Handlat en massa presenter till Anna
Har handlat halva dagen idag, med Jenny, vi har börjat träffas lite mer igen, tror aldirg vi kommer få en jätte stabil relation, men det är kul de perioder de funkar. Men jag vägrar att göra som innan, bara tiga och göra som hon vill, det fungerar bara inte i längden.
I lördags var jag och hälsade på hos Saga, det regnade i massor, när det klarnade upp lite gav vi oss ut på tipspromendad, skulle gå genom skogen, men det har regnat så mycket att alla små bäckar har blivit jätte stora, vi kom inte över och tänkte gå tillbaks och ta en annan väg då det började stört regna. Vi skyndad oss tillbaks till stugan, som tur var hade vi regn jackor på oss, men när vi kom in var mina skor så blöta att jag fick hälla ur dem, stod kankse en cm med vatten i dem. Vi spelade lite spel i stället. Jag pratade en hel del med kollo ledarna, och de problem som alltid är med Saga fans så klart där med, de ringde torsdagen innan och pratade om det, de vill gärna ha henne kvar där och alla värkar tycka att hon är en hel go tjej (och det är hon också!), men så är det allt detta, med koncentratonen och humörsvängningarna, det är riktigt jobbigt. Men de skulle skriva lite om detta de också, till Sagas läkare, ju fler som beskriver hur det fungerar (och inte fungerar) desstå bättre bild får de av hennes problem och förhoppnings vis kan hon få bra hjälp också. Men jobbigt är det, vill ju bara att hon skall må bra. När solen tittade fram igen gick vi och spelade minigolf, men han bara första hålet innan det började regna igen, men då struntade vi i det och seplade ändå, flera av banorna var helt under vatten ,blev nog mer vatten poolo än minigolf av det hela!
Anna var hemma hela dagen, Amalia var här och de åt pizza tillsammans, så det gick ingen nöd på henne. Och nu är Clara här och sover över. Lite trist är det att de inte åkte på kollo samma period i år, blev ingen ledig tid alls för min del. Till helgen är alla i alla fall hemma, då skall vi ut till mamma och pappa, fira Anna och kanske åka till tosselilla en sväng. Hoppas det blir blommor till Tella också,kunde inte köpa några nu sist och jag tycker det är så trist, vill att det skall vara riktigt fint hos henne.
I lördags var jag och hälsade på hos Saga, det regnade i massor, när det klarnade upp lite gav vi oss ut på tipspromendad, skulle gå genom skogen, men det har regnat så mycket att alla små bäckar har blivit jätte stora, vi kom inte över och tänkte gå tillbaks och ta en annan väg då det började stört regna. Vi skyndad oss tillbaks till stugan, som tur var hade vi regn jackor på oss, men när vi kom in var mina skor så blöta att jag fick hälla ur dem, stod kankse en cm med vatten i dem. Vi spelade lite spel i stället. Jag pratade en hel del med kollo ledarna, och de problem som alltid är med Saga fans så klart där med, de ringde torsdagen innan och pratade om det, de vill gärna ha henne kvar där och alla värkar tycka att hon är en hel go tjej (och det är hon också!), men så är det allt detta, med koncentratonen och humörsvängningarna, det är riktigt jobbigt. Men de skulle skriva lite om detta de också, till Sagas läkare, ju fler som beskriver hur det fungerar (och inte fungerar) desstå bättre bild får de av hennes problem och förhoppnings vis kan hon få bra hjälp också. Men jobbigt är det, vill ju bara att hon skall må bra. När solen tittade fram igen gick vi och spelade minigolf, men han bara första hålet innan det började regna igen, men då struntade vi i det och seplade ändå, flera av banorna var helt under vatten ,blev nog mer vatten poolo än minigolf av det hela!
Anna var hemma hela dagen, Amalia var här och de åt pizza tillsammans, så det gick ingen nöd på henne. Och nu är Clara här och sover över. Lite trist är det att de inte åkte på kollo samma period i år, blev ingen ledig tid alls för min del. Till helgen är alla i alla fall hemma, då skall vi ut till mamma och pappa, fira Anna och kanske åka till tosselilla en sväng. Hoppas det blir blommor till Tella också,kunde inte köpa några nu sist och jag tycker det är så trist, vill att det skall vara riktigt fint hos henne.
Idag har jag
Varit och hämtat min kamera, har saknat den i massor! Tyvärr hittar jag inte batteriet just nu, men det kommer fram, skall ta ett ryck och både leta och städa senare idag.
Kamera verkstaden ligger lite knepigt till, och har inte så lång öppet tider, hade tänkt handla lite saker till Saga som skall på kollo i morgon på Mobilia, men det tog så lång tid för tjejerna att bli klara att vi fick ta en taxi dit för att hinna innan det stängde för lunch. Efteråt gick vi till Mobilia och handlade lite, nya strumpor till Saga, dush crem och tandkräm, var inte tänkt att bli mer, men Anna hittade en BH som jag faktiskt kunde gå med på, såg helt ok ut. (har svårt att vänja mig vid att hon blivit så stor att hon behöver sådant, eller ja, nästan behöver och väldigt gärna vill ha *s*) Så Saga fick en pyamas med Hello Kitty, hon är rätt nöjd nu. Hittade en kepps till pappa ockås, Saga fick en av mormor i början av sommaren, på minner om dem sydamerikanska rebeller på -60 talet hade, och en sådan ville pappa också ha (kanske på minner den om hans ungdom?).
Anna är anmäld till Kunskapsskolan i Ystad, men jag vet inte om hon kommer in ännu, har mailat dem och frågat i dag. Hade varit så skönt, hon skall i alla fall inte gå kvar på Kirsebergsskolan, det går bara inte. I värsta fall få hon gå på Bulltofta skolan ett år.
Har kommit in på lärarhögskolan till hösten, och det är så skönt! Nu slipper jag AF och FK, var beviljad ersättning tom den 24/8 och den får jag behålla så jag slipper krångla med tiden fram tills jag får studiemedel från CSN, är så skönt att få vara ledig utan att behöva oroa mig, har semester för första gången någonsin!
Fick mail från MKB i dag om en lediglegenhet, en 3:a på 73 kvm på samma gata som jag bor på nu, hoppas så att jag får den, hade varit väldigt skönt att slippa bo så här trångt.
Har varit och tittat på Tellas gravsten, den blev värkligen så jätte fin, käns så bra att ha den på plats nu, men sommar blommorna börjar blomma över, skall köpa lite nya nu när vi åker ut dit.
Har bestämt mig för att göra en ny hemsida ockås, den har varit nere länge nu, men jag orkar och vill inte bry mig om sådana idioter som de som skrev en massa skit om mig och mina barn innan, inte heller den **** som skickar hot brev tänker jag bry mig om nu, det här är mitt liv och det skall de ge fullstänidgt faan i. Så det så.
Kamera verkstaden ligger lite knepigt till, och har inte så lång öppet tider, hade tänkt handla lite saker till Saga som skall på kollo i morgon på Mobilia, men det tog så lång tid för tjejerna att bli klara att vi fick ta en taxi dit för att hinna innan det stängde för lunch. Efteråt gick vi till Mobilia och handlade lite, nya strumpor till Saga, dush crem och tandkräm, var inte tänkt att bli mer, men Anna hittade en BH som jag faktiskt kunde gå med på, såg helt ok ut. (har svårt att vänja mig vid att hon blivit så stor att hon behöver sådant, eller ja, nästan behöver och väldigt gärna vill ha *s*) Så Saga fick en pyamas med Hello Kitty, hon är rätt nöjd nu. Hittade en kepps till pappa ockås, Saga fick en av mormor i början av sommaren, på minner om dem sydamerikanska rebeller på -60 talet hade, och en sådan ville pappa också ha (kanske på minner den om hans ungdom?).
Anna är anmäld till Kunskapsskolan i Ystad, men jag vet inte om hon kommer in ännu, har mailat dem och frågat i dag. Hade varit så skönt, hon skall i alla fall inte gå kvar på Kirsebergsskolan, det går bara inte. I värsta fall få hon gå på Bulltofta skolan ett år.
Har kommit in på lärarhögskolan till hösten, och det är så skönt! Nu slipper jag AF och FK, var beviljad ersättning tom den 24/8 och den får jag behålla så jag slipper krångla med tiden fram tills jag får studiemedel från CSN, är så skönt att få vara ledig utan att behöva oroa mig, har semester för första gången någonsin!
Fick mail från MKB i dag om en lediglegenhet, en 3:a på 73 kvm på samma gata som jag bor på nu, hoppas så att jag får den, hade varit väldigt skönt att slippa bo så här trångt.
Har varit och tittat på Tellas gravsten, den blev värkligen så jätte fin, käns så bra att ha den på plats nu, men sommar blommorna börjar blomma över, skall köpa lite nya nu när vi åker ut dit.
Har bestämt mig för att göra en ny hemsida ockås, den har varit nere länge nu, men jag orkar och vill inte bry mig om sådana idioter som de som skrev en massa skit om mig och mina barn innan, inte heller den **** som skickar hot brev tänker jag bry mig om nu, det här är mitt liv och det skall de ge fullstänidgt faan i. Så det så.
Tellas gravsten är äntligen klar!
Idag, efter mer än tre år, blev den tillslut klar, Tellas gravsten. Tyvärr kom den efter att jag åkt hem (blev opererad nu på morgonen.) så jag har inte sett den i verkligheten, fick be mina föräldrar att fotografera av den åt mig, men visst blev den fin?
Sjukvården i Malmö är lite lustig ibland...
Nu har det gått lite mer än tre veckor sedan Saga föll och slog sig rätt illa, kontakten med tandläkaren fungerar bra och hon äter lite mer nu, men hon är långt i från helt ok. Hon har ont i huvudet och nacken nästan hela tiden, blir yr av och till och är väldigt trött, hon orkar inte leka så mycket med kompisar, i fredags fick hon prova att rida igen, jätte kul tyckte hon, men efter 20 minuter så var det hel stopp, som tur är känner hon det ju själv och säger till när det är dags att sluta, så det är ju inte bara när det är tråkiga saker hon inte orkar.
Tandläkaren har sagt att han tycker att en käkspecialist borde titta på henne, annars är det ju dem som tar hand om käkproblm med, men han känner att han inte kan tillräkligt mycket, och jag tycker själv att någon borde följa upp henne lite, det blir ju tyvärr ofta så att patienter bara släpps när de skrivs ut från en avdelning.
Ringde till VC igår, de ville inte ta emot henne om hon inte har en remis+jornaler från avdelningen, annars får hon stå i varnlig kö (ca 3-6 veckor) och så får de göra en egen utredning (förstår inte riktigt varför men, men.) Jag ringde till avdelningen och fick prata med en sköterska som talade om att det var avdelningen jag hamnat på, tog en fem minuter eller så bara att få henne att förstå att Saga varit inskriven hos dem, sedan kallade hon på en annan sköterska (som tuggade tuggumi i telefon, något jag kan störa mig rejält på när det är i mer ofentliga sammanhang.) som sa att hon inget viste och inte kunde hjälpa mig och att jornalerna inte fans hos dem. Jag frågade var de har dem då, men det viste hon inte, kankse i ett arkiv (så långt kunde jag gissa själv), så jag undrade vem jag skulle prata med i stället, men det viste hon inte heller.
Jag föreslog en läkare kanske, kanske tom den som skrev ut Saga? Men hon viste inte vem det kunde vara och inte heller hur man tog reda på det (jag kunde varit "snäll" och berättat för henne att hon kunde ha slagit på datorn, loggat in med sitt andvändar namn, sökt på Sagas personnummer och sedan på avdelnings koden, så skall där finnas både hennes jornal och en sammanfattning med hänvisning till senast behandlande läkare, men jag orkade inte riktigt, kändes inte som om det skulle ge så mycket att diskutera vidare med henne.)
Hon tyckte jag skulle ringa till kiurgen, jag frågade vilken av dem hon mende, någon motagning trodde hon (ja, även det förstår tom jag.)
Jag frågade vilken av de olika kiurgerna hon trodde, det fins ju flera, och hon sa att det inte var medicin avdelningen i alla fall (nej, självklart inte.) Jag frågade om det kunde vara öron/näsa/hals, men nej, det kunde det inte vara, men hon trodde att det kanske kunde vara ortopeden (jag orkade inte riktigt förklara för henne vad man gör där, ibland tar även mitt tålamod slut ) utan tackade för mig och ringde till växeln i stället.
De undrade ju också vilken kiurg jag ville få numret till, fick till någon form av reception till slut, där de sa att jag hamnat fel och skulle prata med rådgivning i stället.
Inte helt rätt det heller, men där var det i alla fall en dam som dels viste varit jag skulle, dels var tillräkligt angagerad för att leta rätt på en läkare av rätt sort, prata med den och ge Saga en återbesöks tid nästan tisdag *phu*.
Satt i över två timmar i olika telefonköer eller pratandes med mer eller mindre välinfromerade sköterskor, ibland blir jag bara så trött på sjukvården i Malmö.
Men läkaren som den sista sköterskan pratade med var lite bekymrad, han tyckte inte det lät riktigt bra, yrseln kan iofs hålla i sig, och öm i käkarna kan man vara länge efter åt, men nacken och huvudvärken ville han kolla upp ordentligt, är det bara sträckningar och späningar efter dessa som spökar så bör det vara ok till på tisdag (då har det gått över fyra veckor) men det fins en risk att hon skadat sig även där och det oroar mig, just nackskador har en tendens att hålla i sig och det är långt ifrån man alltid blir helt ok igen.
Är väldigt bra på att oroa mig, jag vet, men jag vill bara att hon skall få må bra igen, tycker hon haft och har det jobbigt nog ändå, både med detta och livet i stort, livet är lite orättvist ibland, även när man är liten.
Tandläkaren har sagt att han tycker att en käkspecialist borde titta på henne, annars är det ju dem som tar hand om käkproblm med, men han känner att han inte kan tillräkligt mycket, och jag tycker själv att någon borde följa upp henne lite, det blir ju tyvärr ofta så att patienter bara släpps när de skrivs ut från en avdelning.
Ringde till VC igår, de ville inte ta emot henne om hon inte har en remis+jornaler från avdelningen, annars får hon stå i varnlig kö (ca 3-6 veckor) och så får de göra en egen utredning (förstår inte riktigt varför men, men.) Jag ringde till avdelningen och fick prata med en sköterska som talade om att det var avdelningen jag hamnat på, tog en fem minuter eller så bara att få henne att förstå att Saga varit inskriven hos dem, sedan kallade hon på en annan sköterska (som tuggade tuggumi i telefon, något jag kan störa mig rejält på när det är i mer ofentliga sammanhang.) som sa att hon inget viste och inte kunde hjälpa mig och att jornalerna inte fans hos dem. Jag frågade var de har dem då, men det viste hon inte, kankse i ett arkiv (så långt kunde jag gissa själv), så jag undrade vem jag skulle prata med i stället, men det viste hon inte heller.
Jag föreslog en läkare kanske, kanske tom den som skrev ut Saga? Men hon viste inte vem det kunde vara och inte heller hur man tog reda på det (jag kunde varit "snäll" och berättat för henne att hon kunde ha slagit på datorn, loggat in med sitt andvändar namn, sökt på Sagas personnummer och sedan på avdelnings koden, så skall där finnas både hennes jornal och en sammanfattning med hänvisning till senast behandlande läkare, men jag orkade inte riktigt, kändes inte som om det skulle ge så mycket att diskutera vidare med henne.)
Hon tyckte jag skulle ringa till kiurgen, jag frågade vilken av dem hon mende, någon motagning trodde hon (ja, även det förstår tom jag.)
Jag frågade vilken av de olika kiurgerna hon trodde, det fins ju flera, och hon sa att det inte var medicin avdelningen i alla fall (nej, självklart inte.) Jag frågade om det kunde vara öron/näsa/hals, men nej, det kunde det inte vara, men hon trodde att det kanske kunde vara ortopeden (jag orkade inte riktigt förklara för henne vad man gör där, ibland tar även mitt tålamod slut ) utan tackade för mig och ringde till växeln i stället.
De undrade ju också vilken kiurg jag ville få numret till, fick till någon form av reception till slut, där de sa att jag hamnat fel och skulle prata med rådgivning i stället.
Inte helt rätt det heller, men där var det i alla fall en dam som dels viste varit jag skulle, dels var tillräkligt angagerad för att leta rätt på en läkare av rätt sort, prata med den och ge Saga en återbesöks tid nästan tisdag *phu*.
Satt i över två timmar i olika telefonköer eller pratandes med mer eller mindre välinfromerade sköterskor, ibland blir jag bara så trött på sjukvården i Malmö.
Men läkaren som den sista sköterskan pratade med var lite bekymrad, han tyckte inte det lät riktigt bra, yrseln kan iofs hålla i sig, och öm i käkarna kan man vara länge efter åt, men nacken och huvudvärken ville han kolla upp ordentligt, är det bara sträckningar och späningar efter dessa som spökar så bör det vara ok till på tisdag (då har det gått över fyra veckor) men det fins en risk att hon skadat sig även där och det oroar mig, just nackskador har en tendens att hålla i sig och det är långt ifrån man alltid blir helt ok igen.
Är väldigt bra på att oroa mig, jag vet, men jag vill bara att hon skall få må bra igen, tycker hon haft och har det jobbigt nog ändå, både med detta och livet i stort, livet är lite orättvist ibland, även när man är liten.
Ännu en vecka, och inte mycket nytt
Det förundrar mig, att livet bara fortsätter! Jag förstår rätt ofta inte hur eller ens varför, men det gör det, timme efter timme, år efter år.
I dag har varit en mitt i mellan dag, Anna skulle spela cup i Höllviken, samling klockan åtta, hon var helt hysterisk redan kvart i sju, önskar hon vore lika lätt att få i väg på vardagsmornarna. Saga skulle ockås ha spelat, men i tisdags orkade hon inte med hela träningen, hon blev matt och fick ont i huvudet, så vi tyckte det var bäst att hoppa över den här gånge, en match hade väl gått, men inte minst tre som det var frågan om här. I stället fick hon gå på Fridas kalas och bowla, hon blev trött så det räckte bara av det.
När Anna kom hem upptäckte jag att hon glömt sin jacka på cupen, givetvis med den andra, sista, cykelnyckeln i fickan.... Som tur var fick hon tag på Sagas tränare (de seplade efter Annas lag) och de hittade tillslut jackan, får hoppas nyckel ligger kvar, hon får den på tisdag hoppas jag.
Jag var på föräldra möte på fotbollsklubben, de behöver hjälp, själva träningen är jag ju inte så bra på, men jag kan hjälpa till med annat, nu skall jag ta hand om pappersarbetet i Annas lag.
Vi var ute i Vallösa en kort sväng, pappa hämtade upp oss i folketspark efter tjejerna ridit, jag hade köpt med mig två perena ljungar och tre små prydnads pumpor till Tella. Anna ramlade av två gånger under lektionen, båda då hon just fattat galopp, första gången gick det bra, men andra gången tyckte jag det såg ut som hästen trampade henne på armen, men hon satte upp igen så jag trodde det var ok, men nu ha hon ett stort blåmärke som brustit lite ihuden, det syns tydligt att det är efter en hov, vad ont det måse ha gjort!
Åsa var tveksam till att låta Saga rida, men det skall ju vara ok nu, hon lekte lite med Alex innan, lite försiktigt på lekplatsen, men jag är så rädd att hon skall slå i tänderna någonstan, var ute och tjatade på henne hela tiden.
Lektionen gick bra nästan ända till slutet, de sista fem minuterna sa hon själv att hon fick ont i huvudet, så då stod hon med hästen i mitten en liten stund, men hon var både nöjd och glad efteråt, och Åsa lättad, får se hur det går nästa vecka, det tar tid att återhämta sig från sådant här.
Saga tog med sin kompis Emma ut till Vallösa, det gick bra, vi var ju bara borta en natt och de hade kul mäst hela tiden, lite värre var det med Anna, hon var lite uttråkad, jag hade lovat henne att hjälpa henne med buren till Ella, men hon var nog orolig för att jag inte skulle göra det, hade en del annat att göra med, skulle plantera hos Tella och klippa gräset. Hennes gosedjur hade mamma tagit in för att de skulle få torka, de var torra nu, men jag lät dem ligga i bäddsoffan hos mig och Anna under natten, hittade inte dem först då jag skulle lägga mig, sa högt för mig själv något i stil med "Var är Tellas gosedjur nu då?", så där som man gör när man börja titta efter något, stannade upp då jag hörde mig själv, var så skönt att höra något så vardagligt, så hade jag ju sagt (många, många gånger) om Tellas saker om hon levt, tycker om när hon blir så påtaglig på något vis, hade hon levt hade hon legat där hos mig och Anna, nu låg hennes gosedjur där i alla fall, som ett litet spår efter en liten tjej.
Annars är det mäst jobbigt just nu, har inget hört från FK eller AF och det tär på mig, jag kan inget planera, jag vet inget, jag hoppas knappt något, jag är mäst orolig, har mer ångest igen, det är så jobbigt, detta att inget alls veta, bara vänta, vänta, vänta och inte veta på vad.
I dag har varit en mitt i mellan dag, Anna skulle spela cup i Höllviken, samling klockan åtta, hon var helt hysterisk redan kvart i sju, önskar hon vore lika lätt att få i väg på vardagsmornarna. Saga skulle ockås ha spelat, men i tisdags orkade hon inte med hela träningen, hon blev matt och fick ont i huvudet, så vi tyckte det var bäst att hoppa över den här gånge, en match hade väl gått, men inte minst tre som det var frågan om här. I stället fick hon gå på Fridas kalas och bowla, hon blev trött så det räckte bara av det.
När Anna kom hem upptäckte jag att hon glömt sin jacka på cupen, givetvis med den andra, sista, cykelnyckeln i fickan.... Som tur var fick hon tag på Sagas tränare (de seplade efter Annas lag) och de hittade tillslut jackan, får hoppas nyckel ligger kvar, hon får den på tisdag hoppas jag.
Jag var på föräldra möte på fotbollsklubben, de behöver hjälp, själva träningen är jag ju inte så bra på, men jag kan hjälpa till med annat, nu skall jag ta hand om pappersarbetet i Annas lag.
Vi var ute i Vallösa en kort sväng, pappa hämtade upp oss i folketspark efter tjejerna ridit, jag hade köpt med mig två perena ljungar och tre små prydnads pumpor till Tella. Anna ramlade av två gånger under lektionen, båda då hon just fattat galopp, första gången gick det bra, men andra gången tyckte jag det såg ut som hästen trampade henne på armen, men hon satte upp igen så jag trodde det var ok, men nu ha hon ett stort blåmärke som brustit lite ihuden, det syns tydligt att det är efter en hov, vad ont det måse ha gjort!
Åsa var tveksam till att låta Saga rida, men det skall ju vara ok nu, hon lekte lite med Alex innan, lite försiktigt på lekplatsen, men jag är så rädd att hon skall slå i tänderna någonstan, var ute och tjatade på henne hela tiden.
Lektionen gick bra nästan ända till slutet, de sista fem minuterna sa hon själv att hon fick ont i huvudet, så då stod hon med hästen i mitten en liten stund, men hon var både nöjd och glad efteråt, och Åsa lättad, får se hur det går nästa vecka, det tar tid att återhämta sig från sådant här.
Saga tog med sin kompis Emma ut till Vallösa, det gick bra, vi var ju bara borta en natt och de hade kul mäst hela tiden, lite värre var det med Anna, hon var lite uttråkad, jag hade lovat henne att hjälpa henne med buren till Ella, men hon var nog orolig för att jag inte skulle göra det, hade en del annat att göra med, skulle plantera hos Tella och klippa gräset. Hennes gosedjur hade mamma tagit in för att de skulle få torka, de var torra nu, men jag lät dem ligga i bäddsoffan hos mig och Anna under natten, hittade inte dem först då jag skulle lägga mig, sa högt för mig själv något i stil med "Var är Tellas gosedjur nu då?", så där som man gör när man börja titta efter något, stannade upp då jag hörde mig själv, var så skönt att höra något så vardagligt, så hade jag ju sagt (många, många gånger) om Tellas saker om hon levt, tycker om när hon blir så påtaglig på något vis, hade hon levt hade hon legat där hos mig och Anna, nu låg hennes gosedjur där i alla fall, som ett litet spår efter en liten tjej.
Annars är det mäst jobbigt just nu, har inget hört från FK eller AF och det tär på mig, jag kan inget planera, jag vet inget, jag hoppas knappt något, jag är mäst orolig, har mer ångest igen, det är så jobbigt, detta att inget alls veta, bara vänta, vänta, vänta och inte veta på vad.
Mer om gravstenen till Tella
Har mailat lite i dag med en kvinna som gör gravstenar i gjutjärn, hon har tittat på min skiss och kan tänka sig göra plattan åt mig, själva gjutjärnsplattan skulle kosta 5000 kr, emaljeringen vet hon ännu inte vad den går på, men det borde ju inte bli mer än lika mycket till och det käns helt okej.
Vad glad jag är nu! Detta känns som en väldigt bra lösning, äntligen blir det av!
Har tänkt mycket på Tella de senaste dagarna, i natt drömde jag om henne, eller ja, jag vet inte vad jag drömde riktigt, något om pankakor, tror jag pratade med henne eller något, hon stod i alla fall framför mig på golvet, jag såg henne rakt i ögonen och hon skrattade och pratade en massa, var först efter en stund jag insåg vem det var, insikten kom så plötsligt att jag vaknade med ett ryck, det var så värkligt, som om hon stod framför mig på riktigt, en bra dröm, en sådan som efterlämnar sig en sådan härlig känsla hela dagen.
Vad glad jag är nu! Detta känns som en väldigt bra lösning, äntligen blir det av!
Har tänkt mycket på Tella de senaste dagarna, i natt drömde jag om henne, eller ja, jag vet inte vad jag drömde riktigt, något om pankakor, tror jag pratade med henne eller något, hon stod i alla fall framför mig på golvet, jag såg henne rakt i ögonen och hon skrattade och pratade en massa, var först efter en stund jag insåg vem det var, insikten kom så plötsligt att jag vaknade med ett ryck, det var så värkligt, som om hon stod framför mig på riktigt, en bra dröm, en sådan som efterlämnar sig en sådan härlig känsla hela dagen.
Dumma barn och dop
Är så arg och ledsen på min stora tjej, vi hade ett gigantitk bråk i morse, sedan när jag skulle till sjukgymnasten hade hon (är säker på att det var hon) pillat bort den del av växelvajern som sitter på bakhjulet på min cykel, så att vajern hängde lös, jag såg inte det först utan cyklade i väg, när jag hade kommit en bit trasslade vajern in sig i mitt hjul och jag cyklade omkull. Är inte så arg för att jag slagit mig utan mer för att hon gör något sådant, dessutom förstör hon ju för sig själv, de skulle i väg till stallet i dag, men jag kan inte cykla med dem nu och Saga är för liten för att cykla dit själv, dessutom behöver jag värkligen min cykel. Hon gjorde något liknande för några vekcor sedan, då luftade hon framdäcket, blä för tjuriga barn.
Så något betydligt trevligare, på fredag skall jag åka till Borås (eller ja, utanför Borås) och på lördag skall vi på dop, jag skall få bli gudmor till en liten tjej, och det käns så roligt! Håller på med en present till henne nu, jag älskar ju scrapbooking så det får bli ett litet album, tycker det är en bra present, för den kan ju byggas ut allt eftersom, dessutom blir det väldigt personligt.
Vi skall åka tåg dit, tar bara 3½ timme, vilket var en glad överraskning.
Vi, hela min familj, behöver få vara lite glada nu, behöver att det händer posetiva saker med.
I går fick jag en Rak (en liten, oväntad present, bara så där, inom scrapboking världen.), var en massa roliga saker i, men där låg fyra små "kort", ett med ett K på, ett med ett A, ett med S och ett med T på, och jag blev så glad, och rörd, och jag vet inte vad, det är så skönt när någon "ser" hela min familj just som den är, det är tre barn i den, för mig är de alla lika viktiga.
Så något betydligt trevligare, på fredag skall jag åka till Borås (eller ja, utanför Borås) och på lördag skall vi på dop, jag skall få bli gudmor till en liten tjej, och det käns så roligt! Håller på med en present till henne nu, jag älskar ju scrapbooking så det får bli ett litet album, tycker det är en bra present, för den kan ju byggas ut allt eftersom, dessutom blir det väldigt personligt.
Vi skall åka tåg dit, tar bara 3½ timme, vilket var en glad överraskning.
Vi, hela min familj, behöver få vara lite glada nu, behöver att det händer posetiva saker med.
I går fick jag en Rak (en liten, oväntad present, bara så där, inom scrapboking världen.), var en massa roliga saker i, men där låg fyra små "kort", ett med ett K på, ett med ett A, ett med S och ett med T på, och jag blev så glad, och rörd, och jag vet inte vad, det är så skönt när någon "ser" hela min familj just som den är, det är tre barn i den, för mig är de alla lika viktiga.
Om 2½ års dagen och om oro för mina stora tjejer....
Jag åkte ut på dagen till mina föräldrar, pappa tog ledig för att kunna köra mig (och fortsätta lägga om taket på deras hus.) Jag var rätt länge vid graven, fixade och gjorde lite fint, gjorde en liten rund "kudde" med ljust gula och rosa nejlikor till henne, blev rätt fint. Det var vackert väder och ovanligt mycket folk på kyrkogården, pratade lite med vaktmästaren, han som hjälpte oss med val av grav och under begravningen, var skönt att prata med honom igen, han mins och bryr sig om.
Men det var svårt också, ibland käns det helt ok att vara vid graven, ibland är det jätte svårt, denna dag blev en sådan, ändå ville jag inte åka därifrån.
I måndags rammlade min mellan tjej ner ur ett träd på skolgården, det gick bra, hon hade tur, hon bet bara igenom under läppen ,knäckte näsbenet, fick hjärnskakning och så blev alla framtänder lösa, ingen som rammlat ur än, men hon kan inte äta, får inte tugga och kommer inte kunna andvända tänderna som varnligt på ett år, skall få gå på koll hos tandläkaren ofta och så hoppas vi på att hon får behålla tänderna. Hon fick ligga på barnkiurgen, dels för hjänrskakningen, dels för att de trodde hon brutit käkbenet.
Men som sagt, hon hade enorm tur, hon kunde lika gärna ha brutit nacken då hon föll, hon kunde brutit käken eller andra ansiktsben, eller spräckt skallen, hon bet sig inte i tungan, hade hon gjort det en bit in i munnen kunde hon ju ha kväts av blodet, eller förblödit (man sväljer ju automatiskt när det kommer långt bak i munnen, vi hade kanske inte ens märkt det innan det var försent.)
"Alla" tycker så synd om henne, och det är det ju, men jag är nästan bara glad, hon lever ju!
När hon blev sydd i läppen blödde hon en hel del, hon blev rädd men sköterskan sa att det inte var farligt, att man inte dör av att blöda lite.
Men Saga blev så rädd, så väldigt, väldigt rädd, för hon vet ju att det inte är sant, hon vet att man visst det dör av att blöda, Tella förblödde ju.
Jag borde ha förklarat för dem varför hon reagerade så, fått dem förklara för henne hur de menade, men jag bara inte kunde, för jag tänkte ju samma sak jag med, att hon blöder, tänk om hon också dör?
Hur blir man av med denna oro, denna ångest för att det skall hända igen, hur gör man för att inte gå under av den och dra sina andra barn med sig?
Nu har jag varit på en scrapbookingmässa och träff hela helgen, mina stora tjejer hos mina föräldrar, jag vet att Saga kommer blir ok (förutom tänderna då) och nu när de är hemma igen och allt börjar lugna ner sig så kommer alla jobbiga tankar, alla svåra känslor ännu starkare, först nu inser jag hur rädd jag själv var när jag satt hoss henne på sjukhuset, jag överlever inte utan mina barn! Jag vet ju fortfarande inte hur jag skall kuna leva utan Tella, jag vill inte, jag orkar inte och att mista ännu ett barn.... nej, det får bara aldrig hända.
Ibland är det så väldigt svårt bara att finas till.
I morgon är det 2½ år sedan
Då är det 2½ år sedan Tella föddes och 2½ år sedan hon dog, och det käns så tungt.
Vet inte varför jag fastnat för dessa halvårsdagar, varför de är så svåra, men de har varit det. Kanske för att det är början på den riktiga hösten, fram tills nu brukar det vara rätt varmt, men i slutet av september brukar det ändå kännas ordentligt som höst. Kanske för att jag fyller år några dagar senare, det käns inte som om det skulle vara värt att fira. I år fyller jag dessutom 30, inte för att det spelar någon roll igentligen, men det har hänt så mycket, så mycket som har gått så fel, andra som är 30 är ju rätt unga, jag känner mig bara så väldigt gammal, förstår inte hur jag skall orka kanske dubbelt så lång tid till? Går inte att greppa och jag vet inte ens om jag vill?
Kanske är det tungt för att det inte är någon mer än jag och mina stora tjejer som tänker på, ingen som går och tänker på det liksom, och varför skulle någon göra det? Det är en dag som alla andra.
Fast vi mins ju, vi vet ju, och vi lever med och i detta.
I går när jag och Saga var på väg hem från cykelaffären, vi hade just stigit av cyklarna och gick den sista biten hem på trotoaren, så började Saga säga något om att hon tyckte det var så hemskt med något, började prata om att hon var ute hos mormor och morfar dagen innan Tella dog, jag avbröt henne och sa att det var ju den dagen hon dog, att hon dog på kvällen, att de ringde morfar då hon redan låg och sov. Och Saga sa något om att hon visste att Tella var född och så sa morfar att hon var död, hon han aldirg komma till saken, istället bröjade hon gråta helt hysteriskt, så att hon nästan tappade andan. Vi bara stod där på trottoaren med cyklarna, jag ville så gärna trösta henne, ta bort lite av hennes sorg men det kan jag ju inte, kände bara i hela mig hur fel allt var och är, grät jag med.
Och just det är så svårt att förklara, så svårt att få andra att förstå, hur oerhört ont det gör i oss alla, tiden går ju, men tiden läker inga sår alls.
Kanske ger den en kraft att hitta glädje och kraft att orka vidare, ingen är så stark som vi. Kanske kan tiden göra det lite, lite lättare att leva med sorgen. Men den läker inget, allt är lika stort och svårt som det var för 2½ år sedan.
I morgon skall jag åka ut till mina föräldrar, pappa håller på att lägga om taket, han skulle vara på jobbet i morgon, men stannar hemma och hämtar och lämnar mig vid tåget så att jag slipper cykla som förra året, känner att jag vill vara lite hos Tella, vid hennes grav.
Dessa nycklar...
Håller på att bli tokig på mina stora tjejer och deras cykelnycklar!
Saga fick Annas gammla cykel förut i sommras, då Anna fick en ny i födelsedagspresent av mig och farmor. Till både cyklarna fans det två nycklar, en de skulle ha själva och en reserv nyckel.
I förra veckan, då Saga var på fotbollen, tappade hon bort den ena i gräset, hon letade länge efter den med tårarna sprutandes åt alla håll, tillslut gav hon upp men var så ledsen så hon inte ville spela längre, utan åkte hem i stället. När Anna och jag kom hem hade hon hittat båda nycklarna, den ena i skåpet, den andra i sin ryggsäck, som hon inte ens haft med till fotbollen! Hur hon fått upp låset innan är ett mysterium, men det var ju bra att hon hittade den i alla fall. Men redan dagen efter så kom hon hem lika ledsen som dagen innan, då hade hon, på riktigt denna gång, tappat ner sina nycklar i en gatubrunn utan för Louise hus. Så då fick hon reservnycklarna, som vi fäste i ett nyckelband som hon fick stränga oder om att hänga in i skåpet då hon inte andvände cykeln. Så i tisdags var hon och lekte med Emilia, de va ute och cyklade och när de kom hem upptäckte Saga att hon tappat nycklarna, bandet hade gått sönder......
Som tur var hade hon inte låst cykeln, så i går var vi i väg och köpte ett nytt lås till henne. Får se hur länge hon håller reda på de nycklarna.
Anna brukar ha sin nyckel i jackfickan, i går morse bråkade vi i massor, tillslut blev jag förbannad, tycker inte det är ok att hon kommer försent till skolan för att hennes hår inte ligger som hon vill (och annat i den stilen) och körde ut henne och hennes skor, jacka, väska i trappen, stoppade ner reservnyckeln (viste inte var hon hade den andra, och det var inte läge att fråga henne) i hennes ficka.
Hon påstår att hon la den i sin jacka, och det kan jag gå med på, så brukar hon ju göra, men jackan blev hon av med i skolan igår, hon säger att den var borta när hon skulle gå hem, men jag vet inte om det stämmer, dels käns det konstigt att någon skulle ta den, hon går högst upp i gammla byggnaden så det är inte så många elever som går förbi, i princip hennes klass och paralell klassen där hon känner alla barna, dels hade hon tidigare på dagen varit och badat med skolan, varit i matsalen och varit på gymnastilken med jackan med sig (enligt henne), jag tror mer på att hon glömmt den någonstans där, hon skulle leta i dag. Men problemet med nyckeln kvarstår, hon säger att hon bara hade den nyckeln jag gav henne med sig, men jag tror att hon hade den andra i jackfickan redan, och i så fall är båda nycklarna borta. Och hon hade varit ordentlig och låst sin syckel...... Ja vad säger man? Och vad 17 gör man? Kan man kanske gå till en lås smed med cykeln? Har ju kvittot på att den är vår kvar (någonstans, tror jag....), det borde väl räcka för att de skall tro på att den är våran, eller det gör de kanske inte? Vi behöver ju värkligen våra cyklar!
Saga fick Annas gammla cykel förut i sommras, då Anna fick en ny i födelsedagspresent av mig och farmor. Till både cyklarna fans det två nycklar, en de skulle ha själva och en reserv nyckel.
I förra veckan, då Saga var på fotbollen, tappade hon bort den ena i gräset, hon letade länge efter den med tårarna sprutandes åt alla håll, tillslut gav hon upp men var så ledsen så hon inte ville spela längre, utan åkte hem i stället. När Anna och jag kom hem hade hon hittat båda nycklarna, den ena i skåpet, den andra i sin ryggsäck, som hon inte ens haft med till fotbollen! Hur hon fått upp låset innan är ett mysterium, men det var ju bra att hon hittade den i alla fall. Men redan dagen efter så kom hon hem lika ledsen som dagen innan, då hade hon, på riktigt denna gång, tappat ner sina nycklar i en gatubrunn utan för Louise hus. Så då fick hon reservnycklarna, som vi fäste i ett nyckelband som hon fick stränga oder om att hänga in i skåpet då hon inte andvände cykeln. Så i tisdags var hon och lekte med Emilia, de va ute och cyklade och när de kom hem upptäckte Saga att hon tappat nycklarna, bandet hade gått sönder......
Som tur var hade hon inte låst cykeln, så i går var vi i väg och köpte ett nytt lås till henne. Får se hur länge hon håller reda på de nycklarna.
Anna brukar ha sin nyckel i jackfickan, i går morse bråkade vi i massor, tillslut blev jag förbannad, tycker inte det är ok att hon kommer försent till skolan för att hennes hår inte ligger som hon vill (och annat i den stilen) och körde ut henne och hennes skor, jacka, väska i trappen, stoppade ner reservnyckeln (viste inte var hon hade den andra, och det var inte läge att fråga henne) i hennes ficka.
Hon påstår att hon la den i sin jacka, och det kan jag gå med på, så brukar hon ju göra, men jackan blev hon av med i skolan igår, hon säger att den var borta när hon skulle gå hem, men jag vet inte om det stämmer, dels käns det konstigt att någon skulle ta den, hon går högst upp i gammla byggnaden så det är inte så många elever som går förbi, i princip hennes klass och paralell klassen där hon känner alla barna, dels hade hon tidigare på dagen varit och badat med skolan, varit i matsalen och varit på gymnastilken med jackan med sig (enligt henne), jag tror mer på att hon glömmt den någonstans där, hon skulle leta i dag. Men problemet med nyckeln kvarstår, hon säger att hon bara hade den nyckeln jag gav henne med sig, men jag tror att hon hade den andra i jackfickan redan, och i så fall är båda nycklarna borta. Och hon hade varit ordentlig och låst sin syckel...... Ja vad säger man? Och vad 17 gör man? Kan man kanske gå till en lås smed med cykeln? Har ju kvittot på att den är vår kvar (någonstans, tror jag....), det borde väl räcka för att de skall tro på att den är våran, eller det gör de kanske inte? Vi behöver ju värkligen våra cyklar!
Länge sedan nu
Som jag skrev något.
Livet rullar på, konstigt nog. Det är tungt, det gör ont, men oftast så går det ju ändå.
Hade sett fram emot att få komma tillbaks till skolan, men så blev det inte, försäkringskassan skulle skicka mig till en ny handläggare som samarbeter med arbetsföremdelingen, de både handläggarna på fk sitter tom på samma kontor, bara några dörrar ifrån varandra, men givetvis kunde det ändå inte gå smidigt, har nu gått tre månader och nu är nog Fk klar med sitt i alla fall. Har varit på en massa möten där de sagt samma sak om och om igen, fått ett papper i taget så de velat ha under skrivet, i stället för att ge mig alla då jag blev överskriven från början, men det hade väl varit för enkelt eller nått.....
Senaste mötet på arbetsförmedlingen slutade i tårar, försökte förklara för min handläggare som inte ens kunde nämna Tellas död i normala ordalag (hon refererade till det tråkiga som hänt..... tja, så kan man väl se det med.) hur jag kände det och varför jag var där, men hon reagerade liksom inte, kändes som om det var det de förväntade sig av mig, att man skall vara ledsen och må skit, eller så trodde hon kanske att jag bara spelade för att få sympatier eller något sådant? Vet inte, men obehagligt var det, var inte fören jag inte kunde prata längre, då allt bara låste sig och orden inte längre fans där som jag tor att hon började förstå att jag faktiskt inte mår bra.
Besöket på Fk slutade på liknande sett, men där orkade jag inte med att dra allt igen för någon som inte bryr sig om hur jag mår, jag gick tillslut min väg.
Så nu vet jag inte, AF har provat att ringa skolan en gång, men det var ingen som svarade och sedan var det liksom inte mer med det, känner mig så totalt värdelös ibland, jag ville värkligen, jag såg fram emot detta, drömde lite, lite om att kanske, kanske få någon form av tjänst på del tid eller något, ett jobb helt enkelt, där jag var välkommen och kände att jag kunde göra något nytta, men det hoppas jag inte längre på, orkar inte bry mig, vet inte om jag hade klarat av att gå dit nu även om det ordnade upp sig rent praktistk, det är märkligt vad fort det gick att bryta ner något som tog så lång tid att bygga upp.
Så något trevligare, mycket trevligare, en måndagskväll då Saga just kommit hem från ridlägret och jag höll på att städa hallen och garderoberna och allt var totalt upp och ner ringde Sofia och undrade om hon kunde komma och hälsa på . Nu, dirket, med sambo, hund och två barn. Ringde mamma och hörde om vi kunde sova där allihop, och det gick ju bra, så nu har vi träffats, efter nästan 7 års vänskap.
"Alla" trodde vi skulle tycka det var konstigt, att det skulle bli väldigt känslosamt eller nått, men vi känner ju varandra! Hon är hon och jag är jag, och ja, vi är vänner, riktigt bra sådana med. Olika i mycket, lika i ännu mer. Var värkligen kul att ses, lite synd bara att vi inte hade så mycke tid/möjlighet att bara sitta och prata vi två, blev mycket barn och djur och sånt. Jag hoppas de kommer ner fler gånger. Och Tom Ole var så snäll, jag glömde min medicin i Malmö såklart, och han körde mig fram och tillbaks bara för att hämta den, jätte snällt gjort då vi igentligen inte ens känner varandra. Efter de hade åkt åkte mamma och pappa upp till tändalen så det blev ett långt besök ute hos föräldrarna, jag cyklade till skivarp och handlade och köpte lite blommor till Tella, det har varit lite visset där i sommar, men så har ju vädret varit konstigt också.
Mins inte om jag skrivit det ännu, men Tellas gravsten har blivit godkänd! Eller ja, skissen, käns så skönt, vill få den gjord nu också.
Och så vill Ulrika, en annan underbar människa som jag ännu inte träffat, att jag skall vara fadder till hennes lilla tjej, Enya, oh, vad glad jag är, och rörd! Vet i alla fall vad hon skall få i dop present!
Skriver mer en annan dag, ville mest visa att jag fins och lever, även om det är tveksamt vissa dagar.
Livet rullar på, konstigt nog. Det är tungt, det gör ont, men oftast så går det ju ändå.
Hade sett fram emot att få komma tillbaks till skolan, men så blev det inte, försäkringskassan skulle skicka mig till en ny handläggare som samarbeter med arbetsföremdelingen, de både handläggarna på fk sitter tom på samma kontor, bara några dörrar ifrån varandra, men givetvis kunde det ändå inte gå smidigt, har nu gått tre månader och nu är nog Fk klar med sitt i alla fall. Har varit på en massa möten där de sagt samma sak om och om igen, fått ett papper i taget så de velat ha under skrivet, i stället för att ge mig alla då jag blev överskriven från början, men det hade väl varit för enkelt eller nått.....
Senaste mötet på arbetsförmedlingen slutade i tårar, försökte förklara för min handläggare som inte ens kunde nämna Tellas död i normala ordalag (hon refererade till det tråkiga som hänt..... tja, så kan man väl se det med.) hur jag kände det och varför jag var där, men hon reagerade liksom inte, kändes som om det var det de förväntade sig av mig, att man skall vara ledsen och må skit, eller så trodde hon kanske att jag bara spelade för att få sympatier eller något sådant? Vet inte, men obehagligt var det, var inte fören jag inte kunde prata längre, då allt bara låste sig och orden inte längre fans där som jag tor att hon började förstå att jag faktiskt inte mår bra.
Besöket på Fk slutade på liknande sett, men där orkade jag inte med att dra allt igen för någon som inte bryr sig om hur jag mår, jag gick tillslut min väg.
Så nu vet jag inte, AF har provat att ringa skolan en gång, men det var ingen som svarade och sedan var det liksom inte mer med det, känner mig så totalt värdelös ibland, jag ville värkligen, jag såg fram emot detta, drömde lite, lite om att kanske, kanske få någon form av tjänst på del tid eller något, ett jobb helt enkelt, där jag var välkommen och kände att jag kunde göra något nytta, men det hoppas jag inte längre på, orkar inte bry mig, vet inte om jag hade klarat av att gå dit nu även om det ordnade upp sig rent praktistk, det är märkligt vad fort det gick att bryta ner något som tog så lång tid att bygga upp.
Så något trevligare, mycket trevligare, en måndagskväll då Saga just kommit hem från ridlägret och jag höll på att städa hallen och garderoberna och allt var totalt upp och ner ringde Sofia och undrade om hon kunde komma och hälsa på . Nu, dirket, med sambo, hund och två barn. Ringde mamma och hörde om vi kunde sova där allihop, och det gick ju bra, så nu har vi träffats, efter nästan 7 års vänskap.
"Alla" trodde vi skulle tycka det var konstigt, att det skulle bli väldigt känslosamt eller nått, men vi känner ju varandra! Hon är hon och jag är jag, och ja, vi är vänner, riktigt bra sådana med. Olika i mycket, lika i ännu mer. Var värkligen kul att ses, lite synd bara att vi inte hade så mycke tid/möjlighet att bara sitta och prata vi två, blev mycket barn och djur och sånt. Jag hoppas de kommer ner fler gånger. Och Tom Ole var så snäll, jag glömde min medicin i Malmö såklart, och han körde mig fram och tillbaks bara för att hämta den, jätte snällt gjort då vi igentligen inte ens känner varandra. Efter de hade åkt åkte mamma och pappa upp till tändalen så det blev ett långt besök ute hos föräldrarna, jag cyklade till skivarp och handlade och köpte lite blommor till Tella, det har varit lite visset där i sommar, men så har ju vädret varit konstigt också.
Mins inte om jag skrivit det ännu, men Tellas gravsten har blivit godkänd! Eller ja, skissen, käns så skönt, vill få den gjord nu också.
Och så vill Ulrika, en annan underbar människa som jag ännu inte träffat, att jag skall vara fadder till hennes lilla tjej, Enya, oh, vad glad jag är, och rörd! Vet i alla fall vad hon skall få i dop present!
Skriver mer en annan dag, ville mest visa att jag fins och lever, även om det är tveksamt vissa dagar.
Mycket ångest och ingen vila....
Kvällsångest. Fins det något som heter så? Är i alla fall var jag har just nu, och det är ganska jobbigt.
Dagarna går bra, fram till tre fyra så där, sedan sätter det fart och bara blir värre. Har alltid haft det jobbigare på kvällar och nätter, men nu sedan mina stora tjejer åkt på kollo har det slagit ut i fullblomm. Försöker se till att jag har saker att göra, försöker aktivera mig så mycket jag bara kan (har ägnat mååååånga timmar åt att både städa och scrappa, sortera leksaker har vist en lugnande efekt på mig.) men den kommer ändå, börjar i magen och sprider sig uppåt och utåt tills det värker i armar och händer och jag får svårt att andas och se, och då fins det inget alls jag kan göra åt det. "Alla" är bortresta så jag kan inte hälsa på någon kompis eller så heller, tycker det är jobbigt att vara ensam när det är jobbigt. Samtidigt är det detta jag längtat efter, inte ångest men att få vara ensam. Ända sedan Tella dog har jag ju haft mina barn hos mig hela tiden, hade det innan med, men jag hade behövt tid att få läka lite också, tid och utrymme att stanna kvar lite längre i det svåra, man kan inte bearbeta något utan att komma det nära. När choken släpte helt dog min morfar, och sedan en massa andra släktingar, just när jag borde ha tagit tag i mig själv på allvar så fick jag (som så många gånger innan, som alltid) strunta i det och försöka få resten av värden att fungera, har alltid varit den fasta punkten i våran släkt, den som tar hand om allt och alla, har varit så sedan jag var en 5,6 år bara, och det är ju mitt eget fel till stor del, jag har tagit på mig mycket mer än jag kunnat hantera, men skött det snyggt utåt, ingen förstod nog att jag inte mådde bra av det. Mer än mina föräldrar, men de kunde inget göra åt det, och ibland har inte de heller förstått. hm, massa svammel.
Men nu sitter jag i alla fall här, har två veckor helt utan krav, utan att jag behöver göra något, utan att någon behöver mig och det är jätte läskigt.
När jag är hos min bildterapeft kan jag aldrig komma riktigt ner till det som är riktigt hemskt, inte till själva kärnan i allt det svåra, just för att jag vet att jag måste samla ihop mig, jag måste kunna ta mig hem själv efter en timme, och då barna kommer hem så måste jag kunna ta hand om dem. Nu har jag inte ens de kravet på mig, jag borde ta changsen och försöka njuta, försöka koppla av, men i stället kommer det bara en massa ångest, det fins inge skydd längre ens mot det som är riktigt hemskt.
Och denna längtan, den gör mig galen ibland, den gör riktigt ont, fysiskt ont. Jag saknar min lilltjej något så fruktansvärt, hon skulle ha legat och sovit i sin säng nu, svettig i håret och med bara blöja på i värmen, ibland är bilden ut av henne, känslan ut av henne så väldigt stark, så väldigt nära och värklig. Det ända jag vill är att gå in i sovrummet och titta på henne, se så hon sover ordentligt och inte traslat in föttern i spjälorna, smeka henne över håret och föra bort hår som klibbat fast på hennes kinder. Men det går inte, jag kan inte göra det för hon är inte där, och det spelar ingen roll vad jag än gör för hon kommer aldrig att komma tillbaks.
Ibland, som just nu så förstår jag så väl vad det där aldrig betyder, och det gör ont.
Lite ångest och en massa vila
Ja, det är väl vad jag ägnat mig åt sedan Anna och Saga åkte. Första dagen var jätte jobbig, andra lite bättre, tredje helt ok. Men så i tisdags så ringde de på morgonen, för att Anna var så ledsen och ville åka hem, hon sa att hon bara grät hela tiden och inte ville vara på kollo. Så hämskt det kändes att höra, men vi kom överens om att hon skulle gå och leka med Louise som bor i ett annat hus där, och så skulle vi höras på kvälle och så skulle vi pratas vid i går med, och var allt lika hemstk då skulle morfar åka och hemta dem. Jag var så ledsen då hon ringt, både för att hon var ledsen och inte trivdes, men också för egen skull jag vill ju vara lite själv också, någon endaste gång!
Hade kommit överens med Samantha om att åka till havet, men hon hörde aldrig av sig, jag ringde men det var inge hemma, blev lite besviken och ledsen, och hela kvällen hade jag ångest. Men Anna var lite gladare på kvällen, eller nej, det var hon inte, men hon var inte ledsen, mer sur. Jag sa som det var, att hon gärna får komma hem, men att vi inte kommer hitta på ett jotta här hemma medans Saga är där, och då sa hon att hon kunde väl stanna då då, jag sa att hon inte alls behövde det, men det skulle hon visst, fast hon ville väl gnälla lite över det med.
I går var jag hos sjukgymnasten, jag tror det är bra, men jag får ont i ryggen och kroppen då jag varit där, andvänder muskler jag inte brukar andvända. Jenny kom hit sedan, vi satt på balkongen och fikade och pratade rätt länge, var skönt att sitta där, men varmt. Älskar värmen, men gillar inte att svettas så mycket hela tiden, men man kan väl inte få allt, och jag har det mycket helldre så här än en varnlig svens sommar med regn och kyla.
Försökte ringa Anna i går kväll, fick hålla på i tre timmar innan jag fick tag i henne, och då var hon riktigt glad, hon vill inte bada i sjön, men hon har det roligt och har fått många kompisar. Hon längtar hem, men det är ok ändå, nu vill hon stanna på kollot.
Men jag har det jobbigt, kvällarna är fyllda av ångest. Har aldrig kunnat slappna av helt, har aldirg kunnat nå till djupet av allt det som är riktigt svårt, har altid haft tjejerna att tänka på, har inte kunnat bryta ihop då jag måste ta hand om dem. Men nu är inte de här, nu har jag inget sådant skydd längre, och det är skrämmande, vågar inte riktigt tänka på det svåra, vågar inte gå ner i det alls, är rädd för var det slutar.
Hade kommit överens med Samantha om att åka till havet, men hon hörde aldrig av sig, jag ringde men det var inge hemma, blev lite besviken och ledsen, och hela kvällen hade jag ångest. Men Anna var lite gladare på kvällen, eller nej, det var hon inte, men hon var inte ledsen, mer sur. Jag sa som det var, att hon gärna får komma hem, men att vi inte kommer hitta på ett jotta här hemma medans Saga är där, och då sa hon att hon kunde väl stanna då då, jag sa att hon inte alls behövde det, men det skulle hon visst, fast hon ville väl gnälla lite över det med.
I går var jag hos sjukgymnasten, jag tror det är bra, men jag får ont i ryggen och kroppen då jag varit där, andvänder muskler jag inte brukar andvända. Jenny kom hit sedan, vi satt på balkongen och fikade och pratade rätt länge, var skönt att sitta där, men varmt. Älskar värmen, men gillar inte att svettas så mycket hela tiden, men man kan väl inte få allt, och jag har det mycket helldre så här än en varnlig svens sommar med regn och kyla.
Försökte ringa Anna i går kväll, fick hålla på i tre timmar innan jag fick tag i henne, och då var hon riktigt glad, hon vill inte bada i sjön, men hon har det roligt och har fått många kompisar. Hon längtar hem, men det är ok ändå, nu vill hon stanna på kollot.
Men jag har det jobbigt, kvällarna är fyllda av ångest. Har aldrig kunnat slappna av helt, har aldirg kunnat nå till djupet av allt det som är riktigt svårt, har altid haft tjejerna att tänka på, har inte kunnat bryta ihop då jag måste ta hand om dem. Men nu är inte de här, nu har jag inget sådant skydd längre, och det är skrämmande, vågar inte riktigt tänka på det svåra, vågar inte gå ner i det alls, är rädd för var det slutar.
Dom har åkt!
I dag åkte mina stora tjejer till kollo, vad tomt det blev! Jag har aldrig varit ifrån dem så länge innan, max 4 dygn innan, då jag legat på sjukhus, och nu blir det två veckor! Och så får man inte ringa de två första dagarna, är nog det som är jobbigast, vill ju kolla att allt är ok, att de mår bra och är glada och trivs. De åker med tre kommpisar, så det blir nog jätte bra, men ändå......
Har försökt scrappa lite idag, är cypercrop på scrappiz, och det är ju roligt, dessutom har jag inga tider att passa, inget annat för mig, så jag borde bara njuta, men kan inte riktigt, dels oron över de stora tjejerna, dels denna ångest jag dragits med i några dagar nu.
Det blev inte bättre dag efter skitdagen, det blev två skit dagar till i stället. Den första började ok, med kompisar till barna här, men sedan på eftermidagen belv allt fel, och jag bara grät rästen av kvällen.
Och i går hade jag lovat att bada med barna, men Annas cyken gick sönder och jag lyckades inte laga den, blev så arg först, och sedan ledsen, och barna blev besvikna och arga och allt var bara fel.
Anna grät i går kväll, var jätte ledsen och ville inte åka, men jag lovade henne att hon skulle få åka hem om hon ville, det är ju för att ha roligt de åker dit, klart att de skall hem om det inte käns helt bra.
Nu hoppas jag på en lite bättre dag i morgon.
Ännu en riktig skit dag....
Först och främst, tack alla ni som tittat på min skiss till Tellas gravsten, och tack för alla komentarer!
Tyvärr kan jag inte se e-postadresser om någon skriver det, vet ej varför, så det är lite svårt att svara dirket på en kommentar, men ni skall veta att jag blir både glad och rörd över dem, både dem anga skissen men lite extra från dem som orkar läsa min blogg lite då och då, det käns så skönt att veta att någon "ser" än.
Jag har bestämt mig för att skissen blir bra, och skickade in annsökan i dag.
Igår var en bra dag, en riktigt bra dag, var hos bildterapeftern på morgonen, hon skall vara ledig en månad nu, och det käns faktiskt lite jobbigt, men det kommer ju att gå.
Sedan åkte vi ut till Eva i Oxie, har inte varit där innan, fast de bott där ett år nu. Barna bråkade då vi skulle åka, och sedan viste inte busschauffören vad hållplatserna hette, så det tog lite tid att komma dit, men väl där var allt bra, vi stannade länge, till halv tio på kvällen, och jag var mer glad än ledsen, och det är sällan jag är. Men samtidigt var det så hemskt, aldirg har det känts så tydligt att ett barn saknades, att Tella fattades. De stora barna sprang iväg och lekte i området runt omkring, plockade körsbär och vinbär och hadde fult upp, men Evas yngsta, som är tre månader yngre än Tella, fick ju stanna med oss, och det tyckte hon stundtals var lite tråkigt. Men det skulle ju inte ha varit så, Tella skulle ha varit där, hon skulle också ha plaskat i poolen och de hade bråkat om trehjulingen och allt skulle ha varit helt normalt och varnligt och jag skulle inte ens funderat över hur det hade varit om hon inte funnits, tanken hade inte funnits där. Men nu var det nästan det ända jag kundet tänka på, och det gjorde så fruktansvärt ont.
Men det fungerade då vi var där, det var bra tills vi kom hem, och tills barna somnat.
Idag däremot har varit en riktigt djälvlig dag. Vaknade av att jag hade ångest, bröjade gråta hysteriskt redan då, tappade greppet helt kändes det som, låg bara och grät och grät, Saga låg hos mig och klappade mig på huvudet och ryggen, och grät hon med. Lyckades sammla mig lite, men så brast det igen innan jag ens hunnit gå upp, låg med Anna på min arm en lång stund med, ville bara inte vara med.
Och så tycker jag så synd om dem som måste växa upp med en så ledsen och jobbig mamma som mig.
Försökte tvätta, på lördag åker de till kollo i två veckor, men jag kunde inte se klart för alla tårar som bara rann, får ta det i morgon i stället. Ända gången jag gick ut var när jag postade annsökan om gravstenen, men jag började gråta på väg hem då med, klarar absolut inget alls.
Borde sova, men orkar inte det heller.
Och saknaden värker i hela mig.
Tyvärr kan jag inte se e-postadresser om någon skriver det, vet ej varför, så det är lite svårt att svara dirket på en kommentar, men ni skall veta att jag blir både glad och rörd över dem, både dem anga skissen men lite extra från dem som orkar läsa min blogg lite då och då, det käns så skönt att veta att någon "ser" än.
Jag har bestämt mig för att skissen blir bra, och skickade in annsökan i dag.
Igår var en bra dag, en riktigt bra dag, var hos bildterapeftern på morgonen, hon skall vara ledig en månad nu, och det käns faktiskt lite jobbigt, men det kommer ju att gå.
Sedan åkte vi ut till Eva i Oxie, har inte varit där innan, fast de bott där ett år nu. Barna bråkade då vi skulle åka, och sedan viste inte busschauffören vad hållplatserna hette, så det tog lite tid att komma dit, men väl där var allt bra, vi stannade länge, till halv tio på kvällen, och jag var mer glad än ledsen, och det är sällan jag är. Men samtidigt var det så hemskt, aldirg har det känts så tydligt att ett barn saknades, att Tella fattades. De stora barna sprang iväg och lekte i området runt omkring, plockade körsbär och vinbär och hadde fult upp, men Evas yngsta, som är tre månader yngre än Tella, fick ju stanna med oss, och det tyckte hon stundtals var lite tråkigt. Men det skulle ju inte ha varit så, Tella skulle ha varit där, hon skulle också ha plaskat i poolen och de hade bråkat om trehjulingen och allt skulle ha varit helt normalt och varnligt och jag skulle inte ens funderat över hur det hade varit om hon inte funnits, tanken hade inte funnits där. Men nu var det nästan det ända jag kundet tänka på, och det gjorde så fruktansvärt ont.
Men det fungerade då vi var där, det var bra tills vi kom hem, och tills barna somnat.
Idag däremot har varit en riktigt djälvlig dag. Vaknade av att jag hade ångest, bröjade gråta hysteriskt redan då, tappade greppet helt kändes det som, låg bara och grät och grät, Saga låg hos mig och klappade mig på huvudet och ryggen, och grät hon med. Lyckades sammla mig lite, men så brast det igen innan jag ens hunnit gå upp, låg med Anna på min arm en lång stund med, ville bara inte vara med.
Och så tycker jag så synd om dem som måste växa upp med en så ledsen och jobbig mamma som mig.
Försökte tvätta, på lördag åker de till kollo i två veckor, men jag kunde inte se klart för alla tårar som bara rann, får ta det i morgon i stället. Ända gången jag gick ut var när jag postade annsökan om gravstenen, men jag började gråta på väg hem då med, klarar absolut inget alls.
Borde sova, men orkar inte det heller.
Och saknaden värker i hela mig.
Skissen till gravstenen....
Vad tror ni? Kan detta blir bra? Jag tänkte en emaljerad platta som ser ut så här, och som sedan fästs i en liggande natur sten, kan det bli fint? Jag hoppas det.
Usch vad jag är trött
borde så klart sova nu, det har varit jobbiga dagar och veckor igen, och imorogn skall jag på en scrapbooking träff och upp tidigt. Min syster kommer hit och passa de stora tjejerna hela dagen, måste städa lite på morgonen tror jag, ser hämskt ut och orkar inte med hennes tjejt också.
Har pratat med barnmorskan som var med då Tella dog, men det skriver jag om en annan dag, har också redigerat de första 127 sidorna jag skrivit och det käns bra nu, fast då var det jobbigt. Bara att läsa det jag själv skrivit var hemskt, men kanske nyttigt?
Har också skrivit en annsökan om att få upprätta en gravsten, har ritat skissen och tror det får bli så här, käns så rätt det nu bara kan göra.
Senare i veckan åker barna på kollo i två veckor, käns både skönt och skrämade, undra hur jag mår då jag får vara ensam så länge?
Förut idag var de i väg på kalas hos Mikaela och Matilda, Matilda följde med hem till oss i några timmar, och liksom i höstas så kändes allt så mycket bättre bara hon var här, jag saknar värkligen henne med, är så glad att vi bröjat träffa henne lite igen.
Har pratat med barnmorskan som var med då Tella dog, men det skriver jag om en annan dag, har också redigerat de första 127 sidorna jag skrivit och det käns bra nu, fast då var det jobbigt. Bara att läsa det jag själv skrivit var hemskt, men kanske nyttigt?
Har också skrivit en annsökan om att få upprätta en gravsten, har ritat skissen och tror det får bli så här, käns så rätt det nu bara kan göra.
Senare i veckan åker barna på kollo i två veckor, käns både skönt och skrämade, undra hur jag mår då jag får vara ensam så länge?
Förut idag var de i väg på kalas hos Mikaela och Matilda, Matilda följde med hem till oss i några timmar, och liksom i höstas så kändes allt så mycket bättre bara hon var här, jag saknar värkligen henne med, är så glad att vi bröjat träffa henne lite igen.
I går tog jag mod till mig
Och ringde till förlossningen i Ystad. Har fått alla papper och kopior på jornaler osv från när Tella föddes och när hon dog sedan innan, fick dem redan då jag låg kvar på sjukhuset, har gått igenom dem med både läkare och barnmorska. Men moderkakan skulle obduceras, eftersom den också låssnade, man viste inte då om hinfästet brast för att värkarna blev förstarka eller om det brast för att moderkakan började lossna (hinfästet brast innan den lossnade helt, och det var därför hon dog, syrebristen hade hon klarat, den varade max en minut, men inte blodförlusten).
Jag bad att få en kopia av obductions rapporten med, och skulle få det då den var klar. Men det glömdes nog bort, för jag har inte fått någon sådan, vi pratade om det sista gången jag var på sjukhuste, dagen efter begravningen, den 15/4, har inte pratat med dem efter det, har inte orkat, har inte kunnat. Tog mig alltså exakt två år och två månader att ringa om detta. Trodde inte det skulle vara så svårt, gick bra att prata med växeln och med en barnsköterska på BB, fick sedan prata med en barnmorska (som jag inte alls kände igen, trodde jag träffat alla där.) Hon frågade lite, vilket barn i ordningen det var, lite sådant där små prat, var sekraterarna som hade hand om jornaler och de hade gått för dagen, men hon skulle så klart medela dem, pratade en massa, lät så där glad och moderlig som bara förlossnings personal kan göra
Och så helt plötsligt så fattade hon vad det var jag frågade efter, att det var en obductions rapport och ingen varnlig jornal, hon hade hört om Tella, inte så konstigt på en liten arbetsplats, men det blev så konstigt, hon vist nog inte riktigt vad hon skulle säga, och fram tills dess så hade det gått bra, jag klarade prata med henne och rösten bar någorlunda, men där bara brast det, trodde inte det skulle vara så svårt, men det var mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. Vi kom överens, eller ja, hon förslog och jag mest hickade, om att Eva W, som förlöste mig, skulle ringa upp mig, så skulle vi prata om hur vi skulle göra, klart att jag får jornalen, men hon tyckte det var bra om jag kom dit och gick igenom den med henne eller med en läkare, och det vill jag ju med, men läsa först så jag vet vad jag skall fråga om.
Sedan på kvällen bara satt jag här, skulle titta på matchen på tv och bara skakade, mådde lite illa, det här var inte bra. Jag kan för det mesta, eller ja, en stor del av dagen, vara bara glad över att vara Tellas mamma, vara glad över att jag fått henne, och hon är en så självklar del av oss, av vår familj. Men detta, med hennes död, det är bara så svårt, så svårt, det kom så nära igen då jag pratade med dem, blev så värkligt helt plötsligt, vill inte ner i den där alldra djupaste sorgen, men jag har inget val, det fins inget, aboslut inget, som kan göra hennes död lättare eller mindre hemsk.
Och jag saknar henne bara så väldigt mycket.
I dag var det lite lättare på morgonen, fick sova ovanligt länge och det behövde jag nog, orkade fixa lite och åka i väg och bada hela efter midagen med mina stora tjejer och en kompis till dem. (trodde det skulle bli lite lugnt för min del, lite folk, ligga på filt i gräset och lösa sudoku när de badade, men möttes av inte mindre än 25 barn från skolan jag varit på i vår, som var jätte glada att se mig, undrade 1000 saker om mina barn, och dessutom kom med mer eller mindre goda råd om hur jag skulle fylla i siffror, trevligt på ett sätt, men blev lite matt av det hela....)
Men sedan kom det igen, och det med besked, får ingen ro till något, bara gråter hela tiden, mina stora tjejer fattar ju att något är mer fel än varnligt, försökt förklara, men det är svårt, Saga blir också ledsen, vi har suttit en hel del och bara kramats och gråtit tillsammans idag, vi behöver nog det båda två. Är inte riktigt lika jobbigt med alla känslorna från igår, men nu kommer i stället oron inför svaret, vill att hon skall ringa, men jag vet ju inte alls när hon jobbar, de går i skift och jag vet ju själv att man ibland kan vara ledig en vecka i sträck, eller tänk om hon har semster nu, är ju snart midsommar? Och sedan är detta nog ett sådant samtal man tar då man vet att man kan tala till punkt, så det måste ju finas tid till det, och det gör det ju inte alla dagar på ett sjukhus. Och tänk om hon ringer då jag inte är hemma, då dröjer det ännu längre innan jag hör något. Eller om hon är på mvc istället, de växlar där imellan, då ringer hon ju på kontorstid, kan inte bli i helgen i alla fall... nä, blä. Kommer nog vara så här orolig, ledsen och allmänt förvirrad tills jag i alla fall har pratat med henne, känner att ångesten kommer allt mer och mer, detta blir nog rätt jobbigt.
Och sedan svaret... det jag är mest rädd för är att något skall vara fel, att det tex sakll varit proppar i den. Anna var väldigt överburen men vägde lite till tiden och sin längd (3185 gr 52 cm 17 dagar efter bf.) och man misstänkte att moderkakan inte fungerat som den skulle på slutet. Pga detta gjorde man flera flödesmätningar när jag väntade Saga, som alla var helt ok, hon blev rätt stor dessutom (4640 gr två dagar efter bf.) Men med Tella gjorde man aldrig något sådant, jag fick ett extra ul pga oro, men flödet kollades alldrig, då hon växte som hon skulle på slutet (hon låg innan lite under förväntad storlek.) men det var rörigt hela graviditeten, tex så skulle jag ha blivit gravid flera veckor efter sista gången jag hade sex, skulle bara ha varit i v. 3 eller så när jag fick problem med foglossning, och det går ju bara inte, då har ju fostret inte alltid ens fäst i livmodern! (första två veckorna är ju inget, befruktningen sker ju i v. 2.)
Och sedan låg hon nästan hela graviditeten på minus av förväntade vikt, tänk om det var något sådnat fel? Vet att moderkakan kan lossna pga proppar, tror tom det är den varnligaste andledningen. Nä, blä, det hjälper inte det minsta att fundera en massa och det fins inget jag kan göra för att få veta snabbare heller.
Och igentligen spelar det ju ingen roll, hon är ju redan död, och död kommer hon att förbil, och just nu käns det som det är det ända som spelar någon riktigt roll i detta, min dotter är död.
Jag bad att få en kopia av obductions rapporten med, och skulle få det då den var klar. Men det glömdes nog bort, för jag har inte fått någon sådan, vi pratade om det sista gången jag var på sjukhuste, dagen efter begravningen, den 15/4, har inte pratat med dem efter det, har inte orkat, har inte kunnat. Tog mig alltså exakt två år och två månader att ringa om detta. Trodde inte det skulle vara så svårt, gick bra att prata med växeln och med en barnsköterska på BB, fick sedan prata med en barnmorska (som jag inte alls kände igen, trodde jag träffat alla där.) Hon frågade lite, vilket barn i ordningen det var, lite sådant där små prat, var sekraterarna som hade hand om jornaler och de hade gått för dagen, men hon skulle så klart medela dem, pratade en massa, lät så där glad och moderlig som bara förlossnings personal kan göra
Och så helt plötsligt så fattade hon vad det var jag frågade efter, att det var en obductions rapport och ingen varnlig jornal, hon hade hört om Tella, inte så konstigt på en liten arbetsplats, men det blev så konstigt, hon vist nog inte riktigt vad hon skulle säga, och fram tills dess så hade det gått bra, jag klarade prata med henne och rösten bar någorlunda, men där bara brast det, trodde inte det skulle vara så svårt, men det var mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. Vi kom överens, eller ja, hon förslog och jag mest hickade, om att Eva W, som förlöste mig, skulle ringa upp mig, så skulle vi prata om hur vi skulle göra, klart att jag får jornalen, men hon tyckte det var bra om jag kom dit och gick igenom den med henne eller med en läkare, och det vill jag ju med, men läsa först så jag vet vad jag skall fråga om.
Sedan på kvällen bara satt jag här, skulle titta på matchen på tv och bara skakade, mådde lite illa, det här var inte bra. Jag kan för det mesta, eller ja, en stor del av dagen, vara bara glad över att vara Tellas mamma, vara glad över att jag fått henne, och hon är en så självklar del av oss, av vår familj. Men detta, med hennes död, det är bara så svårt, så svårt, det kom så nära igen då jag pratade med dem, blev så värkligt helt plötsligt, vill inte ner i den där alldra djupaste sorgen, men jag har inget val, det fins inget, aboslut inget, som kan göra hennes död lättare eller mindre hemsk.
Och jag saknar henne bara så väldigt mycket.
I dag var det lite lättare på morgonen, fick sova ovanligt länge och det behövde jag nog, orkade fixa lite och åka i väg och bada hela efter midagen med mina stora tjejer och en kompis till dem. (trodde det skulle bli lite lugnt för min del, lite folk, ligga på filt i gräset och lösa sudoku när de badade, men möttes av inte mindre än 25 barn från skolan jag varit på i vår, som var jätte glada att se mig, undrade 1000 saker om mina barn, och dessutom kom med mer eller mindre goda råd om hur jag skulle fylla i siffror, trevligt på ett sätt, men blev lite matt av det hela....)
Men sedan kom det igen, och det med besked, får ingen ro till något, bara gråter hela tiden, mina stora tjejer fattar ju att något är mer fel än varnligt, försökt förklara, men det är svårt, Saga blir också ledsen, vi har suttit en hel del och bara kramats och gråtit tillsammans idag, vi behöver nog det båda två. Är inte riktigt lika jobbigt med alla känslorna från igår, men nu kommer i stället oron inför svaret, vill att hon skall ringa, men jag vet ju inte alls när hon jobbar, de går i skift och jag vet ju själv att man ibland kan vara ledig en vecka i sträck, eller tänk om hon har semster nu, är ju snart midsommar? Och sedan är detta nog ett sådant samtal man tar då man vet att man kan tala till punkt, så det måste ju finas tid till det, och det gör det ju inte alla dagar på ett sjukhus. Och tänk om hon ringer då jag inte är hemma, då dröjer det ännu längre innan jag hör något. Eller om hon är på mvc istället, de växlar där imellan, då ringer hon ju på kontorstid, kan inte bli i helgen i alla fall... nä, blä. Kommer nog vara så här orolig, ledsen och allmänt förvirrad tills jag i alla fall har pratat med henne, känner att ångesten kommer allt mer och mer, detta blir nog rätt jobbigt.
Och sedan svaret... det jag är mest rädd för är att något skall vara fel, att det tex sakll varit proppar i den. Anna var väldigt överburen men vägde lite till tiden och sin längd (3185 gr 52 cm 17 dagar efter bf.) och man misstänkte att moderkakan inte fungerat som den skulle på slutet. Pga detta gjorde man flera flödesmätningar när jag väntade Saga, som alla var helt ok, hon blev rätt stor dessutom (4640 gr två dagar efter bf.) Men med Tella gjorde man aldrig något sådant, jag fick ett extra ul pga oro, men flödet kollades alldrig, då hon växte som hon skulle på slutet (hon låg innan lite under förväntad storlek.) men det var rörigt hela graviditeten, tex så skulle jag ha blivit gravid flera veckor efter sista gången jag hade sex, skulle bara ha varit i v. 3 eller så när jag fick problem med foglossning, och det går ju bara inte, då har ju fostret inte alltid ens fäst i livmodern! (första två veckorna är ju inget, befruktningen sker ju i v. 2.)
Och sedan låg hon nästan hela graviditeten på minus av förväntade vikt, tänk om det var något sådnat fel? Vet att moderkakan kan lossna pga proppar, tror tom det är den varnligaste andledningen. Nä, blä, det hjälper inte det minsta att fundera en massa och det fins inget jag kan göra för att få veta snabbare heller.
Och igentligen spelar det ju ingen roll, hon är ju redan död, och död kommer hon att förbil, och just nu käns det som det är det ända som spelar någon riktigt roll i detta, min dotter är död.
Bara jobbigt hela tiden...
Är så trött hela tiden, efedinet hjälper inte riktigt käns det som, eller så håller jag på att bli sjuk, eller så är jag bara trött, inte vet jag. I morse, eller ja, i förmidags, var jag så trött att jag inte orkade öppna ögonen ordentligt, kunde inte fokusera blicken när jag väl fick upp dem. Anna satt och pratade en massa, hon sov i soffan för hon var lite rädd för att sova själv då Saga sov över hos en kompis, men jag kunde inte förstå vad hon sa för det mesta, somnade mellan orden och svarade bara osamanhängaden. Såg att TV:en var på men orkade inte stänga av dem. Anna skulle på kalas kl.12, jag hade lovat att göra ett kort, men orkade inte upp fören klockan var elva. Hann göra kortet ändå, men hade velat sova längre. Att man kan bli så otroligt trött, jag förstår det bara inte.
I dag var det backakarnevalen, gick dit med Saga, hon sparkade bollar, kastade bollar, lekte med kompisar och hoppade i hoppborg, tror hon blev nöjd. När vi kom hem var Anna redan hemma, hon sa att grannen över hade sagt att hon var orolig för henne för att hon var så ledsen på mornarna, Anna tyckte det var pinsamt men jag blir mäst arg. Är samma granne som bråkar om tvätt tider och annat dumt, käns som hon alltid letar fel på oss. Fast Anna har fört ett herrans liv på mornarna denna vecka, hon är ockås trött och då blir hon arg och grinig, i fredags fick jag fösa ut henne och hennes saker i trapphuset för att inte själv komma försent till skolan, blir arg på henne, det ända hon skall göra är att ta på sig kläderna och borsta tänderna, frukost får hon i skolan, så jag förstår inte hur det kan ta så otroligt lång tid hela tiden.
Hjälpte till i en annan klass lite gran i fredags, var en spiralbindings maskin de behövde hjälp med, och det gjorde jag ju gärna. Men så var där en kille som jag redan hjälpt och som kom på att han ville ha med fler sidor, det går ju att fixa men är lite jobb med, sa att om han väntade tills de andra fått sina böcker klara så skulle jag se vad jag kunde göra, men då blev han arg och började skrika en massa om att han minsan var först och jag inte hade i hans klass rumm att göra osv. Jag blev förbannad, sa åt honom att sitta ner och jobba med något annat, annars tänkte jag inte hjälpa honom alls. Men han fortsatte, blev lite dumt, kunde inte göra så mycket åt det just då då jag höll på med de andra barnens saker, men bad en lärare föra ut honom därifrån. Det pratades vist lite om detta sedan, att det var bra att jag sagt till, men för mig käns det väldigt självklart, man beter sig inte så helt enkelt.
De senaste dagarna bara gråter jag, har gråtit i skolan med, inte när barna varit där, men under rasterna, stannat kvar i klassrummet och suttit och gråtit, mår inget vidare alls. Saknar min lilla tjej något få fruktansvärt mycket!
I dag var det backakarnevalen, gick dit med Saga, hon sparkade bollar, kastade bollar, lekte med kompisar och hoppade i hoppborg, tror hon blev nöjd. När vi kom hem var Anna redan hemma, hon sa att grannen över hade sagt att hon var orolig för henne för att hon var så ledsen på mornarna, Anna tyckte det var pinsamt men jag blir mäst arg. Är samma granne som bråkar om tvätt tider och annat dumt, käns som hon alltid letar fel på oss. Fast Anna har fört ett herrans liv på mornarna denna vecka, hon är ockås trött och då blir hon arg och grinig, i fredags fick jag fösa ut henne och hennes saker i trapphuset för att inte själv komma försent till skolan, blir arg på henne, det ända hon skall göra är att ta på sig kläderna och borsta tänderna, frukost får hon i skolan, så jag förstår inte hur det kan ta så otroligt lång tid hela tiden.
Hjälpte till i en annan klass lite gran i fredags, var en spiralbindings maskin de behövde hjälp med, och det gjorde jag ju gärna. Men så var där en kille som jag redan hjälpt och som kom på att han ville ha med fler sidor, det går ju att fixa men är lite jobb med, sa att om han väntade tills de andra fått sina böcker klara så skulle jag se vad jag kunde göra, men då blev han arg och började skrika en massa om att han minsan var först och jag inte hade i hans klass rumm att göra osv. Jag blev förbannad, sa åt honom att sitta ner och jobba med något annat, annars tänkte jag inte hjälpa honom alls. Men han fortsatte, blev lite dumt, kunde inte göra så mycket åt det just då då jag höll på med de andra barnens saker, men bad en lärare föra ut honom därifrån. Det pratades vist lite om detta sedan, att det var bra att jag sagt till, men för mig käns det väldigt självklart, man beter sig inte så helt enkelt.
De senaste dagarna bara gråter jag, har gråtit i skolan med, inte när barna varit där, men under rasterna, stannat kvar i klassrummet och suttit och gråtit, mår inget vidare alls. Saknar min lilla tjej något få fruktansvärt mycket!
Har suttit och skrivit
| Sitter och tittar igenom allt det jag skrivit sedan jag blev gravid med Tella, skrev graviditetsdagbok på babynätet med henne, så det fins en massa. Har tänkt få i hop det till en bok, mest för egen skull Har hunit igenom hela graviditete nu, ända fram till förlossningen, läste lite av det jag skrev då och dagarna efter jag kommit hemm från sjukhuset och det är så jobbigt, så svårt att läsa själv. Både det och dagboken innan, trodde ju att jag skulle få ett lite barn med mig hem, gnällde nästan lika illa då som nu, mådde rätt dåligt hela tiden, önskar att jag inte gjort det, att jag haft mer vett att njuta av att vara gravid. Samtidigt vet jag att det inte är rimligt, vet att det värkligen var jobbigt och det är inget jag skall ha dåligt samvete för att jag känner, det ändrar ju ändå inget. Men jag saknar henne något så fruktansvärt, mitt lill troll. Kommer hela tidne tillbaks till kistläggningen, stunden innan, när jag bar runt på henne, höll henne för sista gången, hur hennes små fingrar känndes i min hand, hur len hon var, hennes tyngt mog min kropp, hennes lukt. Hon var ju död sedan flera veckor då, det fans inget jag kunde göra för henne längre,och hon var värkligen inte där längre. Men ändå, känslan av att få ha henne så nära, och så lämnade jag henne där. Fans ju inget annat jag kunde göra, måste ju lämna henne i från mig, gjorde det så bra jag kunde, beddade själv ner henne i kistan, stängde locket själv, jag var den sista som höll henne, den sista som såg henne. Men det är bara så fel, så fel så fel, att behöva lämna sitt barn så, hur kan man ens göra det, hur orkar man fortsätta leva efter åt? Vet ju att man gör det, vet att det går, livet är mycket bättre nu än vad jag någonsin trodde, många stunder käns det riktigt bra. Men aldirg helt bra, aldrig helt igen. Och de stunder då det är svårt, så är det så otroligt svårt, så oerhört tungt. Och just nu och här är det en sådan stund. Vill inte ha det så här, tycker det borde vara nog nåogn gång, vill bara ha tillbaks min lilltjej. |