I morgon är det 2½ år sedan
Då är det 2½ år sedan Tella föddes och 2½ år sedan hon dog, och det käns så tungt.
Vet inte varför jag fastnat för dessa halvårsdagar, varför de är så svåra, men de har varit det. Kanske för att det är början på den riktiga hösten, fram tills nu brukar det vara rätt varmt, men i slutet av september brukar det ändå kännas ordentligt som höst. Kanske för att jag fyller år några dagar senare, det käns inte som om det skulle vara värt att fira. I år fyller jag dessutom 30, inte för att det spelar någon roll igentligen, men det har hänt så mycket, så mycket som har gått så fel, andra som är 30 är ju rätt unga, jag känner mig bara så väldigt gammal, förstår inte hur jag skall orka kanske dubbelt så lång tid till? Går inte att greppa och jag vet inte ens om jag vill?
Kanske är det tungt för att det inte är någon mer än jag och mina stora tjejer som tänker på, ingen som går och tänker på det liksom, och varför skulle någon göra det? Det är en dag som alla andra.
Fast vi mins ju, vi vet ju, och vi lever med och i detta.
I går när jag och Saga var på väg hem från cykelaffären, vi hade just stigit av cyklarna och gick den sista biten hem på trotoaren, så började Saga säga något om att hon tyckte det var så hemskt med något, började prata om att hon var ute hos mormor och morfar dagen innan Tella dog, jag avbröt henne och sa att det var ju den dagen hon dog, att hon dog på kvällen, att de ringde morfar då hon redan låg och sov. Och Saga sa något om att hon visste att Tella var född och så sa morfar att hon var död, hon han aldirg komma till saken, istället bröjade hon gråta helt hysteriskt, så att hon nästan tappade andan. Vi bara stod där på trottoaren med cyklarna, jag ville så gärna trösta henne, ta bort lite av hennes sorg men det kan jag ju inte, kände bara i hela mig hur fel allt var och är, grät jag med.
Och just det är så svårt att förklara, så svårt att få andra att förstå, hur oerhört ont det gör i oss alla, tiden går ju, men tiden läker inga sår alls.
Kanske ger den en kraft att hitta glädje och kraft att orka vidare, ingen är så stark som vi. Kanske kan tiden göra det lite, lite lättare att leva med sorgen. Men den läker inget, allt är lika stort och svårt som det var för 2½ år sedan.
I morgon skall jag åka ut till mina föräldrar, pappa håller på att lägga om taket, han skulle vara på jobbet i morgon, men stannar hemma och hämtar och lämnar mig vid tåget så att jag slipper cykla som förra året, känner att jag vill vara lite hos Tella, vid hennes grav.