katarina76 -Om att överleva ett barns död.

Först och främst, tack alla ni som tittat på min skiss till Tellas gravsten, och tack för alla komentarer!
Tyvärr kan jag inte se e-postadresser om någon skriver det, vet ej varför, så det är lite svårt att svara dirket på en kommentar, men ni skall veta att jag blir både glad och rörd över dem, både dem anga skissen men lite extra från dem som orkar läsa min blogg lite då och då, det käns så skönt att veta att någon "ser" än.
Jag har bestämt mig för att skissen blir bra, och skickade in annsökan i dag.

Igår var en bra dag, en riktigt bra dag, var hos bildterapeftern på morgonen, hon skall vara ledig en månad nu, och det käns faktiskt lite jobbigt, men det kommer ju att gå.
Sedan åkte vi ut till Eva i Oxie, har inte varit där innan, fast de bott där ett år nu. Barna bråkade då vi skulle åka, och sedan viste inte busschauffören vad hållplatserna hette, så det tog lite tid att komma dit, men väl där var allt bra, vi stannade länge, till halv tio på kvällen, och jag var mer glad än ledsen, och det är sällan jag är. Men samtidigt var det så hemskt, aldirg har det känts så tydligt att ett barn saknades, att Tella fattades. De stora barna sprang iväg och lekte i området runt omkring, plockade körsbär och vinbär och hadde fult upp, men Evas yngsta, som är tre månader yngre än Tella, fick ju stanna med oss, och det tyckte hon stundtals var lite tråkigt. Men det skulle ju inte ha varit så, Tella skulle ha varit där, hon skulle också ha plaskat i poolen och de hade bråkat om trehjulingen och allt skulle ha varit helt normalt och varnligt och jag skulle inte ens funderat över hur det hade varit om hon inte funnits, tanken hade inte funnits där. Men nu var det nästan det ända jag kundet tänka på, och det gjorde så fruktansvärt ont.
Men det fungerade då vi var där, det var bra tills vi kom hem, och tills barna somnat.
Idag däremot har varit en riktigt djälvlig dag. Vaknade av att jag hade ångest, bröjade gråta hysteriskt redan då, tappade greppet helt kändes det som, låg bara och grät och grät, Saga låg hos mig och klappade mig på huvudet och ryggen, och grät hon med. Lyckades sammla mig lite, men så brast det igen innan jag ens hunnit gå upp, låg med Anna på min arm en lång stund med, ville bara inte vara med.
Och så tycker jag så synd om dem som måste växa upp med en så ledsen och jobbig mamma som mig.
Försökte tvätta, på lördag åker de till kollo i två veckor, men jag kunde inte se klart för alla tårar som bara rann, får ta det i morgon i stället. Ända gången jag gick ut var när jag postade annsökan om gravstenen, men jag började gråta på väg hem då med, klarar absolut inget alls.
Borde sova, men orkar inte det heller.
Och saknaden värker i hela mig.