katarina76 -Om att överleva ett barns död.

 
Jag åkte ut på dagen till mina föräldrar, pappa tog ledig för att kunna köra mig (och fortsätta lägga om taket på deras hus.) Jag var rätt länge vid graven, fixade och gjorde lite fint, gjorde en liten rund "kudde" med ljust gula och rosa nejlikor till henne, blev rätt fint. Det var vackert väder och ovanligt mycket folk på kyrkogården, pratade lite med vaktmästaren, han som hjälpte oss med val av grav och under begravningen, var skönt att prata med honom igen, han mins och bryr sig om.
Men det var svårt också, ibland käns det helt ok att vara vid graven, ibland är det jätte svårt, denna dag blev en sådan, ändå ville jag inte åka därifrån.

I måndags rammlade min mellan tjej ner ur ett träd på skolgården, det gick bra, hon hade tur, hon bet bara igenom under läppen ,knäckte näsbenet, fick hjärnskakning och så blev alla framtänder lösa, ingen som rammlat ur än, men hon kan inte äta, får inte tugga och kommer inte kunna andvända tänderna som varnligt på ett år, skall få gå på koll hos tandläkaren ofta och så hoppas vi på att hon får behålla tänderna. Hon fick ligga på barnkiurgen, dels för hjänrskakningen, dels för att de trodde hon brutit käkbenet.
Men som sagt, hon hade enorm tur, hon kunde lika gärna ha brutit nacken då hon föll, hon kunde brutit käken eller andra ansiktsben, eller spräckt skallen, hon bet sig inte i tungan, hade hon gjort det en bit in i munnen kunde hon ju ha kväts av blodet, eller förblödit (man sväljer ju automatiskt när det kommer långt bak i munnen, vi hade kanske inte ens märkt det innan det var försent.)

"Alla" tycker så synd om henne, och det är det ju, men jag är nästan bara glad, hon lever ju!
När hon blev sydd i läppen blödde hon en hel del, hon blev rädd men sköterskan sa att det inte var farligt, att man inte dör av att blöda lite.
Men Saga blev så rädd, så väldigt, väldigt rädd, för hon vet ju att det inte är sant, hon vet att man visst det dör av att blöda, Tella förblödde ju.
Jag borde ha förklarat för dem varför hon reagerade så, fått dem förklara för henne hur de menade, men jag bara inte kunde, för jag tänkte ju samma sak jag med, att hon blöder, tänk om hon också dör?

Hur blir man av med denna oro, denna ångest för att det skall hända igen, hur gör man för att inte gå under av den och dra sina andra barn med sig?

Nu har jag varit på en scrapbookingmässa och träff hela helgen, mina stora tjejer hos mina föräldrar, jag vet att Saga kommer blir ok (förutom tänderna då) och nu när de är hemma igen och allt börjar lugna ner sig så kommer alla jobbiga tankar, alla svåra känslor ännu starkare, först nu inser jag hur rädd jag själv var när jag satt hoss henne på sjukhuset, jag överlever inte utan mina barn! Jag vet ju fortfarande inte hur jag skall kuna leva utan Tella, jag vill inte, jag orkar inte och att mista ännu ett barn.... nej, det får bara aldrig hända.
Ibland är det så väldigt svårt bara att finas till.