katarina76 -Om att överleva ett barns död.

Kvällsångest. Fins det något som heter så? Är i alla fall var jag har just nu, och det är ganska jobbigt.
Dagarna går bra, fram till tre fyra så där, sedan sätter det fart och bara blir värre. Har alltid haft det jobbigare på kvällar och nätter, men nu sedan mina stora tjejer åkt på kollo har det slagit ut i fullblomm. Försöker se till att jag har saker att göra, försöker aktivera mig så mycket jag bara kan (har ägnat mååååånga timmar åt att både städa och scrappa, sortera leksaker har vist en lugnande efekt på mig.) men den kommer ändå, börjar i magen och sprider sig uppåt och utåt tills det värker i armar och händer och jag får svårt att andas och se, och då fins det inget alls jag kan göra åt det. "Alla" är bortresta så jag kan inte hälsa på någon kompis eller så heller, tycker det är jobbigt att vara ensam när det är jobbigt. Samtidigt är det detta jag längtat efter, inte ångest men att få vara ensam. Ända sedan Tella dog har jag ju haft mina barn hos mig hela tiden, hade det innan med, men jag hade behövt tid att få läka lite också, tid och utrymme att stanna kvar lite längre i det svåra, man kan inte bearbeta något utan att komma det nära. När choken släpte helt dog min morfar, och sedan en massa andra släktingar, just när jag borde ha tagit tag i mig själv på allvar så fick jag (som så många gånger innan, som alltid) strunta i det och försöka få resten av värden att fungera, har alltid varit den fasta punkten i våran släkt, den som tar hand om allt och alla, har varit så sedan jag var en 5,6 år bara, och det är ju mitt eget fel till stor del, jag har tagit på mig mycket mer än jag kunnat hantera, men skött det snyggt utåt, ingen förstod nog att jag inte mådde bra av det. Mer än mina föräldrar, men de kunde inget göra åt det, och ibland har inte de heller förstått. hm, massa svammel. 
Men nu sitter jag i alla fall här, har två veckor helt utan krav, utan att jag behöver göra något, utan att någon behöver mig och det är jätte läskigt.
När jag är hos min bildterapeft kan jag aldrig komma riktigt ner till det som är riktigt hemskt, inte till själva kärnan i allt det svåra, just för att jag vet att jag måste samla ihop mig, jag måste kunna ta mig hem själv efter en timme, och då barna kommer hem så måste jag kunna ta hand om dem. Nu har jag inte ens de kravet på mig, jag borde ta changsen och försöka njuta, försöka koppla av, men i stället kommer det bara en massa ångest, det fins inge skydd längre ens mot det som är riktigt hemskt.

Och denna längtan, den gör mig galen ibland, den gör riktigt ont, fysiskt ont. Jag saknar min lilltjej något så fruktansvärt, hon skulle ha legat och sovit i sin säng nu, svettig i håret och med bara blöja på i värmen, ibland är bilden ut av henne, känslan ut av henne så väldigt stark, så väldigt nära och värklig. Det ända jag vill är att gå in i sovrummet och titta på henne, se så hon sover ordentligt och inte traslat in föttern i spjälorna, smeka henne över håret och föra bort hår som klibbat fast på hennes kinder. Men det går inte, jag kan inte göra det för hon är inte där, och det spelar ingen roll vad jag än gör för hon kommer aldrig att komma tillbaks.
Ibland, som just nu så förstår jag så väl vad det där aldrig betyder, och det gör ont.