katarina76 -Om att överleva ett barns död.

Nu har det gått lite mer än tre veckor sedan Saga föll och slog sig rätt illa, kontakten med tandläkaren fungerar bra och hon äter lite mer nu, men hon är långt i från helt ok. Hon har ont i huvudet och nacken nästan hela tiden, blir yr av och till och är väldigt trött, hon orkar inte leka så mycket med kompisar, i fredags fick hon prova att rida igen, jätte kul tyckte hon, men efter 20 minuter så var det hel stopp, som tur är känner hon det ju själv och säger till när det är dags att sluta, så det är ju inte bara när det är tråkiga saker hon inte orkar.
Tandläkaren har sagt att han tycker att en käkspecialist borde titta på henne, annars är det ju dem som tar hand om käkproblm med, men han känner att han inte kan tillräkligt mycket, och jag tycker själv att någon borde följa upp henne lite, det blir ju tyvärr ofta så att patienter bara släpps när de skrivs ut från en avdelning.
Ringde till VC igår, de ville inte ta emot henne om hon inte har en remis+jornaler från avdelningen, annars får hon stå i varnlig kö (ca 3-6 veckor) och så får de göra en egen utredning (förstår inte riktigt varför men, men.) Jag ringde till avdelningen och fick prata med en sköterska som talade om att det var avdelningen jag hamnat på, tog en fem minuter eller så bara att få henne att förstå att Saga varit inskriven hos dem, sedan kallade hon på en annan sköterska (som tuggade tuggumi i telefon, något jag kan störa mig rejält på när det är i mer ofentliga sammanhang.) som sa att hon inget viste och inte kunde hjälpa mig och att jornalerna inte fans hos dem. Jag frågade var de har dem då, men det viste hon inte, kankse i ett arkiv (så långt kunde jag gissa själv), så jag undrade vem jag skulle prata med i stället, men det viste hon inte heller.
Jag föreslog en läkare kanske, kanske tom den som skrev ut Saga? Men hon viste inte vem det kunde vara och inte heller hur man tog reda på det (jag kunde varit "snäll" och berättat för henne att hon kunde ha slagit på datorn, loggat in med sitt andvändar namn, sökt på Sagas personnummer och sedan på avdelnings koden, så skall där finnas både hennes jornal och en sammanfattning med hänvisning till senast behandlande läkare, men jag orkade inte riktigt, kändes inte som om det skulle ge så mycket att diskutera vidare med henne.)
Hon tyckte jag skulle ringa till kiurgen, jag frågade vilken av dem hon mende, någon motagning trodde hon (ja, även det förstår tom jag.)
Jag frågade vilken av de olika kiurgerna hon trodde, det fins ju flera, och hon sa att det inte var medicin avdelningen i alla fall (nej, självklart inte.) Jag frågade om det kunde vara öron/näsa/hals, men nej, det kunde det inte vara, men hon trodde att det kanske kunde vara ortopeden (jag orkade inte riktigt förklara för henne vad man gör där, ibland tar även mitt tålamod slut  ) utan tackade för mig och ringde till växeln i stället.
De undrade ju också vilken kiurg jag ville få numret till, fick till någon form av reception till slut, där de sa att jag hamnat fel och skulle prata med rådgivning i stället.
Inte helt rätt det heller, men där var det i alla fall en dam som dels viste varit jag skulle, dels var tillräkligt angagerad för att leta rätt på en läkare av rätt sort, prata med den och ge Saga en återbesöks tid nästan tisdag *phu*.
Satt i över två timmar i olika telefonköer eller pratandes med mer eller mindre välinfromerade sköterskor, ibland blir jag bara så trött på sjukvården i Malmö.

Men läkaren som den sista sköterskan pratade med var lite bekymrad, han tyckte inte det lät riktigt bra, yrseln kan iofs hålla i sig, och öm i käkarna kan man vara länge efter åt, men nacken och huvudvärken ville han kolla upp ordentligt, är det bara sträckningar och späningar efter dessa som spökar så bör det vara ok till på tisdag (då har det gått över fyra veckor) men det fins en risk att hon skadat sig även där och det oroar mig, just nackskador har en tendens att hålla i sig och det är långt ifrån man alltid blir helt ok igen.
Är väldigt bra på att oroa mig, jag vet, men jag vill bara att hon skall få må bra igen, tycker hon haft och har det jobbigt nog ändå, både med detta och livet i stort, livet är lite orättvist ibland, även när man är liten.

Det förundrar mig, att livet bara fortsätter! Jag förstår rätt ofta inte hur eller ens varför, men det gör det, timme efter timme, år efter år. 

I dag har varit en mitt i mellan dag, Anna skulle spela cup i Höllviken, samling klockan åtta, hon var helt hysterisk redan kvart i sju, önskar hon vore lika lätt att få i väg på vardagsmornarna.  Saga skulle ockås ha spelat, men i tisdags orkade hon inte med hela träningen, hon blev matt och fick ont i huvudet, så vi tyckte det var bäst att hoppa över den här gånge, en match hade väl gått, men inte minst tre som det var frågan om här. I stället fick hon gå på Fridas kalas och bowla, hon blev trött så det räckte bara av det.
När Anna kom hem upptäckte jag att hon glömt sin jacka på cupen, givetvis med den andra, sista, cykelnyckeln i fickan....  Som tur var fick hon tag på Sagas tränare (de seplade efter Annas lag) och de hittade tillslut jackan, får hoppas nyckel ligger kvar, hon får den på tisdag hoppas jag.
Jag var på föräldra möte på fotbollsklubben, de behöver hjälp, själva träningen är jag ju inte så bra på, men jag kan hjälpa till med annat, nu skall jag ta hand om pappersarbetet i Annas lag.

Vi var ute i Vallösa en kort sväng, pappa hämtade upp oss i folketspark efter tjejerna ridit, jag hade köpt med mig två perena ljungar och tre små prydnads pumpor till Tella. Anna ramlade av två gånger under lektionen, båda då hon just fattat galopp, första gången gick det bra, men andra gången tyckte jag det såg ut som hästen trampade henne på armen, men hon satte upp igen så jag trodde det var ok, men nu ha hon ett stort blåmärke som brustit lite ihuden, det syns tydligt att det är efter en hov, vad ont det måse ha gjort!
Åsa var tveksam till att låta Saga rida, men det skall ju vara ok nu, hon lekte lite med Alex innan, lite försiktigt på lekplatsen, men jag är så rädd att hon skall slå i tänderna någonstan, var ute och tjatade på henne hela tiden.
Lektionen gick bra nästan ända till slutet, de sista fem minuterna sa hon själv att hon fick ont i huvudet, så då stod hon med hästen i mitten en liten stund, men hon var både nöjd och glad efteråt, och Åsa lättad, får se hur det går nästa vecka, det tar tid att återhämta sig från sådant här.
Saga tog med sin kompis Emma ut till Vallösa, det gick bra, vi var ju bara borta en natt och de hade kul mäst hela tiden, lite värre var det med Anna, hon var lite uttråkad, jag hade lovat henne att hjälpa henne med buren till Ella, men hon var nog orolig för att jag inte skulle göra det, hade en del annat att göra med, skulle plantera hos Tella och klippa gräset. Hennes gosedjur hade mamma tagit in för att de skulle få torka, de var torra nu, men jag lät dem ligga i bäddsoffan hos mig och Anna under natten, hittade inte dem först då jag skulle lägga mig, sa högt för mig själv något i stil med "Var är Tellas gosedjur nu då?", så där som man gör när man börja titta efter något, stannade upp då jag hörde mig själv, var så skönt att höra något så vardagligt, så hade jag ju sagt (många, många gånger) om Tellas saker om hon levt, tycker om när hon blir så påtaglig på något vis, hade hon levt hade hon legat där hos mig och Anna, nu låg hennes gosedjur där i alla fall, som ett litet spår efter en liten tjej.

Annars är det mäst jobbigt just nu, har inget hört från FK eller AF och det tär på mig, jag kan inget planera, jag vet inget, jag hoppas knappt något, jag är mäst orolig, har mer ångest igen, det är så jobbigt, detta att inget alls veta, bara vänta, vänta, vänta och inte veta på vad.

Har mailat lite i dag med en kvinna som gör gravstenar i gjutjärn, hon har tittat på min skiss och kan tänka sig göra plattan åt mig, själva gjutjärnsplattan skulle kosta 5000 kr, emaljeringen vet hon ännu inte vad den går på, men det borde ju inte bli mer än lika mycket till och det käns helt okej.
Vad glad jag är nu! Detta känns som en väldigt bra lösning, äntligen blir det av!
Har tänkt mycket på Tella de senaste dagarna, i natt drömde jag om henne, eller ja, jag vet inte vad jag drömde riktigt, något om pankakor, tror jag pratade med henne eller något, hon stod i alla fall framför mig på golvet, jag såg henne rakt i ögonen och hon skrattade och pratade en massa, var först efter en stund jag insåg vem det var, insikten kom så plötsligt att jag vaknade med ett ryck, det var så värkligt, som om hon stod framför mig på riktigt, en bra dröm, en sådan som efterlämnar sig en sådan härlig känsla hela dagen.

Är så arg och ledsen på min stora tjej, vi hade ett gigantitk bråk i morse, sedan när jag skulle till sjukgymnasten hade hon (är säker på att det var hon) pillat bort den del av växelvajern som sitter på bakhjulet på min cykel, så att vajern hängde lös, jag såg inte det först utan cyklade i väg, när jag hade kommit en bit trasslade vajern in sig i mitt hjul och jag cyklade omkull. Är inte så arg för att jag slagit mig utan mer för att hon gör något sådant, dessutom förstör hon ju för sig själv, de skulle i väg till stallet i dag, men jag kan inte cykla med dem nu och Saga är för liten för att cykla dit själv, dessutom behöver jag värkligen min cykel. Hon gjorde något liknande för några vekcor sedan, då luftade hon framdäcket, blä för tjuriga barn.

Så något betydligt trevligare, på fredag skall jag åka till Borås (eller ja, utanför Borås) och på lördag skall vi på dop, jag skall få bli gudmor till en liten tjej, och det käns så roligt! Håller på med en present till henne nu, jag älskar ju scrapbooking så det får bli ett litet album, tycker det är en bra present, för den kan ju byggas ut allt eftersom, dessutom blir det väldigt personligt.
Vi skall åka tåg dit, tar bara 3½ timme, vilket var en glad överraskning.
Vi, hela min familj, behöver få vara lite glada nu, behöver att det händer posetiva saker med.

I går fick jag en Rak (en liten, oväntad present, bara så där, inom scrapboking världen.), var en massa roliga saker i, men där låg fyra små "kort", ett med ett K på, ett med ett A, ett med S och ett med T på, och jag blev så glad, och rörd, och jag vet inte vad, det är så skönt när någon "ser" hela min familj just som den är, det är tre barn i den, för mig är de alla lika viktiga.

 
Jag åkte ut på dagen till mina föräldrar, pappa tog ledig för att kunna köra mig (och fortsätta lägga om taket på deras hus.) Jag var rätt länge vid graven, fixade och gjorde lite fint, gjorde en liten rund "kudde" med ljust gula och rosa nejlikor till henne, blev rätt fint. Det var vackert väder och ovanligt mycket folk på kyrkogården, pratade lite med vaktmästaren, han som hjälpte oss med val av grav och under begravningen, var skönt att prata med honom igen, han mins och bryr sig om.
Men det var svårt också, ibland käns det helt ok att vara vid graven, ibland är det jätte svårt, denna dag blev en sådan, ändå ville jag inte åka därifrån.

I måndags rammlade min mellan tjej ner ur ett träd på skolgården, det gick bra, hon hade tur, hon bet bara igenom under läppen ,knäckte näsbenet, fick hjärnskakning och så blev alla framtänder lösa, ingen som rammlat ur än, men hon kan inte äta, får inte tugga och kommer inte kunna andvända tänderna som varnligt på ett år, skall få gå på koll hos tandläkaren ofta och så hoppas vi på att hon får behålla tänderna. Hon fick ligga på barnkiurgen, dels för hjänrskakningen, dels för att de trodde hon brutit käkbenet.
Men som sagt, hon hade enorm tur, hon kunde lika gärna ha brutit nacken då hon föll, hon kunde brutit käken eller andra ansiktsben, eller spräckt skallen, hon bet sig inte i tungan, hade hon gjort det en bit in i munnen kunde hon ju ha kväts av blodet, eller förblödit (man sväljer ju automatiskt när det kommer långt bak i munnen, vi hade kanske inte ens märkt det innan det var försent.)

"Alla" tycker så synd om henne, och det är det ju, men jag är nästan bara glad, hon lever ju!
När hon blev sydd i läppen blödde hon en hel del, hon blev rädd men sköterskan sa att det inte var farligt, att man inte dör av att blöda lite.
Men Saga blev så rädd, så väldigt, väldigt rädd, för hon vet ju att det inte är sant, hon vet att man visst det dör av att blöda, Tella förblödde ju.
Jag borde ha förklarat för dem varför hon reagerade så, fått dem förklara för henne hur de menade, men jag bara inte kunde, för jag tänkte ju samma sak jag med, att hon blöder, tänk om hon också dör?

Hur blir man av med denna oro, denna ångest för att det skall hända igen, hur gör man för att inte gå under av den och dra sina andra barn med sig?

Nu har jag varit på en scrapbookingmässa och träff hela helgen, mina stora tjejer hos mina föräldrar, jag vet att Saga kommer blir ok (förutom tänderna då) och nu när de är hemma igen och allt börjar lugna ner sig så kommer alla jobbiga tankar, alla svåra känslor ännu starkare, först nu inser jag hur rädd jag själv var när jag satt hoss henne på sjukhuset, jag överlever inte utan mina barn! Jag vet ju fortfarande inte hur jag skall kuna leva utan Tella, jag vill inte, jag orkar inte och att mista ännu ett barn.... nej, det får bara aldrig hända.
Ibland är det så väldigt svårt bara att finas till.