Så trött på min Saga....
Får man vara det? Trött och less på att vara mamma till sitt eget barn? Känner mig så hämsk som känner så, men nu är det bara jobbigt, jobbigt, jobbigt hela tiden. Sedan skolan började igen för en snar månad sedan har de ringt om inte varje så i alla fall varannan dag från skolan ang Saga, hon har knappt varit med på några lektioner alls, hon spårar ur totalt efter en kort stund och sedan kan hon inte vara med i klassen längre. På fritids klarar de henne inte alls, de har alltid haft svårt med Saga men nu är det totalkört, en del personal vill inte att hon skall få vara på fritids överhuvudtaget om de inte får extra personal till henne, men det är inte aktuellt enligt skolan, kanske om hon får någon mer handfast diagnos så småning om.
Och hemma är det bara kaos, hon kommer försent till skolan var eviga dag, det spelar ingen roll hur vi gör här på morgonen, försöker jag få i väg henne och få henne att göra något överhuvudtaget blir hon fulkomligt hysterisk, skriker, sparkar och slåss och gör defenetivt inte det hon skall, låter jag bli att säga något gör hon inget alls, absolut inget alls. Bara sitter där hon sitter tills dess att jag måste göra något och då blir det slagsmål i stället. Försöker jag hjälpa henne i stället, så blir hon arg för det också.
Jag mår själv skit över detta, jag fasar varje morgon för detta med att vecka henne och få i väg henne till skolan.
Och sedan när hon är hemma är det bara bråk hela tiden, har vi tur ringer det någon kompis direkt när hon kommit hemm och sedan leker hon med den några timmar, men det är inte bra det heller, hon är alltid arg då hon kommer hem, fast oftast vet hon inte varför själv. Och sen är det bråk om allt hela kvällen, hon kan vara lugn och känas någorlunda samlad när vi sätter igång med något, läxorna tex. men så är det alltid något som inte fungerar, kan vara pennan som inte är vass, dragkjedjan på väskan som krånglar eller bara att bokstäver och siffror inte blir som hon vill, hennes finmotorik har iofs blivit bättre under sommaren, men det är långt till den nivå hon låg på innan olyckan. Och så fort det är något så börjar hon bråka igen, skrier, kastar saker om kring sig, biter och sparkar mig och Anna när vi försöker få stopp på henne. När det tillslut går över är i stället jag och Anna ledsna och arga, Saga förstår inte efter åt vad som hänt, hon mins inte hur arg hon varit men blir samtidigt ledsen över att hon gör oss illa och så blir hon hysteriskt ledsen i stället, och så går det någon timme tills hon lugnat ner sig från det. Ingen tid kvar till läxor varken för henne eller för min och Annas del, och då blir det i stället bråk om att hon måste gå och lägga sig trotts att hon inte hunnit göra det hon vill och det hon borde. Så har vi ett nytt bråk igen. Ibland vaknar hon igen efter några timmar och behöver gå på toa, är inte jag vaken då så spårar hon lätt ur igen, och vi kan ha ett till bråk mitt i natten om abslut inget, för det är alltid etter värre då hon är trött. Och det är klart att hon är trött, det är vi allihopa och antagligen är detta jobbigast för henne själv. Men ändå, jag är så himla less på detta nu, jag vill inte ha det så här!
Känner mig som en så väldigt dålig mamma då hon beter sig så, och för att jag blir så arg och ledsen på henne och för att jag känner så här.
Pratade med hennes läkare i fredags i alla fall, han har remiterat henne till BUP, vill ha ett utlåtande från dem, även om det i första hand är en fysisk skada så behöver hon även psykiatrisk hjälp, han sa att vuxna som skadar sig som henne alltid skall erbjudas kontakt med psykiatrin, det är jätte jobbigt för vem det än är som drabbas att helt plötsligt inte kunna saker som varit självklara innan, att tappa färdigheter och kunskaper, och det förstår ju jag med, bara en sådan sak som att inte kunna prata ordentligt, att inte hitta orden och inte kunna säga till eller ifrån, det måste ju vara jätte svårt. (vilket bara gör att jag känner mig ännu hämskare, för jag förstår ju varför hon är sådan här, att hon inte alls mår bra på något vis alls.) Och alla jobbiga saker som hänt i vår familj de senaste åren + att hon vuxit upp med en deprimerad mamma, man kan få fnatt för mindre.
Jag hoppas värkligen att de kan hjälpa henne och att hon snart får må bättre, det fins liksom inte heller något annat som funkar just nu, ingen annan hjälp som passar oss. Att skaffa en stödfamilj tex vore direkt olämligt, att byta klass eller skola också, alla förändringar är av ondo, hon behöver så mycket lugn och ro hon bara kan få, både till kropp och själ.
Och hemma är det bara kaos, hon kommer försent till skolan var eviga dag, det spelar ingen roll hur vi gör här på morgonen, försöker jag få i väg henne och få henne att göra något överhuvudtaget blir hon fulkomligt hysterisk, skriker, sparkar och slåss och gör defenetivt inte det hon skall, låter jag bli att säga något gör hon inget alls, absolut inget alls. Bara sitter där hon sitter tills dess att jag måste göra något och då blir det slagsmål i stället. Försöker jag hjälpa henne i stället, så blir hon arg för det också.
Jag mår själv skit över detta, jag fasar varje morgon för detta med att vecka henne och få i väg henne till skolan.
Och sedan när hon är hemma är det bara bråk hela tiden, har vi tur ringer det någon kompis direkt när hon kommit hemm och sedan leker hon med den några timmar, men det är inte bra det heller, hon är alltid arg då hon kommer hem, fast oftast vet hon inte varför själv. Och sen är det bråk om allt hela kvällen, hon kan vara lugn och känas någorlunda samlad när vi sätter igång med något, läxorna tex. men så är det alltid något som inte fungerar, kan vara pennan som inte är vass, dragkjedjan på väskan som krånglar eller bara att bokstäver och siffror inte blir som hon vill, hennes finmotorik har iofs blivit bättre under sommaren, men det är långt till den nivå hon låg på innan olyckan. Och så fort det är något så börjar hon bråka igen, skrier, kastar saker om kring sig, biter och sparkar mig och Anna när vi försöker få stopp på henne. När det tillslut går över är i stället jag och Anna ledsna och arga, Saga förstår inte efter åt vad som hänt, hon mins inte hur arg hon varit men blir samtidigt ledsen över att hon gör oss illa och så blir hon hysteriskt ledsen i stället, och så går det någon timme tills hon lugnat ner sig från det. Ingen tid kvar till läxor varken för henne eller för min och Annas del, och då blir det i stället bråk om att hon måste gå och lägga sig trotts att hon inte hunnit göra det hon vill och det hon borde. Så har vi ett nytt bråk igen. Ibland vaknar hon igen efter några timmar och behöver gå på toa, är inte jag vaken då så spårar hon lätt ur igen, och vi kan ha ett till bråk mitt i natten om abslut inget, för det är alltid etter värre då hon är trött. Och det är klart att hon är trött, det är vi allihopa och antagligen är detta jobbigast för henne själv. Men ändå, jag är så himla less på detta nu, jag vill inte ha det så här!
Känner mig som en så väldigt dålig mamma då hon beter sig så, och för att jag blir så arg och ledsen på henne och för att jag känner så här.
Pratade med hennes läkare i fredags i alla fall, han har remiterat henne till BUP, vill ha ett utlåtande från dem, även om det i första hand är en fysisk skada så behöver hon även psykiatrisk hjälp, han sa att vuxna som skadar sig som henne alltid skall erbjudas kontakt med psykiatrin, det är jätte jobbigt för vem det än är som drabbas att helt plötsligt inte kunna saker som varit självklara innan, att tappa färdigheter och kunskaper, och det förstår ju jag med, bara en sådan sak som att inte kunna prata ordentligt, att inte hitta orden och inte kunna säga till eller ifrån, det måste ju vara jätte svårt. (vilket bara gör att jag känner mig ännu hämskare, för jag förstår ju varför hon är sådan här, att hon inte alls mår bra på något vis alls.) Och alla jobbiga saker som hänt i vår familj de senaste åren + att hon vuxit upp med en deprimerad mamma, man kan få fnatt för mindre.
Jag hoppas värkligen att de kan hjälpa henne och att hon snart får må bättre, det fins liksom inte heller något annat som funkar just nu, ingen annan hjälp som passar oss. Att skaffa en stödfamilj tex vore direkt olämligt, att byta klass eller skola också, alla förändringar är av ondo, hon behöver så mycket lugn och ro hon bara kan få, både till kropp och själ.
Kommentarer
Trackback