Lite ångest och en massa vila
Ja, det är väl vad jag ägnat mig åt sedan Anna och Saga åkte. Första dagen var jätte jobbig, andra lite bättre, tredje helt ok. Men så i tisdags så ringde de på morgonen, för att Anna var så ledsen och ville åka hem, hon sa att hon bara grät hela tiden och inte ville vara på kollo. Så hämskt det kändes att höra, men vi kom överens om att hon skulle gå och leka med Louise som bor i ett annat hus där, och så skulle vi höras på kvälle och så skulle vi pratas vid i går med, och var allt lika hemstk då skulle morfar åka och hemta dem. Jag var så ledsen då hon ringt, både för att hon var ledsen och inte trivdes, men också för egen skull jag vill ju vara lite själv också, någon endaste gång!
Hade kommit överens med Samantha om att åka till havet, men hon hörde aldrig av sig, jag ringde men det var inge hemma, blev lite besviken och ledsen, och hela kvällen hade jag ångest. Men Anna var lite gladare på kvällen, eller nej, det var hon inte, men hon var inte ledsen, mer sur. Jag sa som det var, att hon gärna får komma hem, men att vi inte kommer hitta på ett jotta här hemma medans Saga är där, och då sa hon att hon kunde väl stanna då då, jag sa att hon inte alls behövde det, men det skulle hon visst, fast hon ville väl gnälla lite över det med.
I går var jag hos sjukgymnasten, jag tror det är bra, men jag får ont i ryggen och kroppen då jag varit där, andvänder muskler jag inte brukar andvända. Jenny kom hit sedan, vi satt på balkongen och fikade och pratade rätt länge, var skönt att sitta där, men varmt. Älskar värmen, men gillar inte att svettas så mycket hela tiden, men man kan väl inte få allt, och jag har det mycket helldre så här än en varnlig svens sommar med regn och kyla.
Försökte ringa Anna i går kväll, fick hålla på i tre timmar innan jag fick tag i henne, och då var hon riktigt glad, hon vill inte bada i sjön, men hon har det roligt och har fått många kompisar. Hon längtar hem, men det är ok ändå, nu vill hon stanna på kollot.
Men jag har det jobbigt, kvällarna är fyllda av ångest. Har aldrig kunnat slappna av helt, har aldirg kunnat nå till djupet av allt det som är riktigt svårt, har altid haft tjejerna att tänka på, har inte kunnat bryta ihop då jag måste ta hand om dem. Men nu är inte de här, nu har jag inget sådant skydd längre, och det är skrämmande, vågar inte riktigt tänka på det svåra, vågar inte gå ner i det alls, är rädd för var det slutar.
Hade kommit överens med Samantha om att åka till havet, men hon hörde aldrig av sig, jag ringde men det var inge hemma, blev lite besviken och ledsen, och hela kvällen hade jag ångest. Men Anna var lite gladare på kvällen, eller nej, det var hon inte, men hon var inte ledsen, mer sur. Jag sa som det var, att hon gärna får komma hem, men att vi inte kommer hitta på ett jotta här hemma medans Saga är där, och då sa hon att hon kunde väl stanna då då, jag sa att hon inte alls behövde det, men det skulle hon visst, fast hon ville väl gnälla lite över det med.
I går var jag hos sjukgymnasten, jag tror det är bra, men jag får ont i ryggen och kroppen då jag varit där, andvänder muskler jag inte brukar andvända. Jenny kom hit sedan, vi satt på balkongen och fikade och pratade rätt länge, var skönt att sitta där, men varmt. Älskar värmen, men gillar inte att svettas så mycket hela tiden, men man kan väl inte få allt, och jag har det mycket helldre så här än en varnlig svens sommar med regn och kyla.
Försökte ringa Anna i går kväll, fick hålla på i tre timmar innan jag fick tag i henne, och då var hon riktigt glad, hon vill inte bada i sjön, men hon har det roligt och har fått många kompisar. Hon längtar hem, men det är ok ändå, nu vill hon stanna på kollot.
Men jag har det jobbigt, kvällarna är fyllda av ångest. Har aldrig kunnat slappna av helt, har aldirg kunnat nå till djupet av allt det som är riktigt svårt, har altid haft tjejerna att tänka på, har inte kunnat bryta ihop då jag måste ta hand om dem. Men nu är inte de här, nu har jag inget sådant skydd längre, och det är skrämmande, vågar inte riktigt tänka på det svåra, vågar inte gå ner i det alls, är rädd för var det slutar.
Kommentarer
Trackback