Blev inget....
Skulle börja arbetsträna i dag, i en 1-3 klass på en liten skola, har känst både bra och jobbigt, vill ju gäran, men ändå inte, är orolig för hur det blir, för hur jag skall klara det och hur jag blir mot tagen. Men samtidigt har det känts skönt att komma i gång lite, få göra något som för hoppningsvis uppskattas.
Men så blev det givetvis inte, Saga är sjuk, Anna och jag var det förra veckan, hade hoppats Saga skulle slippa det, men det slog till nu i stället med feber och hosta. Skall ringa dit och onsdag så får vi se hur det blir med slutet av veckan, om jag kan börja då i stället eller hur det blir. Så himla typistk.....
Men så blev det givetvis inte, Saga är sjuk, Anna och jag var det förra veckan, hade hoppats Saga skulle slippa det, men det slog till nu i stället med feber och hosta. Skall ringa dit och onsdag så får vi se hur det blir med slutet av veckan, om jag kan börja då i stället eller hur det blir. Så himla typistk.....
Blev inget....
Skulle börja arbetsträna i dag, i en 1-3 klass på en liten skola, har känst både bra och jobbigt, vill ju gäran, men ändå inte, är orolig för hur det blir, för hur jag skall klara det och hur jag blir mot tagen. Men samtidigt har det känts skönt att komma i gång lite, få göra något som för hoppningsvis uppskattas.
Men så blev det givetvis inte, Saga är sjuk, Anna och jag var det förra veckan, hade hoppats Saga skulle slippa det, men det slog till nu i stället med feber och hosta. Skall ringa dit och onsdag så får vi se hur det blir med slutet av veckan, om jag kan börja då i stället eller hur det blir. Så himla typistk.....
Men så blev det givetvis inte, Saga är sjuk, Anna och jag var det förra veckan, hade hoppats Saga skulle slippa det, men det slog till nu i stället med feber och hosta. Skall ringa dit och onsdag så får vi se hur det blir med slutet av veckan, om jag kan börja då i stället eller hur det blir. Så himla typistk.....
Sitter och gråter.... igen
Men allt är bara skit, skit, skit och åter skit.
Har infelensa, eller har haft eller nått, har haft massa feber och mått apa, varit sängliggande sedan måndagförmidag tills i går kväll, har inte gjort ett jotta, lyckases över tala Saga att ringa morfar på jobbet så att han kunde ringa till tandläkaren och avboka min tid, kunde inte ens det, och Annar har varit sjuk, hon blev det någon dag innan mig och har mäst legat i soffan brevid min säng och sovit, vete 17 vad Saga haft för sig, men det fattas en massa mat i kylen så mat har hon i alla fall tagit. (Ibland är det skönt att de börjar bli stora).
Nu är det i alla fall lite bättre, har sovit till fyra i dag och har lyckats knåpa i hop ett halvt sytt album, Anna är helt och har varit på dagridläger med lilla syster hela dagen, både fick sina favorit hästar, och nu sover de över hos ett syskonpar som de båda är kommpisar med.
Min dator har fått totalfnatt, eller den fick det helt plötsligt, stängde av sig så fårt jag försökte starta den, hann logga in, så startades den om automatiskt, höll på måååånga timmar, tillslut fick jag nog och provade att åter ställa fabriks inställningarna (så sparas alla egna filer), men den ville ändå inte, gick inte ens att starta den efter det. Så jag provade att formater om allt, pationer och rubbet. Då blev det mycket bättre, så länge man inte spelade något spel, så fort fläkten gick i gång så dog datorn.
Tillslut skruvade jag i sär den, tänkte att det kanske var glapp någonstans. Och hittade massor av dam! Hela ventil öppningen var igen satt på insida, var så tjockt med dam att det gick att dra loss som en lång remsa. När det var borta funkade allt bra, och har gjrot så i en vecka nu, så det måste varit något överhettnings skydd som gått i gång... konstigt nog syntes det inte alls utifrån. Jag har varit rätt bra på att spara foton osv, har bränt ner så fort jag haft till en hel cd, har inte tagit så jätte mycket på sistonde, och hade "bara ca500mb bilder i datorn, dvs från oktober och framåt ungefär.. alla de är borta nu, käns så himla trist, och onödigt. Satt dagen innan datorn rasade och gjorde irodng för att ladda upp på min hemsida, men gjorde det så klart inte, och nu är allt borta
Nu är det i alla fall lite bättre, har sovit till fyra i dag och har lyckats knåpa i hop ett halvt sytt album, Anna är helt och har varit på dagridläger med lilla syster hela dagen, både fick sina favorit hästar, och nu sover de över hos ett syskonpar som de båda är kommpisar med.
Min dator har fått totalfnatt, eller den fick det helt plötsligt, stängde av sig så fårt jag försökte starta den, hann logga in, så startades den om automatiskt, höll på måååånga timmar, tillslut fick jag nog och provade att åter ställa fabriks inställningarna (så sparas alla egna filer), men den ville ändå inte, gick inte ens att starta den efter det. Så jag provade att formater om allt, pationer och rubbet. Då blev det mycket bättre, så länge man inte spelade något spel, så fort fläkten gick i gång så dog datorn.
Tillslut skruvade jag i sär den, tänkte att det kanske var glapp någonstans. Och hittade massor av dam! Hela ventil öppningen var igen satt på insida, var så tjockt med dam att det gick att dra loss som en lång remsa. När det var borta funkade allt bra, och har gjrot så i en vecka nu, så det måste varit något överhettnings skydd som gått i gång... konstigt nog syntes det inte alls utifrån. Jag har varit rätt bra på att spara foton osv, har bränt ner så fort jag haft till en hel cd, har inte tagit så jätte mycket på sistonde, och hade "bara ca500mb bilder i datorn, dvs från oktober och framåt ungefär.. alla de är borta nu, käns så himla trist, och onödigt. Satt dagen innan datorn rasade och gjorde irodng för att ladda upp på min hemsida, men gjorde det så klart inte, och nu är allt borta
På måndag skall jag få börja i en 1-3:a som någon form av resurs, roligt och bra på alla sätt och vis, men nu krånglar det med intyg från brotts registret, fick besked så sent som i fredags om att jag skulle börja där nu, har beställt utrad från registret men inget fått ännu, så jag ringde till Kiruna i dag och de sa att det tar två veckor minst att få ett utdrag, är rädd att jag inte skall få börja på måndag, och rektorn är inte där denna vecka så jag har inge att fråga om det heller. Antagligen går det bra, men jag orkar inte gå och oroa mig för mer, har liksom nog annars med. Och så vet jag inte hur det går med kontakten med min bildtreapeft, hon har inga lediga tider just nu som passar med skolans, behöver värkligen gå hos henne, men måste ju börja arbetsträna med, vet inte alls vad jag skall göra.
Ekonomin har gått åt helsike igen, eller ja, jag har kvar pengar av dem jag ärvt, men jag vill värkligen inte ta av dem, de skall gå till körkort och framför allt till en gravsten till Tella, inte till massa skit räkningar som jag igentligen kan betala, men jag har inte fått besked om bostadsbidrag, har haft 2000 i månaden och klarar mig inte utan det, läste att det var 1½ månad förseknat i Malmö, så jag är väl inte ensam om att vara drabbad, men jobbigt är det, vill inte halka efter en massa igen.
Ekonomin har gått åt helsike igen, eller ja, jag har kvar pengar av dem jag ärvt, men jag vill värkligen inte ta av dem, de skall gå till körkort och framför allt till en gravsten till Tella, inte till massa skit räkningar som jag igentligen kan betala, men jag har inte fått besked om bostadsbidrag, har haft 2000 i månaden och klarar mig inte utan det, läste att det var 1½ månad förseknat i Malmö, så jag är väl inte ensam om att vara drabbad, men jobbigt är det, vill inte halka efter en massa igen.
I dag, eller ja, nu är det ju igår, är det exakt en månad kvar tills Tella skulle ha fyllt två år, och det är bara jobbigt. Jag vänjer mig inte vid det, jag gör bara inte det. Jag har accepterat hennes död, jag funkar rätt bra för det mästa, kan vara glad osv, men jag vänjer mig inte vid att hon inte fins mer och för varge dag saknar jag bara henner mer och mer.
Igår blev jag arg på henne, låter kanske helt knäppt, men jag vara bara så trött på allt och på att vara ledsen, och blev så väldigt arg på henne för att hon är död och arg på henne för att jag tycker så himla mycket om henne, bara så där förvirrat och irrationelt som just känslor kan vara. Och sedan var jag jätte ledsen över att jag varit arg, för man kan inte vara arg på någon som är död, och man skall inte vara arg på någon som bara skulle ha varit knappt två år och som defenetivt aldrig gårt något dumt över huvudtaget. Och ledsen för att jag aldrig kommer kunna förklara det för henne, varken det eller hur mycket jag faktistk älskar henne.
Och så käns det hämskt att hon inte har någon gravsten, men jag vill inte, kan inte! Men samtidigt få vill jag ju, vill att det skall stå att det är hon som ligger där. Är kanske lite knäpp, men för mig är det viktigt att det syns att det är hon som ligger där, och exakt var hon ligger. Det blir ju en liten hög där graven är, normalt sätt så plattar man till gjorden när den satt sig så mycket som den skall, men jag ville inte det, ville ha kvar kullen, så vi tog bort gruset i våras (jorden hade sjunikt ner mer på sidorna av kistan, så fast den ligger mer än en meter under jorden, så syntes det så väl exakt var kistan låg, man såg liksom kunturerna av den genom formen på jorden, var jätte jobbigt och samtidigt väldigt skönt att få se, så otroligt värkligt det blev) och la dit gräs i stället men lät kulle vara kvar, så alla kan se exakt var hon ligger och hur liten hennes kista var/är. Har tänkt göra något annorlunda, vill ha en emaljerad platta med hennes namn och lite annan text, antingen på en sten (om jag någonsin hittar en som jag är nöjd med....) eller på en trä platta, vill ha den emaljerade plattan i form av en blomma... tror jag.... eller nått.... Så väldigt svårt.
Igår blev jag arg på henne, låter kanske helt knäppt, men jag vara bara så trött på allt och på att vara ledsen, och blev så väldigt arg på henne för att hon är död och arg på henne för att jag tycker så himla mycket om henne, bara så där förvirrat och irrationelt som just känslor kan vara. Och sedan var jag jätte ledsen över att jag varit arg, för man kan inte vara arg på någon som är död, och man skall inte vara arg på någon som bara skulle ha varit knappt två år och som defenetivt aldrig gårt något dumt över huvudtaget. Och ledsen för att jag aldrig kommer kunna förklara det för henne, varken det eller hur mycket jag faktistk älskar henne.
Och så käns det hämskt att hon inte har någon gravsten, men jag vill inte, kan inte! Men samtidigt få vill jag ju, vill att det skall stå att det är hon som ligger där. Är kanske lite knäpp, men för mig är det viktigt att det syns att det är hon som ligger där, och exakt var hon ligger. Det blir ju en liten hög där graven är, normalt sätt så plattar man till gjorden när den satt sig så mycket som den skall, men jag ville inte det, ville ha kvar kullen, så vi tog bort gruset i våras (jorden hade sjunikt ner mer på sidorna av kistan, så fast den ligger mer än en meter under jorden, så syntes det så väl exakt var kistan låg, man såg liksom kunturerna av den genom formen på jorden, var jätte jobbigt och samtidigt väldigt skönt att få se, så otroligt värkligt det blev) och la dit gräs i stället men lät kulle vara kvar, så alla kan se exakt var hon ligger och hur liten hennes kista var/är. Har tänkt göra något annorlunda, vill ha en emaljerad platta med hennes namn och lite annan text, antingen på en sten (om jag någonsin hittar en som jag är nöjd med....) eller på en trä platta, vill ha den emaljerade plattan i form av en blomma... tror jag.... eller nått.... Så väldigt svårt.
Är så väldigt mycket jag har med mig sedan innan med, när jag först kom till min psykiatiker, hösten 2001 så sa hon något om att nu kunde det ju i alla fall inte bli värre, det säger hon inte längre, och ingen annan som känner mig heller, det kan alltid blir värre, och av någon underlig andledning så blir det också det. Har slutat hoppas på att det skall bli bättre, jag tror faktistk inte det blir det längre.
Pratade med pappa förut ikväll, min Anna kan vara rätt jobbig förtillfället, typiska pupertets grejor, som nog är rätt kul att se på när man själv inte är drabbad. Pratade lite med honom hur det är med barn i tonåren, är ju själv snart där, sa något om att min syster i alla fall var värre än mig.(vilket är en under drift, hon var värre än det mästa). Pappa blev aldeles tyst, så sa han att jo, så var det ju, du fans ju inte ens, och det var kanske ännu värre. Och det är just så jag alltid känt, att jag inte fans, jag utplånade mig totalt som tonåring, det var så mycket med min syster, hade varit det så länge, så i stället för att bråka och bli arg när jag ingen såg mig så bara försvan jag, jag var det absolut snällaste barn som funits. På bekostnad av mig själv, allt det som borde ha vairt jag. Och så var det inte bara när jag var tonåring, sedan fem års åldern ungefär, framtills jag fick egna barn när jag var 18.
På något vis kändes det samtidigt skönt att han sa så, att det inte bara är som jag inbillar mig, utan att det värkligen var så hämskt som jag mins det, att jag inte överdriver eller förvrider något. Har haft många samtal med pappa, framför allt sedan Tella dog, var han som satt med mig hela den första natten med henne, när hon precis dött, tror vi kom närmare varandra då, fast vi var nära ändå. Vi har pratat om mycket som varit jobbigt, och allt det jag känt, allt det jag mins, det har stämt. Det är både skönt och jobbigt.
Pratade med pappa förut ikväll, min Anna kan vara rätt jobbig förtillfället, typiska pupertets grejor, som nog är rätt kul att se på när man själv inte är drabbad. Pratade lite med honom hur det är med barn i tonåren, är ju själv snart där, sa något om att min syster i alla fall var värre än mig.(vilket är en under drift, hon var värre än det mästa). Pappa blev aldeles tyst, så sa han att jo, så var det ju, du fans ju inte ens, och det var kanske ännu värre. Och det är just så jag alltid känt, att jag inte fans, jag utplånade mig totalt som tonåring, det var så mycket med min syster, hade varit det så länge, så i stället för att bråka och bli arg när jag ingen såg mig så bara försvan jag, jag var det absolut snällaste barn som funits. På bekostnad av mig själv, allt det som borde ha vairt jag. Och så var det inte bara när jag var tonåring, sedan fem års åldern ungefär, framtills jag fick egna barn när jag var 18.
På något vis kändes det samtidigt skönt att han sa så, att det inte bara är som jag inbillar mig, utan att det värkligen var så hämskt som jag mins det, att jag inte överdriver eller förvrider något. Har haft många samtal med pappa, framför allt sedan Tella dog, var han som satt med mig hela den första natten med henne, när hon precis dött, tror vi kom närmare varandra då, fast vi var nära ändå. Vi har pratat om mycket som varit jobbigt, och allt det jag känt, allt det jag mins, det har stämt. Det är både skönt och jobbigt.
Nu har jag skrivit en halv roman om inget vättigt alls. Sammanfattning : allt är skit och lär så förbli.
Så arg på fritids!
Har varit så mycket tjafs med fritidspersonalen länge nu, i dag fick jag nog och skrev ett mail till rektorn, infogar det här, får se om han reagerar på något vis. Suck!
Skriver ang. problem med fritids, eller rättare sagt delar av personalen på fritids.
Jag har två döttrar på Kirsebergs skolan, Anna Asante i 4B(som alltså numera går på hemvisten) och Saga Brändström i 1B.
Sedan min äldsta dotter började förskoleklass har det varit stor personal omsättning på fritids, men det har ändå fungerat relativt bra, problemen började hösten -04, och blev värre under förra året, och nu är situationen för min yngre dotter ohållbar.
Underförra året började det bli krångel med tiderna, mina döttrar har ett väldigt enkelt schema, de är från skolan slutar till 15:00 på fritids, måndag, onsdag, torsdag och fredag. Tisdagar går de till 15:30, då yngre dotterns fritidsgrupp har ute dag denna dag, och kommer tillbaks till skolan vid denna tid. Den är alltså satt så för att underlätta för fritids i första hand. Jag har dels fyllt i alla de papper med bla.. tider och telefonnummer som man får vid terminsstarten på hösten, dels har de fått tiderna ytterligare vid något tillfälle skriftligt och ett antal (så många att jag inte kan hålla räkningen på dem längre) via telefon. Ändå blir det ofta fel, fyra gånger har de skickat hem mina döttrar (detta var innan Anna började på hemvisten) förtidigt, dvs. innan jag ens varit hemma. Mina döttrar har inte egen nycker hemma, helt enkelt för att de inte skall vara hemma själva några längre stunder, så de har fått gå runt och vänta på att jag skall komma hem. När jag ringt till fritids har jag inte ens fått en ursäkt, bara ett "ojdå" och fått upprepa tiderna mina flickor har.
Varje vecka under det senaste året har jag fått ringa minst två gånger då mina flickor inte kommit hem i rimligtid, ibland har de glömt bort helt att säga till dem, ibland har de blivit orimligt försenade. Har fått som förklaring att Anna alltid brukar komma i tid, vilket dels inte stämmer, hon stannar ofta till på skolgården och pratar med någon kompis när det är dags att gå hem och hon väntar på lillasyster, dels är det inte upp till en 10 åring att hålla reda på när hennes syster skall hem, det är fritidspersonalens ansvar och arbete, och inget de bör lägga över på henne. Min yngre dotter kan ännu inte klockan ordentligt, så hon har inte själv möjlighet att hålla reda på tiden (och det kommer inte an på henne heller.) Jag förstår att det kan vara svårt att hålla reda på exakta tider för alla barn, är ju fler barn än mina som går på fritids, men då det är ganska många som går hem vid dessa tider, och det dessutom är direkt efter deras samling, då barna förhoppnings vis är samlade så kan det inte vara så svårt, det ursäktar inte att det kan ta så lång tid att jag hinner bli orolig, dvs. ca 45 minuter extra, och deffenetivt inte så ofta som varje vecka.
Överhuvudtaget är det väldigt dåligt sällt med vilken information som går fram, tex. har jag lämnat mitt mobilnummer skriftligt flera gånger, ändå har jag fått höra ett flertal gånger att de inte har det, så de har inte kunnat få tag på mig när mina döttrar har blivit dåliga (min äldsta dotter har magkatarr och behöver ibland gå hem tidigare, när hon gick på fritids var det relativt ofta de behövde få tag i mig.)
Just detta har blivit bättre denna termin.
Det problem som kullminerat de senaste veckorna är att personalen inte håller reda på vart min yngre dotter tar vägen. För det mesta hämtar Anna henne på vägen hem, men ibland går hon hem med kompisar och då hämtar jag Saga i stället. Ibland händer det att hon får gå hem själv, men då skickar jag antingen med en lapp på morgonen, eller så ringer jag och talar om detta (brukar oftast gå och möte henne, då jag är reumatiker gör det ganska mycket att slippa gå hela vägen om det är en dålig dag).
Tyvärr är inte alltid Saga av samma uppfatning utan har sagt till personalen att hon vill gå hem själv.
Förra tisdagen när de var i Tjuvaparken hade jag ringt och sagt att Saga skulle gå hem därifrån (då det är lite närmare hem, och hon slipper gå över de lite större gatorna) själv när de gick tillbaks till skolan, dvs. vid halv fyra. Saga hade sagt att hon ville gå hem,Xx, som är den i personalen som det är absolut mest problem med, hade provat att ringa hem till mig, men jag var inte hemma. Sedan har jag fått höra lite olika versioner från Xx, Zz och Saga, en hävdar att Saga sa att hon skulle hem och bara gick, den andra att Saga bara försvann, Saga själv säger att hon frågade om hon fick gå och att hon fick det.(den minst troliga av versionerna hoppas jag.)
Oavsätt om Saga sagt till innan hon gått eller bara försvunnit så är det allvarligt, ingen gjorde någon ansträngning att stoppa henne (vilket borde vara naturligt om hon säger att hon skall gå sin väg fel tid) eller att försöka ta reda på vart hon tagit vägen.
När jag ringde till skolan var det för att jag inte sätt till Saga ännu, och börjat bli orolig, fick tillsvar att de inte hunnit se vart hon tagit vägen än, då hade hon varit borta i minst en timmes tid, vilket är rätt mycket när ett barn bara försvunnit. Xx hävdar att hon inte hade någon aning alls om vart hon var, Zz sa att hon trodde hon sätt henne vid någon pizzeria.
Nu hade Saga gått hem, men det gjordes alltså absolut inget för att kontrollera detta, hon hade lika gärna kunnat förolyckats eller helt enkelt försvunnit. Saga har en psykiskt instabil pappa som inte har rätt att träffa henne ensam, Saga är inte själv medveten om att hon inte får vara ensam med sin pappa (anser inte att hon behöver veta sådant om honom, hon kan få behålla sin bild av en snäll pappa så länge som möjligt), men jag har talat om det för personalen då Saga började på fritids, att han inte under några omständigheter får hämta Saga, när hon bara försvinner fins det defenetivt en risk att han är inblandad i detta. Tycker det är klart anmärknings värt att man har tid att stå och ringa i sin mobil i parken, men ingen tid alls att ringa mig sedan då hon försvunnit.
Dessutom var Xx väldigt aggressiv då jag pratade med henne, talade om hur jobbig och hemsk och elak Saga är, inget som överhuvudtaget var relevant. När jag tog upp antalet gånger de skickat hem mina barn förtidig och den allmänna Orodningen på fritids så fick jag, åter igen, tillsvar att jaha, nu vet dom det. (Att hon alltså inte får gå hem själv utan att jag uttryckligen sagt det).
I går hände det igen. De var i Beijerspark, när jag cyklade dit för att möta dem var Saga borta, de sa att hon sagt att hon fick gå hem och så hade de bara släppt henne. Zz stod och suckade, himlade sig och tjatade om hur trött hon var på det barnet, och Xx pratade om att hon minsann inte viste hur och när Saga skulle hem. Att hon bara gått och hon inte viste vad hon skulle säga eller något alls. Att Saga är så bestämd och jobbig och att de inte vet vad som gäller när Saga säger en sak och jag något annat.
När jag åter sa till att Saga bara får gå hem själv om jag antingen skickat med en lapp på morgonen eller ringt så fick jag samma svar som alltid ;-jaha, då vet vi det.
I dag blev jag riktigt arg, borde kanske ha blivit det innan, men de flesta människor kan ta till sig skrivet eller talat språk, men tydligen går inte informationen fram till dessa två.
Visst kan Saga både vara envis och egensinnig, men man kan inte låta sig styras av en sjuåring. Om en förälder sagt en sak så gäller det, oavsett vad barnet säger, man kan inte låta ett barn som går i förstaklass fullständigt köra över en. Viket är det hon gör, Saga får hela tiden exakt som hon vill med dessa två, och efter åt kommer de och beklagar sig, i stället för att säga ifrån.
Problemen med Xx började i förskoleklass, hon var med som fritidspedagog och redan då styrde Saga över henne, men hennes lärare, Ff och N (mins ej efternamn just nu) hade inte alls de problemen, kan man bara säga ifrån är hon defenetivt inget jobbigt barn, inte jobbigare än någon annan sjuåring.
Jag pratade med Sagas nya klassföreståndare, K, då hon började ettan om problemen med att Saga styr över Xx, bad henne vara uppmärksam på det och försöka stötta Xx om hon behöver det, då hon fortsatt som fritidspedagog i hennes klass.
Jag har pratat med K tidigare vid flera tillfällen om hur skolan fungerar för Saga, hur hon fungerar med de andra barna och vilka ev. problem det fins, och fått bilden av att K inte alls har några problem med Saga, hon är lite pratsam och envis i bland, men inte värre än någon annan i klassen, och inget en vuxen inte klarar av.
Utan förskolan, på de olika fritids aktiviteter (dans och ridning,)fungerar det utmärkt, även där märker de att hon är en envis och framåt tjej, men hon är omtycket över allt och har lätt för att skapa kontakt med människor, är över huvudtaget försigkommen, har tex. redan tävlat i hoppning några gånger och har inga problem med att åka iväg på läger osv. De vuxna som då haft hand om henne har inte haft några problem alls med henne. Hon har gått om kompisar både i och utanför skolan, och jag har aldrig fått höra något negativt från deras föräldrar osv.
Givetvis är hon inget helgon, och självklart är det fel av henne att försöka köra med personalen på det viset. Hon vet själv att hon inte skall gå hem själv, och jag har pratat med henne om detta, men mycket mer kan jag inte göra hemifrån. Hade det varit hela skolsituationen som varit problematisk, om hon inte fungerat socialt osv., hade det varit annorlunda, och självklart något jag också fått ta tag i, men som det är nu är det alltså bara dessa två, och då Xx i synnerhet, som det är problem med.
Jag vet att problemet inte enbart rör min dotter utan hela situationen på fritids, det är fler barn och föräldrar som upplever det som rörigt och oroligt många gånger. Många barn får ont i magen eller vill hälst vara hemma, min dotter har hittat en annan strategi, hon ser bristerna, märker att det igentigen inte fins någon som riktigt vet hur det skall vara med tex. tiderna och hon utnyttjar det. Hon är tillråkligt begåvad för att se möjligheterna när hon får chansen att styra över någon vuxen, men hon är alldeles för liten för att förstå konsekvenserna av det.
En sådan makt skall inte en sju åring ha, en sådan makt skall ingen vuxen ge ett barn.
Jag har två döttrar på Kirsebergs skolan, Anna Asante i 4B(som alltså numera går på hemvisten) och Saga Brändström i 1B.
Sedan min äldsta dotter började förskoleklass har det varit stor personal omsättning på fritids, men det har ändå fungerat relativt bra, problemen började hösten -04, och blev värre under förra året, och nu är situationen för min yngre dotter ohållbar.
Underförra året började det bli krångel med tiderna, mina döttrar har ett väldigt enkelt schema, de är från skolan slutar till 15:00 på fritids, måndag, onsdag, torsdag och fredag. Tisdagar går de till 15:30, då yngre dotterns fritidsgrupp har ute dag denna dag, och kommer tillbaks till skolan vid denna tid. Den är alltså satt så för att underlätta för fritids i första hand. Jag har dels fyllt i alla de papper med bla.. tider och telefonnummer som man får vid terminsstarten på hösten, dels har de fått tiderna ytterligare vid något tillfälle skriftligt och ett antal (så många att jag inte kan hålla räkningen på dem längre) via telefon. Ändå blir det ofta fel, fyra gånger har de skickat hem mina döttrar (detta var innan Anna började på hemvisten) förtidigt, dvs. innan jag ens varit hemma. Mina döttrar har inte egen nycker hemma, helt enkelt för att de inte skall vara hemma själva några längre stunder, så de har fått gå runt och vänta på att jag skall komma hem. När jag ringt till fritids har jag inte ens fått en ursäkt, bara ett "ojdå" och fått upprepa tiderna mina flickor har.
Varje vecka under det senaste året har jag fått ringa minst två gånger då mina flickor inte kommit hem i rimligtid, ibland har de glömt bort helt att säga till dem, ibland har de blivit orimligt försenade. Har fått som förklaring att Anna alltid brukar komma i tid, vilket dels inte stämmer, hon stannar ofta till på skolgården och pratar med någon kompis när det är dags att gå hem och hon väntar på lillasyster, dels är det inte upp till en 10 åring att hålla reda på när hennes syster skall hem, det är fritidspersonalens ansvar och arbete, och inget de bör lägga över på henne. Min yngre dotter kan ännu inte klockan ordentligt, så hon har inte själv möjlighet att hålla reda på tiden (och det kommer inte an på henne heller.) Jag förstår att det kan vara svårt att hålla reda på exakta tider för alla barn, är ju fler barn än mina som går på fritids, men då det är ganska många som går hem vid dessa tider, och det dessutom är direkt efter deras samling, då barna förhoppnings vis är samlade så kan det inte vara så svårt, det ursäktar inte att det kan ta så lång tid att jag hinner bli orolig, dvs. ca 45 minuter extra, och deffenetivt inte så ofta som varje vecka.
Överhuvudtaget är det väldigt dåligt sällt med vilken information som går fram, tex. har jag lämnat mitt mobilnummer skriftligt flera gånger, ändå har jag fått höra ett flertal gånger att de inte har det, så de har inte kunnat få tag på mig när mina döttrar har blivit dåliga (min äldsta dotter har magkatarr och behöver ibland gå hem tidigare, när hon gick på fritids var det relativt ofta de behövde få tag i mig.)
Just detta har blivit bättre denna termin.
Det problem som kullminerat de senaste veckorna är att personalen inte håller reda på vart min yngre dotter tar vägen. För det mesta hämtar Anna henne på vägen hem, men ibland går hon hem med kompisar och då hämtar jag Saga i stället. Ibland händer det att hon får gå hem själv, men då skickar jag antingen med en lapp på morgonen, eller så ringer jag och talar om detta (brukar oftast gå och möte henne, då jag är reumatiker gör det ganska mycket att slippa gå hela vägen om det är en dålig dag).
Tyvärr är inte alltid Saga av samma uppfatning utan har sagt till personalen att hon vill gå hem själv.
Förra tisdagen när de var i Tjuvaparken hade jag ringt och sagt att Saga skulle gå hem därifrån (då det är lite närmare hem, och hon slipper gå över de lite större gatorna) själv när de gick tillbaks till skolan, dvs. vid halv fyra. Saga hade sagt att hon ville gå hem,Xx, som är den i personalen som det är absolut mest problem med, hade provat att ringa hem till mig, men jag var inte hemma. Sedan har jag fått höra lite olika versioner från Xx, Zz och Saga, en hävdar att Saga sa att hon skulle hem och bara gick, den andra att Saga bara försvann, Saga själv säger att hon frågade om hon fick gå och att hon fick det.(den minst troliga av versionerna hoppas jag.)
Oavsätt om Saga sagt till innan hon gått eller bara försvunnit så är det allvarligt, ingen gjorde någon ansträngning att stoppa henne (vilket borde vara naturligt om hon säger att hon skall gå sin väg fel tid) eller att försöka ta reda på vart hon tagit vägen.
När jag ringde till skolan var det för att jag inte sätt till Saga ännu, och börjat bli orolig, fick tillsvar att de inte hunnit se vart hon tagit vägen än, då hade hon varit borta i minst en timmes tid, vilket är rätt mycket när ett barn bara försvunnit. Xx hävdar att hon inte hade någon aning alls om vart hon var, Zz sa att hon trodde hon sätt henne vid någon pizzeria.
Nu hade Saga gått hem, men det gjordes alltså absolut inget för att kontrollera detta, hon hade lika gärna kunnat förolyckats eller helt enkelt försvunnit. Saga har en psykiskt instabil pappa som inte har rätt att träffa henne ensam, Saga är inte själv medveten om att hon inte får vara ensam med sin pappa (anser inte att hon behöver veta sådant om honom, hon kan få behålla sin bild av en snäll pappa så länge som möjligt), men jag har talat om det för personalen då Saga började på fritids, att han inte under några omständigheter får hämta Saga, när hon bara försvinner fins det defenetivt en risk att han är inblandad i detta. Tycker det är klart anmärknings värt att man har tid att stå och ringa i sin mobil i parken, men ingen tid alls att ringa mig sedan då hon försvunnit.
Dessutom var Xx väldigt aggressiv då jag pratade med henne, talade om hur jobbig och hemsk och elak Saga är, inget som överhuvudtaget var relevant. När jag tog upp antalet gånger de skickat hem mina barn förtidig och den allmänna Orodningen på fritids så fick jag, åter igen, tillsvar att jaha, nu vet dom det. (Att hon alltså inte får gå hem själv utan att jag uttryckligen sagt det).
I går hände det igen. De var i Beijerspark, när jag cyklade dit för att möta dem var Saga borta, de sa att hon sagt att hon fick gå hem och så hade de bara släppt henne. Zz stod och suckade, himlade sig och tjatade om hur trött hon var på det barnet, och Xx pratade om att hon minsann inte viste hur och när Saga skulle hem. Att hon bara gått och hon inte viste vad hon skulle säga eller något alls. Att Saga är så bestämd och jobbig och att de inte vet vad som gäller när Saga säger en sak och jag något annat.
När jag åter sa till att Saga bara får gå hem själv om jag antingen skickat med en lapp på morgonen eller ringt så fick jag samma svar som alltid ;-jaha, då vet vi det.
I dag blev jag riktigt arg, borde kanske ha blivit det innan, men de flesta människor kan ta till sig skrivet eller talat språk, men tydligen går inte informationen fram till dessa två.
Visst kan Saga både vara envis och egensinnig, men man kan inte låta sig styras av en sjuåring. Om en förälder sagt en sak så gäller det, oavsett vad barnet säger, man kan inte låta ett barn som går i förstaklass fullständigt köra över en. Viket är det hon gör, Saga får hela tiden exakt som hon vill med dessa två, och efter åt kommer de och beklagar sig, i stället för att säga ifrån.
Problemen med Xx började i förskoleklass, hon var med som fritidspedagog och redan då styrde Saga över henne, men hennes lärare, Ff och N (mins ej efternamn just nu) hade inte alls de problemen, kan man bara säga ifrån är hon defenetivt inget jobbigt barn, inte jobbigare än någon annan sjuåring.
Jag pratade med Sagas nya klassföreståndare, K, då hon började ettan om problemen med att Saga styr över Xx, bad henne vara uppmärksam på det och försöka stötta Xx om hon behöver det, då hon fortsatt som fritidspedagog i hennes klass.
Jag har pratat med K tidigare vid flera tillfällen om hur skolan fungerar för Saga, hur hon fungerar med de andra barna och vilka ev. problem det fins, och fått bilden av att K inte alls har några problem med Saga, hon är lite pratsam och envis i bland, men inte värre än någon annan i klassen, och inget en vuxen inte klarar av.
Utan förskolan, på de olika fritids aktiviteter (dans och ridning,)fungerar det utmärkt, även där märker de att hon är en envis och framåt tjej, men hon är omtycket över allt och har lätt för att skapa kontakt med människor, är över huvudtaget försigkommen, har tex. redan tävlat i hoppning några gånger och har inga problem med att åka iväg på läger osv. De vuxna som då haft hand om henne har inte haft några problem alls med henne. Hon har gått om kompisar både i och utanför skolan, och jag har aldrig fått höra något negativt från deras föräldrar osv.
Givetvis är hon inget helgon, och självklart är det fel av henne att försöka köra med personalen på det viset. Hon vet själv att hon inte skall gå hem själv, och jag har pratat med henne om detta, men mycket mer kan jag inte göra hemifrån. Hade det varit hela skolsituationen som varit problematisk, om hon inte fungerat socialt osv., hade det varit annorlunda, och självklart något jag också fått ta tag i, men som det är nu är det alltså bara dessa två, och då Xx i synnerhet, som det är problem med.
Jag vet att problemet inte enbart rör min dotter utan hela situationen på fritids, det är fler barn och föräldrar som upplever det som rörigt och oroligt många gånger. Många barn får ont i magen eller vill hälst vara hemma, min dotter har hittat en annan strategi, hon ser bristerna, märker att det igentigen inte fins någon som riktigt vet hur det skall vara med tex. tiderna och hon utnyttjar det. Hon är tillråkligt begåvad för att se möjligheterna när hon får chansen att styra över någon vuxen, men hon är alldeles för liten för att förstå konsekvenserna av det.
En sådan makt skall inte en sju åring ha, en sådan makt skall ingen vuxen ge ett barn.
Jag är allvarligt orolig för min dotters säkerhet när hon är i skolan (eller rättare sagt, när hon inte är i skolan då hon borde vara det) och jag vill att det kommer till än ändring snarast.
Dessutom blir jag väldigt illa berörd över sättet Zz och Xx uttalar sig om min dotter inför mig och inför henne, sina personliga åsikter kan de hålla för just personliga och är inget jag vill ta del av. Det väsentliga är att de börjar sköta sitt jobb och vågar säga ifrån till Saga.
Jag vet att det är oroligt överlag på skolan, att det har varit en hel del problem, och det är kanske inte så konstigt om delar av personalen inte klarar av att säga ett enkelt nej till en sju åring, det blir ju defenetivt inte lättare med åren.
Jag som förälder måste kunna känna mig trygg när mitt barn är i skolan och mitt barn måste få känna det samma, där ibland att det fins gränser för hur långt man kan gå. Jag kräver inget märkvärdigt av skolans vuxna, bara just det, att de är vuxna.
Mötet igår.
Var ju iväg på ett "förutsättnings löst möte" med en skola i går, ang arbets prövning där. Är på en rätt liten skola, bara f-6 klasser, ålders intergerade sådana dessutom, inne i centrum. Gillade rektorn direkt, en, för att vara rektor, rätt ung kille (dvs max 40 ) som bara varit rektor i en månad och således fortfarande full av ideér och framtids tro, kul att träffa folk som värkligen tycker det är roligt med sitt arbete.
Han var väldigt posetivinställd till att ha mig där, han värkade rätt säker på att det skulle gå bra, men behövde prata med övrig personal innan, (han hade tydligen gjort det lite redan, och fått posetiv respons)så om allt går bra börjar jag arbets träna där v.9!
Jag har ju rätt dålig erfarenhet från försäkringskassan (lite lustigt igentligen, en av mina närmare vänner jobbar där, fast inte med just sjukskrivningar), och nu när de märkte att det skulle kunna fungera så måste de ju bara bråka .
Min handläggare säger att jag max kan få arbetsträna i 8 veckor, sedan skall jag vara uppe i helt tid och slussas över till arbetsförmedlingen, min läkare har sjukskrivit mig till sista juli, och hon anser att jag inte ens behöver arbetsträna om jag inte värkligen vill, så väldigt olika syn på saken. Nu vill jag ju, men det käns lite jobbigt med försäkringskassans krav. Nu sa hon som skall vara min handledare (från något som heter personal partner) att det alldrig är frågan om mindre än 16 veckor, och det käns bättre, i så fall är det rätt lagom fram till skolan slutar. Jag får väl se.
Rektorn frågade givet vis om min bakgrund, och varför jag var sjkskriven, sa som det var, att det i mars är två årsedan min yngsta dotter dog. Är så olika hur folk tar det, men han såg bara så väldigt ledsen ut, frågade om jag ville att han berättade om det för de andra i personalen på mötet de skulle ha, sa att det var ok, men det är så svårt. Det är jobbigt när ingen vet, svårt att hålla masken och låssas som inget, samtidigt är det skönt att få vara varnlig, vara som alla andra mammor. Men det kommer ju fram i vilket fall som, jag pratar ju om Tella på samma sätt som jag pratar om mina andra tjejer, är bara rädd att någon kommer ha svårt att prata med mig, vet att en del undviker mig pga hennes död, att det käns för jobbigt att möta mig. Å andra sidan, om de vet om det redan innan, så får de som känner att det är jobbigt en changs att tacka nej till att ha mig i deras arbetslag, och det är ju posetivt även för mig. Förstod att arbetslagen var väldigt små, 1-3 personer.
Han undrade också om jag ville vara i en f klass eller i en 1-3, men det spelar mig ingen roll, tror det kan bli bra vilket som.
På det hela stora ett bra möte, men allt sådant tar på krafterna.
Han var väldigt posetivinställd till att ha mig där, han värkade rätt säker på att det skulle gå bra, men behövde prata med övrig personal innan, (han hade tydligen gjort det lite redan, och fått posetiv respons)så om allt går bra börjar jag arbets träna där v.9!
Jag har ju rätt dålig erfarenhet från försäkringskassan (lite lustigt igentligen, en av mina närmare vänner jobbar där, fast inte med just sjukskrivningar), och nu när de märkte att det skulle kunna fungera så måste de ju bara bråka .
Min handläggare säger att jag max kan få arbetsträna i 8 veckor, sedan skall jag vara uppe i helt tid och slussas över till arbetsförmedlingen, min läkare har sjukskrivit mig till sista juli, och hon anser att jag inte ens behöver arbetsträna om jag inte värkligen vill, så väldigt olika syn på saken. Nu vill jag ju, men det käns lite jobbigt med försäkringskassans krav. Nu sa hon som skall vara min handledare (från något som heter personal partner) att det alldrig är frågan om mindre än 16 veckor, och det käns bättre, i så fall är det rätt lagom fram till skolan slutar. Jag får väl se.
Rektorn frågade givet vis om min bakgrund, och varför jag var sjkskriven, sa som det var, att det i mars är två årsedan min yngsta dotter dog. Är så olika hur folk tar det, men han såg bara så väldigt ledsen ut, frågade om jag ville att han berättade om det för de andra i personalen på mötet de skulle ha, sa att det var ok, men det är så svårt. Det är jobbigt när ingen vet, svårt att hålla masken och låssas som inget, samtidigt är det skönt att få vara varnlig, vara som alla andra mammor. Men det kommer ju fram i vilket fall som, jag pratar ju om Tella på samma sätt som jag pratar om mina andra tjejer, är bara rädd att någon kommer ha svårt att prata med mig, vet att en del undviker mig pga hennes död, att det käns för jobbigt att möta mig. Å andra sidan, om de vet om det redan innan, så får de som känner att det är jobbigt en changs att tacka nej till att ha mig i deras arbetslag, och det är ju posetivt även för mig. Förstod att arbetslagen var väldigt små, 1-3 personer.
Han undrade också om jag ville vara i en f klass eller i en 1-3, men det spelar mig ingen roll, tror det kan bli bra vilket som.
På det hela stora ett bra möte, men allt sådant tar på krafterna.
Jobbigt igen (fortfarande?)
Så är jag tillbaks mitt i det jobbiga, eller snarare strax brevid, har fastnat och kommer inte låss. Är inte så ledsen just nu, är defenetivt inte glad, mer ----neutral? Fast ändå inte, jag känner hur spänningen växer, hur mycket det fins där inne som bara behövar komma ut, men som inte gör det just nu. Mår illa nästan hela tiden, blir arg mäst hela tiden, särskilt på mina andra barn, och det käns hämskt, vill ju inte vara arg och sur, vill vara en bra mamma. Förre helgen var jag värdens bästa mamma (enligt dem) denna helgen är jag allt annat än just det.
Skall på ett "förutsättnings löst möte" i morgon klockan tio, på en skola, skall om jag har tur, få vara där och hjälpa till i en förskoleklass, börja några timmar i veckan och arbetsträna, och igentligen vill jag ju. Men det hade känts ännu bättre om jag hade varit välkommen oavsätt vad, nu käns det som jag måste prestera något, vara glad och trevlig och bete mig som folk är mäst. Fast det inte alls käns så, fast det knappt ens är så. Kanske släpper spänningen lite sedan, kanske kan jag gråta lite efteråt, känner att det är så mycket tårar som måste få komma ut, måste få slapna av lite, lite grand igen. Och så har terapeften ledigt denna vecka, så jag kommer inte dit fören det gått 14 dagar, och det är också jobbigt, vill ha kontinutet i det hela.
Var hos föräldrarna i helgen, trodde det kanske skulle släppa lite där, men har så svårt att ens tänka på det, det käns så jätte jobbigt. Var uppe flera gånger vid Tellas grav, vill ju vara där, men det gör så ont att tänka att det är min lilla tjej som ligger där. Ibland liksom får jag bilder inne i huvudet av hur hon skulle ha sätt ut nu, inte så att jag tänker aktivt på det utan de bara kommer, fick en sådan bild i huvudet i dag, av en liten skrutta i blå overall, mössa så man knappt kan se ansiktet på henne och bävernylon tumvantar ute i snön, hon bara stod där, kanske väntade hon på något, men jag tycker om de bilderna, de har liksom inget att göra med mina stora tjejer (även om jag förstår att det nog är minnen från deras småbarnstid som jag stoppar in Tella i), de är liksom bara hon.
Har tittat en massa på kort av Anna då hon var liten, helt nyfödd, och hon är ju faktistk sig lik! Syns absolut att det är samma tjej. Samma sak med Saga, och det käns också skönt när jag tänker på Tella, den bild av henne som jag har vet jag stämmer.
Var och köpte rosor och brudslöja i dag, tjejerna köpte var sitt litet färdigt arragemang, och så gjorde jag iordning ett hjärta i oasis med detta till Tella. Vi tog med den röda hjärt lyktan, Anna fick tända den så det ser lite fint ut på alla hjärtans dag. Ett hjärta till mitt lilla hjärta.
Skall på ett "förutsättnings löst möte" i morgon klockan tio, på en skola, skall om jag har tur, få vara där och hjälpa till i en förskoleklass, börja några timmar i veckan och arbetsträna, och igentligen vill jag ju. Men det hade känts ännu bättre om jag hade varit välkommen oavsätt vad, nu käns det som jag måste prestera något, vara glad och trevlig och bete mig som folk är mäst. Fast det inte alls käns så, fast det knappt ens är så. Kanske släpper spänningen lite sedan, kanske kan jag gråta lite efteråt, känner att det är så mycket tårar som måste få komma ut, måste få slapna av lite, lite grand igen. Och så har terapeften ledigt denna vecka, så jag kommer inte dit fören det gått 14 dagar, och det är också jobbigt, vill ha kontinutet i det hela.
Var hos föräldrarna i helgen, trodde det kanske skulle släppa lite där, men har så svårt att ens tänka på det, det käns så jätte jobbigt. Var uppe flera gånger vid Tellas grav, vill ju vara där, men det gör så ont att tänka att det är min lilla tjej som ligger där. Ibland liksom får jag bilder inne i huvudet av hur hon skulle ha sätt ut nu, inte så att jag tänker aktivt på det utan de bara kommer, fick en sådan bild i huvudet i dag, av en liten skrutta i blå overall, mössa så man knappt kan se ansiktet på henne och bävernylon tumvantar ute i snön, hon bara stod där, kanske väntade hon på något, men jag tycker om de bilderna, de har liksom inget att göra med mina stora tjejer (även om jag förstår att det nog är minnen från deras småbarnstid som jag stoppar in Tella i), de är liksom bara hon.
Har tittat en massa på kort av Anna då hon var liten, helt nyfödd, och hon är ju faktistk sig lik! Syns absolut att det är samma tjej. Samma sak med Saga, och det käns också skönt när jag tänker på Tella, den bild av henne som jag har vet jag stämmer.
Var och köpte rosor och brudslöja i dag, tjejerna köpte var sitt litet färdigt arragemang, och så gjorde jag iordning ett hjärta i oasis med detta till Tella. Vi tog med den röda hjärt lyktan, Anna fick tända den så det ser lite fint ut på alla hjärtans dag. Ett hjärta till mitt lilla hjärta.
I dag är jag värdens bästa mamma!
Tom. enligt mina barn :) Anna fick fnatt för ett par veckor sedan och fick försig att hon bara måste ha ett pyamasparty, och det nu..... fast det inte är några födelsedagar eller annat i antågande.
Jag har hållit långa tal för henne om att om hon skall ha en fest så får hon orndan den. Själv. Kan hjälpa till lite grand, men inte göra allt, som varnligt. Hon hadde lååånga listor på vad som skulle bakas, vad som skulle ätas och vad som skulle spelas. Så sent som i går gick hon hem tidigt från fritids till kommpisen som hon skulle ha partyt med för att fixa i rodning. Hon ringde och bad att få sova över så hon och kompisen kunde baka lite saker och handla lite. Och visst fick hon det. Så idag, då partyt skall vara kom hon hem klockan tolv. Festen börjar fem. Och hon har med sig.. en rulltårta. punkt slut. Och dessutom började hon skälla på mig för att jag inte hade städat hennes rum! Hm, alltså,,, vilken planet kommer damer i puberteten i från? Defenetivt inte samma som mig (fast pappa påstår att jag gjorde ett besök där i mina yngre tonår, vet inte om jag tror honom, mins det inte alls.) Jag fick ett tokspel modell värre, hade börjat plocka i vardagsrummet, men släppte allt och bara gick, går inte med på vad som hälst. Och Anna grät så tårarna sprutade och låvade att vara snäll i minst ett år om hon bara fick en påse chips eller nått...
När jag varit ute en stund och lugnat mig lite så gick jag in om konsum och handlade lite, kom hem lagom tills gästerna började komme, lyckades fixa både kanelbullar (bakade medans gästerna dansade i vardagsrummet.) Hamburgare, daimglass, läskbål, popcorn och blåbärsmilkshakes, medans Annas mungipor började vandra uppåt igen.
När det började dra hopsig till smågodis hade jag en ungdam dansandes runt mig i köket sjungandes "Värdens, värdens, värdens bästa mamma!" (Karlsson på taket melodi på det hela). Partyt varar än, alla är nöjda och glada (än så länge), jag har också slutat att tjura, värkar vara en moders lott att passa upp på sina barn och sedan skälla på dem för att man gör det). Nu sitter jag med en kopp kaffe och i morgon skall jag scrappa en massa... för min stora tjej och hennes kommpis har lovat att städa. Allt. och diska. Allt. Något måste de ju göra för att få ha ett party, och för hoppnings vis lära sig lite mer om planering.... ;-)
Jag har hållit långa tal för henne om att om hon skall ha en fest så får hon orndan den. Själv. Kan hjälpa till lite grand, men inte göra allt, som varnligt. Hon hadde lååånga listor på vad som skulle bakas, vad som skulle ätas och vad som skulle spelas. Så sent som i går gick hon hem tidigt från fritids till kommpisen som hon skulle ha partyt med för att fixa i rodning. Hon ringde och bad att få sova över så hon och kompisen kunde baka lite saker och handla lite. Och visst fick hon det. Så idag, då partyt skall vara kom hon hem klockan tolv. Festen börjar fem. Och hon har med sig.. en rulltårta. punkt slut. Och dessutom började hon skälla på mig för att jag inte hade städat hennes rum! Hm, alltså,,, vilken planet kommer damer i puberteten i från? Defenetivt inte samma som mig (fast pappa påstår att jag gjorde ett besök där i mina yngre tonår, vet inte om jag tror honom, mins det inte alls.) Jag fick ett tokspel modell värre, hade börjat plocka i vardagsrummet, men släppte allt och bara gick, går inte med på vad som hälst. Och Anna grät så tårarna sprutade och låvade att vara snäll i minst ett år om hon bara fick en påse chips eller nått...
När jag varit ute en stund och lugnat mig lite så gick jag in om konsum och handlade lite, kom hem lagom tills gästerna började komme, lyckades fixa både kanelbullar (bakade medans gästerna dansade i vardagsrummet.) Hamburgare, daimglass, läskbål, popcorn och blåbärsmilkshakes, medans Annas mungipor började vandra uppåt igen.
När det började dra hopsig till smågodis hade jag en ungdam dansandes runt mig i köket sjungandes "Värdens, värdens, värdens bästa mamma!" (Karlsson på taket melodi på det hela). Partyt varar än, alla är nöjda och glada (än så länge), jag har också slutat att tjura, värkar vara en moders lott att passa upp på sina barn och sedan skälla på dem för att man gör det). Nu sitter jag med en kopp kaffe och i morgon skall jag scrappa en massa... för min stora tjej och hennes kommpis har lovat att städa. Allt. och diska. Allt. Något måste de ju göra för att få ha ett party, och för hoppnings vis lära sig lite mer om planering.... ;-)
En lite bättre dag
I dag är en lite bättre dag än de senaste, i går var också rätt ok.
Orkade faktistk ta tag i puklåkandet, hade lovat Saga det ett tag, så i går gick vi i väg till Beijerspark och åkte pulka, eller hon åke och jag fotograferade mest, fast ett åk blev det. Vet inte varför man stretar i mot så, när jag väl gör det är det ju riktigt kul! Vi var ute i närmare en timme, sedan kom en kompis till Anna, Saga stannade kvar och åkte med henne, och jag cyklade iväg och handlade. Undra om man gör så på annat håll än i skåne? Cyklar och åker pulka samma dag? Borde ju vara lite motsattser tillvarandra, men det funkar fint, är rätt skönt att cykla på vintern, bilarna tar det lite lugnare då.
Nu borde jag sätta i gång och städa,Anna skall ha pyamasparty (hm ibland känner jag mig som värdens sämsta mamma, andra dagar käns det nästan tvärrtom, är väl ett under om mina döttrar lyckas växa upp till någorlunda normala människor) fast jag vill inte, tycker det är så tråkigt, går rätt bra när jag väl sätter fart, men starten är seeeeeg.
Drömde en massa i natt, att jag skulle begrava ännu ett barn, att jag fått en pojke som dött i slutet av graviditeten och som fötts för 9 månader sedan, och att jag inte fören nu skulle få begrava honom. Han låg i något kylrum och jag skulle få hem honom till mina föräldrar några timmar för att ta farväl och lägga honom i kistan. Han hade inte fått något riktigt namn, pappa tyckte han skulle heta Bo och jag hade inte protestreat mot det alls, men det kändes inte bra. Så kom jag plötsligt ihåg att jag alltid älskat Johannes (sant, även utan för drömmarnas värld), sa det till mamma, men hon tycket jag var konsitg som ville ge honom ett annat namn. Sedan var det meningen att han skulle begravas i en annan grav, som jag visst sagt ja till, men det kändes fel, bestämde att han skulle begravas hos Tella i stället. En mycket märklig men ändå värklig dröm, drömmer så mycket sådant, om att det händer igen, att jag får fler barn som dör, antingen som små, ofödda eller efter några år, är så jobbigt, att gå igenom allt gång, på gång, på gång,inte ens i sömnen få vila från allt det hämska.
Men på det hela, detta är en bättre dag, solen skiner för första gången på flera dagar, och jag tror jag orkar ta tag i städningen nu.
Orkade faktistk ta tag i puklåkandet, hade lovat Saga det ett tag, så i går gick vi i väg till Beijerspark och åkte pulka, eller hon åke och jag fotograferade mest, fast ett åk blev det. Vet inte varför man stretar i mot så, när jag väl gör det är det ju riktigt kul! Vi var ute i närmare en timme, sedan kom en kompis till Anna, Saga stannade kvar och åkte med henne, och jag cyklade iväg och handlade. Undra om man gör så på annat håll än i skåne? Cyklar och åker pulka samma dag? Borde ju vara lite motsattser tillvarandra, men det funkar fint, är rätt skönt att cykla på vintern, bilarna tar det lite lugnare då.
Nu borde jag sätta i gång och städa,Anna skall ha pyamasparty (hm ibland känner jag mig som värdens sämsta mamma, andra dagar käns det nästan tvärrtom, är väl ett under om mina döttrar lyckas växa upp till någorlunda normala människor) fast jag vill inte, tycker det är så tråkigt, går rätt bra när jag väl sätter fart, men starten är seeeeeg.
Drömde en massa i natt, att jag skulle begrava ännu ett barn, att jag fått en pojke som dött i slutet av graviditeten och som fötts för 9 månader sedan, och att jag inte fören nu skulle få begrava honom. Han låg i något kylrum och jag skulle få hem honom till mina föräldrar några timmar för att ta farväl och lägga honom i kistan. Han hade inte fått något riktigt namn, pappa tyckte han skulle heta Bo och jag hade inte protestreat mot det alls, men det kändes inte bra. Så kom jag plötsligt ihåg att jag alltid älskat Johannes (sant, även utan för drömmarnas värld), sa det till mamma, men hon tycket jag var konsitg som ville ge honom ett annat namn. Sedan var det meningen att han skulle begravas i en annan grav, som jag visst sagt ja till, men det kändes fel, bestämde att han skulle begravas hos Tella i stället. En mycket märklig men ändå värklig dröm, drömmer så mycket sådant, om att det händer igen, att jag får fler barn som dör, antingen som små, ofödda eller efter några år, är så jobbigt, att gå igenom allt gång, på gång, på gång,inte ens i sömnen få vila från allt det hämska.
Men på det hela, detta är en bättre dag, solen skiner för första gången på flera dagar, och jag tror jag orkar ta tag i städningen nu.