I går tog jag mod till mig
Och ringde till förlossningen i Ystad. Har fått alla papper och kopior på jornaler osv från när Tella föddes och när hon dog sedan innan, fick dem redan då jag låg kvar på sjukhuset, har gått igenom dem med både läkare och barnmorska. Men moderkakan skulle obduceras, eftersom den också låssnade, man viste inte då om hinfästet brast för att värkarna blev förstarka eller om det brast för att moderkakan började lossna (hinfästet brast innan den lossnade helt, och det var därför hon dog, syrebristen hade hon klarat, den varade max en minut, men inte blodförlusten).
Jag bad att få en kopia av obductions rapporten med, och skulle få det då den var klar. Men det glömdes nog bort, för jag har inte fått någon sådan, vi pratade om det sista gången jag var på sjukhuste, dagen efter begravningen, den 15/4, har inte pratat med dem efter det, har inte orkat, har inte kunnat. Tog mig alltså exakt två år och två månader att ringa om detta. Trodde inte det skulle vara så svårt, gick bra att prata med växeln och med en barnsköterska på BB, fick sedan prata med en barnmorska (som jag inte alls kände igen, trodde jag träffat alla där.) Hon frågade lite, vilket barn i ordningen det var, lite sådant där små prat, var sekraterarna som hade hand om jornaler och de hade gått för dagen, men hon skulle så klart medela dem, pratade en massa, lät så där glad och moderlig som bara förlossnings personal kan göra
Och så helt plötsligt så fattade hon vad det var jag frågade efter, att det var en obductions rapport och ingen varnlig jornal, hon hade hört om Tella, inte så konstigt på en liten arbetsplats, men det blev så konstigt, hon vist nog inte riktigt vad hon skulle säga, och fram tills dess så hade det gått bra, jag klarade prata med henne och rösten bar någorlunda, men där bara brast det, trodde inte det skulle vara så svårt, men det var mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. Vi kom överens, eller ja, hon förslog och jag mest hickade, om att Eva W, som förlöste mig, skulle ringa upp mig, så skulle vi prata om hur vi skulle göra, klart att jag får jornalen, men hon tyckte det var bra om jag kom dit och gick igenom den med henne eller med en läkare, och det vill jag ju med, men läsa först så jag vet vad jag skall fråga om.
Sedan på kvällen bara satt jag här, skulle titta på matchen på tv och bara skakade, mådde lite illa, det här var inte bra. Jag kan för det mesta, eller ja, en stor del av dagen, vara bara glad över att vara Tellas mamma, vara glad över att jag fått henne, och hon är en så självklar del av oss, av vår familj. Men detta, med hennes död, det är bara så svårt, så svårt, det kom så nära igen då jag pratade med dem, blev så värkligt helt plötsligt, vill inte ner i den där alldra djupaste sorgen, men jag har inget val, det fins inget, aboslut inget, som kan göra hennes död lättare eller mindre hemsk.
Och jag saknar henne bara så väldigt mycket.
I dag var det lite lättare på morgonen, fick sova ovanligt länge och det behövde jag nog, orkade fixa lite och åka i väg och bada hela efter midagen med mina stora tjejer och en kompis till dem. (trodde det skulle bli lite lugnt för min del, lite folk, ligga på filt i gräset och lösa sudoku när de badade, men möttes av inte mindre än 25 barn från skolan jag varit på i vår, som var jätte glada att se mig, undrade 1000 saker om mina barn, och dessutom kom med mer eller mindre goda råd om hur jag skulle fylla i siffror, trevligt på ett sätt, men blev lite matt av det hela....)
Men sedan kom det igen, och det med besked, får ingen ro till något, bara gråter hela tiden, mina stora tjejer fattar ju att något är mer fel än varnligt, försökt förklara, men det är svårt, Saga blir också ledsen, vi har suttit en hel del och bara kramats och gråtit tillsammans idag, vi behöver nog det båda två. Är inte riktigt lika jobbigt med alla känslorna från igår, men nu kommer i stället oron inför svaret, vill att hon skall ringa, men jag vet ju inte alls när hon jobbar, de går i skift och jag vet ju själv att man ibland kan vara ledig en vecka i sträck, eller tänk om hon har semster nu, är ju snart midsommar? Och sedan är detta nog ett sådant samtal man tar då man vet att man kan tala till punkt, så det måste ju finas tid till det, och det gör det ju inte alla dagar på ett sjukhus. Och tänk om hon ringer då jag inte är hemma, då dröjer det ännu längre innan jag hör något. Eller om hon är på mvc istället, de växlar där imellan, då ringer hon ju på kontorstid, kan inte bli i helgen i alla fall... nä, blä. Kommer nog vara så här orolig, ledsen och allmänt förvirrad tills jag i alla fall har pratat med henne, känner att ångesten kommer allt mer och mer, detta blir nog rätt jobbigt.
Och sedan svaret... det jag är mest rädd för är att något skall vara fel, att det tex sakll varit proppar i den. Anna var väldigt överburen men vägde lite till tiden och sin längd (3185 gr 52 cm 17 dagar efter bf.) och man misstänkte att moderkakan inte fungerat som den skulle på slutet. Pga detta gjorde man flera flödesmätningar när jag väntade Saga, som alla var helt ok, hon blev rätt stor dessutom (4640 gr två dagar efter bf.) Men med Tella gjorde man aldrig något sådant, jag fick ett extra ul pga oro, men flödet kollades alldrig, då hon växte som hon skulle på slutet (hon låg innan lite under förväntad storlek.) men det var rörigt hela graviditeten, tex så skulle jag ha blivit gravid flera veckor efter sista gången jag hade sex, skulle bara ha varit i v. 3 eller så när jag fick problem med foglossning, och det går ju bara inte, då har ju fostret inte alltid ens fäst i livmodern! (första två veckorna är ju inget, befruktningen sker ju i v. 2.)
Och sedan låg hon nästan hela graviditeten på minus av förväntade vikt, tänk om det var något sådnat fel? Vet att moderkakan kan lossna pga proppar, tror tom det är den varnligaste andledningen. Nä, blä, det hjälper inte det minsta att fundera en massa och det fins inget jag kan göra för att få veta snabbare heller.
Och igentligen spelar det ju ingen roll, hon är ju redan död, och död kommer hon att förbil, och just nu käns det som det är det ända som spelar någon riktigt roll i detta, min dotter är död.
Jag bad att få en kopia av obductions rapporten med, och skulle få det då den var klar. Men det glömdes nog bort, för jag har inte fått någon sådan, vi pratade om det sista gången jag var på sjukhuste, dagen efter begravningen, den 15/4, har inte pratat med dem efter det, har inte orkat, har inte kunnat. Tog mig alltså exakt två år och två månader att ringa om detta. Trodde inte det skulle vara så svårt, gick bra att prata med växeln och med en barnsköterska på BB, fick sedan prata med en barnmorska (som jag inte alls kände igen, trodde jag träffat alla där.) Hon frågade lite, vilket barn i ordningen det var, lite sådant där små prat, var sekraterarna som hade hand om jornaler och de hade gått för dagen, men hon skulle så klart medela dem, pratade en massa, lät så där glad och moderlig som bara förlossnings personal kan göra
Och så helt plötsligt så fattade hon vad det var jag frågade efter, att det var en obductions rapport och ingen varnlig jornal, hon hade hört om Tella, inte så konstigt på en liten arbetsplats, men det blev så konstigt, hon vist nog inte riktigt vad hon skulle säga, och fram tills dess så hade det gått bra, jag klarade prata med henne och rösten bar någorlunda, men där bara brast det, trodde inte det skulle vara så svårt, men det var mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. Vi kom överens, eller ja, hon förslog och jag mest hickade, om att Eva W, som förlöste mig, skulle ringa upp mig, så skulle vi prata om hur vi skulle göra, klart att jag får jornalen, men hon tyckte det var bra om jag kom dit och gick igenom den med henne eller med en läkare, och det vill jag ju med, men läsa först så jag vet vad jag skall fråga om.
Sedan på kvällen bara satt jag här, skulle titta på matchen på tv och bara skakade, mådde lite illa, det här var inte bra. Jag kan för det mesta, eller ja, en stor del av dagen, vara bara glad över att vara Tellas mamma, vara glad över att jag fått henne, och hon är en så självklar del av oss, av vår familj. Men detta, med hennes död, det är bara så svårt, så svårt, det kom så nära igen då jag pratade med dem, blev så värkligt helt plötsligt, vill inte ner i den där alldra djupaste sorgen, men jag har inget val, det fins inget, aboslut inget, som kan göra hennes död lättare eller mindre hemsk.
Och jag saknar henne bara så väldigt mycket.
I dag var det lite lättare på morgonen, fick sova ovanligt länge och det behövde jag nog, orkade fixa lite och åka i väg och bada hela efter midagen med mina stora tjejer och en kompis till dem. (trodde det skulle bli lite lugnt för min del, lite folk, ligga på filt i gräset och lösa sudoku när de badade, men möttes av inte mindre än 25 barn från skolan jag varit på i vår, som var jätte glada att se mig, undrade 1000 saker om mina barn, och dessutom kom med mer eller mindre goda råd om hur jag skulle fylla i siffror, trevligt på ett sätt, men blev lite matt av det hela....)
Men sedan kom det igen, och det med besked, får ingen ro till något, bara gråter hela tiden, mina stora tjejer fattar ju att något är mer fel än varnligt, försökt förklara, men det är svårt, Saga blir också ledsen, vi har suttit en hel del och bara kramats och gråtit tillsammans idag, vi behöver nog det båda två. Är inte riktigt lika jobbigt med alla känslorna från igår, men nu kommer i stället oron inför svaret, vill att hon skall ringa, men jag vet ju inte alls när hon jobbar, de går i skift och jag vet ju själv att man ibland kan vara ledig en vecka i sträck, eller tänk om hon har semster nu, är ju snart midsommar? Och sedan är detta nog ett sådant samtal man tar då man vet att man kan tala till punkt, så det måste ju finas tid till det, och det gör det ju inte alla dagar på ett sjukhus. Och tänk om hon ringer då jag inte är hemma, då dröjer det ännu längre innan jag hör något. Eller om hon är på mvc istället, de växlar där imellan, då ringer hon ju på kontorstid, kan inte bli i helgen i alla fall... nä, blä. Kommer nog vara så här orolig, ledsen och allmänt förvirrad tills jag i alla fall har pratat med henne, känner att ångesten kommer allt mer och mer, detta blir nog rätt jobbigt.
Och sedan svaret... det jag är mest rädd för är att något skall vara fel, att det tex sakll varit proppar i den. Anna var väldigt överburen men vägde lite till tiden och sin längd (3185 gr 52 cm 17 dagar efter bf.) och man misstänkte att moderkakan inte fungerat som den skulle på slutet. Pga detta gjorde man flera flödesmätningar när jag väntade Saga, som alla var helt ok, hon blev rätt stor dessutom (4640 gr två dagar efter bf.) Men med Tella gjorde man aldrig något sådant, jag fick ett extra ul pga oro, men flödet kollades alldrig, då hon växte som hon skulle på slutet (hon låg innan lite under förväntad storlek.) men det var rörigt hela graviditeten, tex så skulle jag ha blivit gravid flera veckor efter sista gången jag hade sex, skulle bara ha varit i v. 3 eller så när jag fick problem med foglossning, och det går ju bara inte, då har ju fostret inte alltid ens fäst i livmodern! (första två veckorna är ju inget, befruktningen sker ju i v. 2.)
Och sedan låg hon nästan hela graviditeten på minus av förväntade vikt, tänk om det var något sådnat fel? Vet att moderkakan kan lossna pga proppar, tror tom det är den varnligaste andledningen. Nä, blä, det hjälper inte det minsta att fundera en massa och det fins inget jag kan göra för att få veta snabbare heller.
Och igentligen spelar det ju ingen roll, hon är ju redan död, och död kommer hon att förbil, och just nu käns det som det är det ända som spelar någon riktigt roll i detta, min dotter är död.
Bara jobbigt hela tiden...
Är så trött hela tiden, efedinet hjälper inte riktigt käns det som, eller så håller jag på att bli sjuk, eller så är jag bara trött, inte vet jag. I morse, eller ja, i förmidags, var jag så trött att jag inte orkade öppna ögonen ordentligt, kunde inte fokusera blicken när jag väl fick upp dem. Anna satt och pratade en massa, hon sov i soffan för hon var lite rädd för att sova själv då Saga sov över hos en kompis, men jag kunde inte förstå vad hon sa för det mesta, somnade mellan orden och svarade bara osamanhängaden. Såg att TV:en var på men orkade inte stänga av dem. Anna skulle på kalas kl.12, jag hade lovat att göra ett kort, men orkade inte upp fören klockan var elva. Hann göra kortet ändå, men hade velat sova längre. Att man kan bli så otroligt trött, jag förstår det bara inte.
I dag var det backakarnevalen, gick dit med Saga, hon sparkade bollar, kastade bollar, lekte med kompisar och hoppade i hoppborg, tror hon blev nöjd. När vi kom hem var Anna redan hemma, hon sa att grannen över hade sagt att hon var orolig för henne för att hon var så ledsen på mornarna, Anna tyckte det var pinsamt men jag blir mäst arg. Är samma granne som bråkar om tvätt tider och annat dumt, käns som hon alltid letar fel på oss. Fast Anna har fört ett herrans liv på mornarna denna vecka, hon är ockås trött och då blir hon arg och grinig, i fredags fick jag fösa ut henne och hennes saker i trapphuset för att inte själv komma försent till skolan, blir arg på henne, det ända hon skall göra är att ta på sig kläderna och borsta tänderna, frukost får hon i skolan, så jag förstår inte hur det kan ta så otroligt lång tid hela tiden.
Hjälpte till i en annan klass lite gran i fredags, var en spiralbindings maskin de behövde hjälp med, och det gjorde jag ju gärna. Men så var där en kille som jag redan hjälpt och som kom på att han ville ha med fler sidor, det går ju att fixa men är lite jobb med, sa att om han väntade tills de andra fått sina böcker klara så skulle jag se vad jag kunde göra, men då blev han arg och började skrika en massa om att han minsan var först och jag inte hade i hans klass rumm att göra osv. Jag blev förbannad, sa åt honom att sitta ner och jobba med något annat, annars tänkte jag inte hjälpa honom alls. Men han fortsatte, blev lite dumt, kunde inte göra så mycket åt det just då då jag höll på med de andra barnens saker, men bad en lärare föra ut honom därifrån. Det pratades vist lite om detta sedan, att det var bra att jag sagt till, men för mig käns det väldigt självklart, man beter sig inte så helt enkelt.
De senaste dagarna bara gråter jag, har gråtit i skolan med, inte när barna varit där, men under rasterna, stannat kvar i klassrummet och suttit och gråtit, mår inget vidare alls. Saknar min lilla tjej något få fruktansvärt mycket!
I dag var det backakarnevalen, gick dit med Saga, hon sparkade bollar, kastade bollar, lekte med kompisar och hoppade i hoppborg, tror hon blev nöjd. När vi kom hem var Anna redan hemma, hon sa att grannen över hade sagt att hon var orolig för henne för att hon var så ledsen på mornarna, Anna tyckte det var pinsamt men jag blir mäst arg. Är samma granne som bråkar om tvätt tider och annat dumt, käns som hon alltid letar fel på oss. Fast Anna har fört ett herrans liv på mornarna denna vecka, hon är ockås trött och då blir hon arg och grinig, i fredags fick jag fösa ut henne och hennes saker i trapphuset för att inte själv komma försent till skolan, blir arg på henne, det ända hon skall göra är att ta på sig kläderna och borsta tänderna, frukost får hon i skolan, så jag förstår inte hur det kan ta så otroligt lång tid hela tiden.
Hjälpte till i en annan klass lite gran i fredags, var en spiralbindings maskin de behövde hjälp med, och det gjorde jag ju gärna. Men så var där en kille som jag redan hjälpt och som kom på att han ville ha med fler sidor, det går ju att fixa men är lite jobb med, sa att om han väntade tills de andra fått sina böcker klara så skulle jag se vad jag kunde göra, men då blev han arg och började skrika en massa om att han minsan var först och jag inte hade i hans klass rumm att göra osv. Jag blev förbannad, sa åt honom att sitta ner och jobba med något annat, annars tänkte jag inte hjälpa honom alls. Men han fortsatte, blev lite dumt, kunde inte göra så mycket åt det just då då jag höll på med de andra barnens saker, men bad en lärare föra ut honom därifrån. Det pratades vist lite om detta sedan, att det var bra att jag sagt till, men för mig käns det väldigt självklart, man beter sig inte så helt enkelt.
De senaste dagarna bara gråter jag, har gråtit i skolan med, inte när barna varit där, men under rasterna, stannat kvar i klassrummet och suttit och gråtit, mår inget vidare alls. Saknar min lilla tjej något få fruktansvärt mycket!
Har suttit och skrivit
| Sitter och tittar igenom allt det jag skrivit sedan jag blev gravid med Tella, skrev graviditetsdagbok på babynätet med henne, så det fins en massa. Har tänkt få i hop det till en bok, mest för egen skull Har hunit igenom hela graviditete nu, ända fram till förlossningen, läste lite av det jag skrev då och dagarna efter jag kommit hemm från sjukhuset och det är så jobbigt, så svårt att läsa själv. Både det och dagboken innan, trodde ju att jag skulle få ett lite barn med mig hem, gnällde nästan lika illa då som nu, mådde rätt dåligt hela tiden, önskar att jag inte gjort det, att jag haft mer vett att njuta av att vara gravid. Samtidigt vet jag att det inte är rimligt, vet att det värkligen var jobbigt och det är inget jag skall ha dåligt samvete för att jag känner, det ändrar ju ändå inget. Men jag saknar henne något så fruktansvärt, mitt lill troll. Kommer hela tidne tillbaks till kistläggningen, stunden innan, när jag bar runt på henne, höll henne för sista gången, hur hennes små fingrar känndes i min hand, hur len hon var, hennes tyngt mog min kropp, hennes lukt. Hon var ju död sedan flera veckor då, det fans inget jag kunde göra för henne längre,och hon var värkligen inte där längre. Men ändå, känslan av att få ha henne så nära, och så lämnade jag henne där. Fans ju inget annat jag kunde göra, måste ju lämna henne i från mig, gjorde det så bra jag kunde, beddade själv ner henne i kistan, stängde locket själv, jag var den sista som höll henne, den sista som såg henne. Men det är bara så fel, så fel så fel, att behöva lämna sitt barn så, hur kan man ens göra det, hur orkar man fortsätta leva efter åt? Vet ju att man gör det, vet att det går, livet är mycket bättre nu än vad jag någonsin trodde, många stunder käns det riktigt bra. Men aldirg helt bra, aldrig helt igen. Och de stunder då det är svårt, så är det så otroligt svårt, så oerhört tungt. Och just nu och här är det en sådan stund. Vill inte ha det så här, tycker det borde vara nog nåogn gång, vill bara ha tillbaks min lilltjej. |