katarina76 -Om att överleva ett barns död.

Skall alldeles strax gå, skall åka på en scrapbooking träff, och det skall så klart bli roligt.
Men jag är så himla ledsen, har suttit halva natten och bara gråtit, gråtit, så där hysteriskt ledsen som jag nästan aldrig orkar med att vara, men nog behöver.
Så här skrev jag i natt ;
Har fortfarande ångest, har haft det nästan hela jannuari, och det är värkligen jobbigt nu, fungerar väldigt dåligt överhuvudtaget, vilket gör mig än mer orolig, en massa jag borde ta tag i, men som jag inte orkar göra något åt.
Hade behövt prata med någon, men vill inte ringa till någon av mina vänner, vill inte störa dem. Är rädd att ingen skall ha tid att lyssna på mig, det är nästan ännu värre, när jag försöker prata om det med någon, och den inte har tid. Fast mina vänner är inte sådana, säger jag att jag behöver prata så fins dom där, men jag vet också att alla jag känner har annat för sig en fredagskväll, mina singel kompisar (utan barn) är defenetivt inte ens hemma, och de andra har en massa för sig med familjen, är ju offta så, att helgkvällarna blir dem man har tillsammans, och då vill inte jag ringa och störa, vill inte att någon annan skall behöva bli ledsen av mina problem.
Pratade med min bild terapeft i tisdags, när jag började hos henne var jag gravid med Tella, och hon tog det rätt lungt i börja, var mycket just runt graviditeten och att jag blev lämnad av hennes pappa som vi pratade om, sedan dog hon ju, och då var det mäst akut, sedan har jag börjat prata lite om annat, sådant som hänt innan, var bara sådant vi pratade om i tisdags, hon brukar inte reagera så mycket, hon har nog hört det mästa, men hon blev klart bekymrad, är väl som psykiatikern säger, det fins ju faktistk orsaker till att jag mår som jag mår. Men jag har svårt att acceptera det, är man van vid att livet är på ett vis blir det svårt att se de som är fel i det. Äh, vet inte, men ledsen är jag.
Och så undrar jag om jag någonsin kommer vänja mig vid att Tella är död? Fick ju aldrig leva med henne, men ändå blev hon en del av våran familj, en av oss, ett av mina barn. Och jag räknar henne alltid, räknar in henne i syskonskaran, och i varje tanke jag tänker ang mina barn, eller ang mitt liv överhuvudtaget, så kommer jag ju på att hon är död, inte så att jag inte mins det, men hon har en plats i allt vi gör, och inget, inget alls kan fylla den. Är igentligen konstigt, man borde ju bara ha liksom 100% av tid och kärlek, och har man fler barn så borde de få 50% av den, eller 33% osv, men så är det ju inte, alla mina flickor tar all min tid, all min kärlek och ändå konkurerar de aldrig om samma plats, varje barn har sin plats i mitt hjärta, i mitt liv och ingen kan ersätta någon annan.
Nej, jag tror inte jag kommer att vänja mig, vet inte ens om jag vill vänja mig, vill bara skrika lite, kämpa emot, vill inte ha det så här.
Som om det inte vore nog ringde Sagas pappa i dag igen, vet ju att det är så, han kan vara tyst länge, många månader, kanske uppemot ett år, men sedan när han väl börjar ringa, så gör han det hela tiden. Men jag orkar inte med honom med! Det ända jag kan göra är att lägga på, eller strunta i att svara, men det funkar ju inte ilängden, är så trött på det. "

Och senare så här;
"Vet ni vad jag skanar alldra mest just nu? Jag saknar att få hålla om henne, är nog en rätt kramig mamma, kramar och pussar mina döttrar stupi kvarten (än tycker de inte det är pinsamt, så det gäller att passa på...) Men Tella, henne får jag aldrig mer hålla, och det värkligen värker i kroppen efter henne. Saknar inte en lite bäbis, saknar min Tella, en liten tjej på snart två år, med blåa ögon och brunt, lite små lockigt hår, saknar hennes tyngd i mina armar, saknar hennes armar runt min hals, känslan av hennes kropp genom pyamasens mjuka tyg, saknar lukten av henne, av varmhud och baby schampoo, hade hon varit här hade jag gått in och satt mig hos henne, lagt handen på hennes mage och känt när hon andats, så som jag gjort så många gånger med mina andra tjejer, bara suttit där en stund och känt hur mycket jag älskar henne.
Men nu får jag aldrig, aldrig mer hålla henne, se henne, höra henne och jag tror jag skall gå sönder helt. Drömme offta om när jag la henne i kistan, när jag släpte taget om henne, la ner henne för aboslut sista gången, hur kunde jag det? Hur kan någon? Och sedan när jag stängde locket till kistan, det orkar jag inte ens tänka på, men jag drömmer om det, offta, offta, hur kan det ens få vara så, hur grymt kan livet få vara?
Och jag undrar fortfarande, hur trasig kan en människa bli innan hon går sönder helt?"

Är precis så det käns, och jag är så fruktansvärt trött.