katarina76 -Om att överleva ett barns död.

Och jag är så ledsen, så ledsen. Vet inte riktigt varför, jag har inte firat min födelsedag på många år, det har alltid kommit något i mellan. Men ändå gör det lite ont, både att bli äldre, att det gått ännu ett år och livet är lika mycket skit som förra gången jag fyllde, och att inte bli firad av någon mer än mina barn. De vill så gärna att jag skall vara glad och uppåt och tycka allt är jätte kul, de vill ju fira mig, men jag vill inte. Däremot vill jag bli firad av mina föräldrar och släkt, vill kanske synas där, få den uppmärksamheten. Lite knäppt, är inte så att jag inte får det annars. Kanske är det så enkelt att det hänger i hop med mitt dåliga självförtroende, att jag känner mig så kass och värdelös och behöver lite bekräftelse på att jag inte är det. Och så blir jag arg och sur på mina barn och är värkligen en kass och värdelös mamma. Nä, fy och blä, jag värkligen hatar livet ibland.
Och saknaden efter Tella blir så otroligt stor ibland. Ännu en orsak till att jag känner mig så hämsk, är så arg på mina andra barn så ofta, gnäller och skiker och är bara dum (ja, de är inte så jätte goa de heller hela tiden) samtidigt som jag bara längtar så efter att få hålla i Tella, sitta med henne i knät och bara känna hur varm och mjuk och tung hon blivit, få lukta på hennes hår, känna hennes hjärta slå under tröjan, hålla hela henne i min famn. Jag borde vara mer tacksam för det jag har, men det är svårt när hjärtat bara skriker av sorg.