katarina76 -Om att överleva ett barns död.

Och sämsta psykpatient... känner jag mig som, inte ens det kan man göra rätt, känner att jag pratar om fel saker när jag är där, inte så att min terapeft frågar om fel saker eller så, men jag liksom inte orkar prata om det som är riktigt jobbigt, berör det lite, lite grand de sista tio minuterna, vågar inte ta tag i det på allvar, orkar inte med det bara.
Och så till mamma delen. Saga fick tokspel modell värre i morse, började bråka om vilken mössa hon skulle ha, hon hittade bara en och den var tydligen fel.... hon har satt det lite i system, att sätta i gång och bråka en massa just när det är dags att gå tillskolan, hon vet att jag inte kan ta tag i det just då, att hon kommer försent i så fall. Men i dag bara orkade jag inte med det mer, struntade i att hon kom försent, hon fick den mössan som fans, så föste jag ut henne i trappen, Anna gick direkt till skolan, men Saga bara satt där och tjurade. Jag gjorde mig i ordning, åt frukost osv för att gå i väg, Saga satt kvar, efter en stund började hon tjata om att hon var kissignödig, jag sa åt henne, genom dörren, att det fins toaletter i skolan. Men hon fortsatte tjura, inte fören jag gick iväg och började låsa upp min cykel masade hon sig ut ur porten och i väg mot skolan. Hon driver mig till vansinne i bland den tjejen......
Och på eftermidagen var det inte bättre alls, jag mådde riktigt dåligt efter besöket hos terapeften, gör ofta det, och så kom inte Saga den tid hon skulle, jag blev orolig och ringde skolan, fick värdens utskällning för att hon gått i från parken då de var där med fritids... men hallå! Hon är sju år. Det var deras ansvar att se till henne, och hon försvan utan att någon såg det, hade varit borta i nära en timme då jag ringde och saknade henne, det hade ju kunnat hända vad som hälst, om de inte vet var hon är måste de ju leta rätt på henne, tänk om hon skadat sig, eller någon tagit henne eller vad som hälst? Fritidsfröken sa att hon ringt mig men ingen svarat, nej, inte så konstigt, jag var ju inte hemma! Ännu större anledning till att leta rätt på barnet om det försivnner, om man vet att det inte kommer in hemma, att det är helt ensamt. Hon är ju faktistk på fritids för att hon är lite, för att hon inte kan vara ensam hur länge som hälst och hon skall defenetivt inte ut och virra i trafiken här i Malmö. Om någon skall vara arg så är det väl ändå jag?
När hon väl kom hem var hon dessutom uppkäftig och dum, jag var jätte arg och allt var bara så fel det kunde bli, det forstatte hela kvällen, Anna kom hem och var lika sur hon med, jag tänkte göra ungstekt potatis och lövbiff till mat, men jag bara orkade inte, blev så ledsen och arg på dem, Saga kallade mig en massa fula ord då jag sa åt henne att göra läxan, så de fick stanna på rummet i nära en timme, sedan fick de komma ut och göra läxan, äta lite gröt och sedan lägga sig igen. Inget bra alls, brukar orka ta konflikterna, Saga brukar inte andvända så fula ord, det burkar gå att styra upp allt, men i dag orkar jag bara inte, alla kommer gå och lägga sig ledsna i dag, och det käns så väldigt jobbigt, vill inte ha det så.
Har dessutom tvättat en massa ni i kväll, var just nere och hämtade det sista, skall äta lite gröt jag med och vänta på att ångeste skall släppa lite, den har varit extra jobbig i dag. Nu orkar jag bara inte med mer.

Sitter och väntar på att tjejerna skall komma hem, mamma är med dem och ser på Narnia nu, så de kommer om kankse en halvtimme, en timme, både skönt och lite trist, vill gärna vara ensam lite till, fast ändå inte, är jobbigt att vara ensam med. Har just varit nere i källaren och pratat med Inger, vad vi skall göra under våren med barnvärksamheten, nästa gång tänkte vi åka och bowla, och så tänkte vi åka skridskor någon dag nu också, hon skulle kolla när det var öppet och ringa mig sedan. Vore kul att få i gång det lite, och så skall vi se till att ha en tjej midag till, var roligt förra gången, kanske kan vi bli fler denna gång.
Träffen var bra i går, Jane var så trevlig, tyckte om att vara där. men det är jobbigt samtidigt, får kämpa en massa för att fungera någorlunda normalt, var så trött på slutet, händerna bara darrade och jag hade svårt att andas nästan hela tiden, men ändå, det var en rätt bra dag.  Träffade hennes två små killar, kändes inte jobbigt alls. Jag är kanske konstig, men jag tycker inte alls det är jobbigt med andra småbarn, vet så många som tycker det, som inte alls klarar av det, men sådan är jag inte alls, skönt iofs, att någon del av mig fortfarande är jag, är som den var innan, innan Tella dog.
Fast de började prata lite om otäcka saker som folk lägger ut på internet, och så sa någon något om att hon inte förstod hur man kan lägga upp bilder av sina döda barn, och jag bara måste säga något, kunde inte hålla tyst,  reagerar så starkt när någon säger något sådant, är så svårt att förklara ibland, men det är som om jag sagt att de inte borde ladda upp bilder på så fula barn som deras (nej, hennes barn var inte fult, men som ett exempel), tror ingen förälder hade tigit om någon sa så till dem. Lika lite kan jag sitta tyst när någon säger så, min dotter är värdens finaste lilla Tella, jag vill inte att någon som inte själv vill skall se henne, för min skull och för hennes, inte för den som tittar på bildens skull, men det är jätte viktigt att hon får ha en egen sida på min hemsida, att hon också får finnas med där. Hon är lika mycket mitt barn som Anna och Saga.
Var så trött när jag kom hem, höll på att somna framför datorn, och så jag frös var så kall om fötterna, gick och handlade direkt, och jag kände inte tårna, fick skynda mig hem och ta av skorna, tänkte ta ett fotbad, men jag var för  trött.
Funderar på att scrappa lite till, men jag orkar nog inte just nu, hittade bilderna från Annas förlossning när jag rotade igenom lådorna i fredags, när jag var så otroligt ledsen, önskar så att jag hade sådana bilder från Tellas förlossning,och så kan jag inte hitta dem från Sagas heller. Tänkte göra en LO med ett minialbum på, där de blodigaste bilderna kan vara med, dem där Anna bara är minuter gammal.

Skall alldeles strax gå, skall åka på en scrapbooking träff, och det skall så klart bli roligt.
Men jag är så himla ledsen, har suttit halva natten och bara gråtit, gråtit, så där hysteriskt ledsen som jag nästan aldrig orkar med att vara, men nog behöver.
Så här skrev jag i natt ;
Har fortfarande ångest, har haft det nästan hela jannuari, och det är värkligen jobbigt nu, fungerar väldigt dåligt överhuvudtaget, vilket gör mig än mer orolig, en massa jag borde ta tag i, men som jag inte orkar göra något åt.
Hade behövt prata med någon, men vill inte ringa till någon av mina vänner, vill inte störa dem. Är rädd att ingen skall ha tid att lyssna på mig, det är nästan ännu värre, när jag försöker prata om det med någon, och den inte har tid. Fast mina vänner är inte sådana, säger jag att jag behöver prata så fins dom där, men jag vet också att alla jag känner har annat för sig en fredagskväll, mina singel kompisar (utan barn) är defenetivt inte ens hemma, och de andra har en massa för sig med familjen, är ju offta så, att helgkvällarna blir dem man har tillsammans, och då vill inte jag ringa och störa, vill inte att någon annan skall behöva bli ledsen av mina problem.
Pratade med min bild terapeft i tisdags, när jag började hos henne var jag gravid med Tella, och hon tog det rätt lungt i börja, var mycket just runt graviditeten och att jag blev lämnad av hennes pappa som vi pratade om, sedan dog hon ju, och då var det mäst akut, sedan har jag börjat prata lite om annat, sådant som hänt innan, var bara sådant vi pratade om i tisdags, hon brukar inte reagera så mycket, hon har nog hört det mästa, men hon blev klart bekymrad, är väl som psykiatikern säger, det fins ju faktistk orsaker till att jag mår som jag mår. Men jag har svårt att acceptera det, är man van vid att livet är på ett vis blir det svårt att se de som är fel i det. Äh, vet inte, men ledsen är jag.
Och så undrar jag om jag någonsin kommer vänja mig vid att Tella är död? Fick ju aldrig leva med henne, men ändå blev hon en del av våran familj, en av oss, ett av mina barn. Och jag räknar henne alltid, räknar in henne i syskonskaran, och i varje tanke jag tänker ang mina barn, eller ang mitt liv överhuvudtaget, så kommer jag ju på att hon är död, inte så att jag inte mins det, men hon har en plats i allt vi gör, och inget, inget alls kan fylla den. Är igentligen konstigt, man borde ju bara ha liksom 100% av tid och kärlek, och har man fler barn så borde de få 50% av den, eller 33% osv, men så är det ju inte, alla mina flickor tar all min tid, all min kärlek och ändå konkurerar de aldrig om samma plats, varje barn har sin plats i mitt hjärta, i mitt liv och ingen kan ersätta någon annan.
Nej, jag tror inte jag kommer att vänja mig, vet inte ens om jag vill vänja mig, vill bara skrika lite, kämpa emot, vill inte ha det så här.
Som om det inte vore nog ringde Sagas pappa i dag igen, vet ju att det är så, han kan vara tyst länge, många månader, kanske uppemot ett år, men sedan när han väl börjar ringa, så gör han det hela tiden. Men jag orkar inte med honom med! Det ända jag kan göra är att lägga på, eller strunta i att svara, men det funkar ju inte ilängden, är så trött på det. "

Och senare så här;
"Vet ni vad jag skanar alldra mest just nu? Jag saknar att få hålla om henne, är nog en rätt kramig mamma, kramar och pussar mina döttrar stupi kvarten (än tycker de inte det är pinsamt, så det gäller att passa på...) Men Tella, henne får jag aldrig mer hålla, och det värkligen värker i kroppen efter henne. Saknar inte en lite bäbis, saknar min Tella, en liten tjej på snart två år, med blåa ögon och brunt, lite små lockigt hår, saknar hennes tyngd i mina armar, saknar hennes armar runt min hals, känslan av hennes kropp genom pyamasens mjuka tyg, saknar lukten av henne, av varmhud och baby schampoo, hade hon varit här hade jag gått in och satt mig hos henne, lagt handen på hennes mage och känt när hon andats, så som jag gjort så många gånger med mina andra tjejer, bara suttit där en stund och känt hur mycket jag älskar henne.
Men nu får jag aldrig, aldrig mer hålla henne, se henne, höra henne och jag tror jag skall gå sönder helt. Drömme offta om när jag la henne i kistan, när jag släpte taget om henne, la ner henne för aboslut sista gången, hur kunde jag det? Hur kan någon? Och sedan när jag stängde locket till kistan, det orkar jag inte ens tänka på, men jag drömmer om det, offta, offta, hur kan det ens få vara så, hur grymt kan livet få vara?
Och jag undrar fortfarande, hur trasig kan en människa bli innan hon går sönder helt?"

Är precis så det käns, och jag är så fruktansvärt trött.

Är ensamhemma, skall vara det hela helgen, tror det är första gången sedan Tella dog, och det är riktigt jobbigt. Trodde det skulle kännas skönt, och det är det ju också, men mäst jobbigt, känner att ångesten börjar komma krypande, bli riktigt jobbig.
Men jag behöver vara ensam, behöver få vara i fred lite med, och i morgon så skall jag på scrapbooking träff, skall bli kul, får åka med en tjej jag aldrigt träffat, snällt av henne att låta mig åka med. Tjejen som har hand om träffen har också butik, vi skall komma en timme innan och ta oss en ordentligt titt, skall nog handla en massa med, fast jag inte borde, men ibland så bara måste man få ha lite kul med!

Var i väg på ridninge med Saga, i dag var det som det skulle, inga insnöade ridlärare som tur var, och så anmälde jag dem till dagridläger på sport lovet, först blev Anna sur, jag fattade inte varför, för hon vill ju värkligen rida, tycker ju det är jätte kul, men sedan kröp det fram att hon var rädd för att galopera, pratade med ridläraren, och den dagen blir med ridlärare hela tiden och så slipper hon galopera om hon inte vill, och då tyckte hon det var riktigt kul igen, vi gick och fikade medans Saga lädde in hästen och då var Anna lika glad som varnligt, skönt.

Skall förska få klart en LO till veckans scrapputamning och kanske spela lite sims2, detta med att vara ensam var jobbigare än jag kunnat ana.

Alltså, nu blev det hel fel här, skrev ett lågt inlägg, ville klistra in en bild, men så belv det fel liksom...
Men ser här, det funkade ju! Hittade den här lilla raringen i taket i trapphuset i går, vet inte om det är en husspindel eller on det är någon annan sort, den är väldigt stor.
Mina stora tjejer är livrädda för spindlar, så jag fick gå ut och fota den i går kväll när de somnat, har mailat den till en massa vänner för att få svar, oj vad mycket spekulationer det fins om vad för sort det kan vara, att en spindel kan vara så angagerande!

Fredag, Anna slutade tidigare, redan halv tolv men lekte hos en kompis så det dröjde lite innan hon kom hem. Jag har ont halsen, näsan har börjat rinna, vill inte bli förskyld, men det brukar inte spela så stor roll vad man vill i sådana stunder.
Pratade lite telefon med Jenny, hon kanske kommer över på söndag kväll, vi får se hur det blir, vore iofs rätt trevligt, men om jag är super förskyld så vill jag nog ändå inte. Har laddat ner en massa till sims till henne, så jag förstår att hon är lite otålig.
Började snöa i natt, och blåsa, blåser riktigt ordentligt, så där så fönsterrutorna skallrar lite, och ut i detta skall jag med Saga, hon rider i efter midag, inget kul att cykla när vädret är sådant, men hon vill ju dit, trist att missa första lektionen för i år pga snön.

Anna och Louise badade, de ville stanna hemma så jag och Saga gav oss i väg, hennes stövlar hade blivit våta så hon fick ha ridstövlarna från början, var rädd att hon skulle frysa så hon fick ha cykelbyxor och benvärmare under ridbyxorna, får gå det med. 
Tog nästan 45 minuter att cykla dit, men störe delen av vägen gick det ändå att cykla, men fy vad jag frös, vantarna frös fast i styret hela tiden, satt fast när jag skulle räcka ut armen för att svänga, inte så kul. Gick in på konsum vid folketspark, vi hade gott om tid så jag tyckte vi kunde gå in och värma oss och köpa lite godis att ta med ut till vallösa. Tittade lite på blommorna, men det käns inte lönt att sätta något på graven då vädret är sådant här.
När vi väl kom fram till ridhuset möttes vi av en annan mamma, ridlärarna var insnöade så ridningen var inställd, fy vad trist! Ringde pappa, han var redan på väg, men vi fick vänta en halvtimme i parken, Saga blev först ledsen, men sedan gick vi in och tittade på hästarna, hon gosade med Bella, och de har kommit två nya hästar, i stället för Robin och Ronja, får se hur de är, Saga tyckte i alla fall att det var riktigt kul.
Pappa tyckte inte jag var riktigt klok som cyklade i sådant väder, kan hålla med honom, det var väl blåsigt.
Vägen in till byn var nästan igen snöade på vissa ställen, men vi kom fram i alla fall. Kände mig arg och sur på allt och alla, halsen gjorde om möjligt än ondare och nästan började rinna på allvar, pappa satte in en fläkt i dator rumet, vi fick sova där alla tre, blir för kallt annars.
På kvällen fick jag mens, avskyr det.