Lördag och mer om Sagas pappa
En jobbig dag, på många sätt, har absolut inget som jag bara måste göra, hade ändå inte orkat något, är helt slut, det var nog jobbigare med begravningen än jag hade trott, Saga leker med en kompis från dagis, en kille som är autistisk men som fungerar bra i små grupper, han och Saga förstår alltid varandra och hon tycker det är kul att ses. Fast det är nästan alltid hemma hos honom, det blir minst rörigt så, och just denna dag passar det mig väldigt bra. Anna är trött hon med, var länge hos Amalia på fredagen, och jag vet inte om hon mår helt ok, värkar rätt hängig hela hon.
Men så ringer Sagas pappa på förmidagen och tackade för att vi kom, och det var ju snällt, och sedan pratade han om hur dåligt Veronica mår, och det kan jag mer än väl förstå. Men sedan kommer det som alltid kommer när det gäller honom, att han vill att vi skall träffas, att vi skall glömma allt som varit och att jag skall hjälpa honom, att han behöver mig osv, osv.osv.
Och jag blir bara så trött på det. Jag vet själv att mycket i livet, om inte allt, förändras när något så hämskt händer som att ens barn dör, jag har själv omprövat alla relationer efter Tellas död, fins nog ingen som inte påvärkats av det, där det blivit bättre eller sämre eller anorlunda på något vis, och vore detta något jag trode han menade, så ja, kankse.
Men jag har hört det så många, många gånger förut. Att allt skall bli bra, hur viktig jag är för honom (väldigt sällan något om Saga), att han ångrar allt han gjort oss mm mm, men det blir ju aldirg något av det, han ändrar sig aldrig, han skyller hela tiden i från sig på allt och alla och tar aldrig ansvar för något han gjort eller oftast inte gjort, det händer ju inget!
Det fins så väldigt mycket som ligger mellan oss, bla att han hotat mig och Anna då jag var gravid med Saga, att han brutit sig in hemma hos mig, försökt slå mig och en massa annat sådant. Nu var det iofs många år sedan, och det kan kanske skyllas på hans missbruk (tror inte han missbrukar längre, men jag kan aldrig vara säker på honom), men han har aldirg gjort något alls för att försöka ställa det till rätta, har aldrig bett om ursäkt ens, fast han erkänner allt, men skyller på att han var så ung (rätt många år äldre än vad jag var då jag fick Anna...), att alla är elaka mot honom osv. Han är skylldig mig över 7000 kr pga att han startat ett telefon abonemang i mitt namn och köpt saker ockås i mitt namn, har haft skulder hos kronofogde pga honom, är en del av orsaken till att jag inte kunnat flytta till en större lägenhet. Även det går han med på att han gjort, men det är inte hans fel heller, han var ledsen och förvirrad och alla var dumma mot honom då med (vad det nu har med hans telefonabonemang att göra), han har sagt att han skall betala tillbaks det, men det gör han aldrig, andra dagar vägrar han ju att betala underhåll med så det beror lite på vilket humör han är på just då.
Och efter detta alla hans svek mot Saga, allt han lovat men inte hållit, det är nog det jag är argast för, att han gjort henne ledsen. Och allt dumt han sagt till henne, alla gånger han snackat skit om mig och om Anna och alla gånger han lurat henne, nej, det är rätt mycket som ligger i mellan oss.
Är jag dum och små sint om jag inte bara kan lägga det åt sidan? Jag har aldirg stängt dörren helt för honom (mer än då han uppenbarligen missbrukat, sådnat hör inte hemma i mina barns liv på något vis alls), men jag anser att han måste försöka gott göra oss någorlunda innan jag ens vill fundera på att umgås med honom, börja hålla det han lovar, vissa sig intresserad av Saga (det är väldigt korta stunder han träffat henne, handlat om minuter) och åt minstonde betala tillbaks det han är skyldig mig i rena pengar. Säger jag det, och det gör jag, så tycker han att jag är snål och trångsint som bara tänker på pengarna. Är jag det? Jag tycker inte det själv, det är liksom inte pengarna i sig som är så viktiga, utan mer att han tar ansvar för det han gör, att han visar att han menar allvar någon enda gång?
Nu vill han alltså att jag skall komma över, hälst omedelbart, och trösta hans flickvän åt honom.... Och för hennes skull hade jag kunnat göra det, eller trösta, och trösta, men jag förstår om hon vill prata med någon annan som mist ett litet barn, men det käns bara så fel!
Han beter sig som ett svin i stort sätt alltid, är jag riktigt elak mot honom så håller han sig offtast någorlunda lugn, men är jag det minsta snäll mot honom så blir det så här, då vill han att jag skall komma och reda ut alla hans problem och hälst ta hand om honom med, han käns ibland som en gigantisk två åring som skriker på mamma fast det är hon som varit arg på honom.
Jag bara orkar inte med detta också, har för mycket i livet ändå....
Men så ringer Sagas pappa på förmidagen och tackade för att vi kom, och det var ju snällt, och sedan pratade han om hur dåligt Veronica mår, och det kan jag mer än väl förstå. Men sedan kommer det som alltid kommer när det gäller honom, att han vill att vi skall träffas, att vi skall glömma allt som varit och att jag skall hjälpa honom, att han behöver mig osv, osv.osv.
Och jag blir bara så trött på det. Jag vet själv att mycket i livet, om inte allt, förändras när något så hämskt händer som att ens barn dör, jag har själv omprövat alla relationer efter Tellas död, fins nog ingen som inte påvärkats av det, där det blivit bättre eller sämre eller anorlunda på något vis, och vore detta något jag trode han menade, så ja, kankse.
Men jag har hört det så många, många gånger förut. Att allt skall bli bra, hur viktig jag är för honom (väldigt sällan något om Saga), att han ångrar allt han gjort oss mm mm, men det blir ju aldirg något av det, han ändrar sig aldrig, han skyller hela tiden i från sig på allt och alla och tar aldrig ansvar för något han gjort eller oftast inte gjort, det händer ju inget!
Det fins så väldigt mycket som ligger mellan oss, bla att han hotat mig och Anna då jag var gravid med Saga, att han brutit sig in hemma hos mig, försökt slå mig och en massa annat sådant. Nu var det iofs många år sedan, och det kan kanske skyllas på hans missbruk (tror inte han missbrukar längre, men jag kan aldrig vara säker på honom), men han har aldirg gjort något alls för att försöka ställa det till rätta, har aldrig bett om ursäkt ens, fast han erkänner allt, men skyller på att han var så ung (rätt många år äldre än vad jag var då jag fick Anna...), att alla är elaka mot honom osv. Han är skylldig mig över 7000 kr pga att han startat ett telefon abonemang i mitt namn och köpt saker ockås i mitt namn, har haft skulder hos kronofogde pga honom, är en del av orsaken till att jag inte kunnat flytta till en större lägenhet. Även det går han med på att han gjort, men det är inte hans fel heller, han var ledsen och förvirrad och alla var dumma mot honom då med (vad det nu har med hans telefonabonemang att göra), han har sagt att han skall betala tillbaks det, men det gör han aldrig, andra dagar vägrar han ju att betala underhåll med så det beror lite på vilket humör han är på just då.
Och efter detta alla hans svek mot Saga, allt han lovat men inte hållit, det är nog det jag är argast för, att han gjort henne ledsen. Och allt dumt han sagt till henne, alla gånger han snackat skit om mig och om Anna och alla gånger han lurat henne, nej, det är rätt mycket som ligger i mellan oss.
Är jag dum och små sint om jag inte bara kan lägga det åt sidan? Jag har aldirg stängt dörren helt för honom (mer än då han uppenbarligen missbrukat, sådnat hör inte hemma i mina barns liv på något vis alls), men jag anser att han måste försöka gott göra oss någorlunda innan jag ens vill fundera på att umgås med honom, börja hålla det han lovar, vissa sig intresserad av Saga (det är väldigt korta stunder han träffat henne, handlat om minuter) och åt minstonde betala tillbaks det han är skyldig mig i rena pengar. Säger jag det, och det gör jag, så tycker han att jag är snål och trångsint som bara tänker på pengarna. Är jag det? Jag tycker inte det själv, det är liksom inte pengarna i sig som är så viktiga, utan mer att han tar ansvar för det han gör, att han visar att han menar allvar någon enda gång?
Nu vill han alltså att jag skall komma över, hälst omedelbart, och trösta hans flickvän åt honom.... Och för hennes skull hade jag kunnat göra det, eller trösta, och trösta, men jag förstår om hon vill prata med någon annan som mist ett litet barn, men det käns bara så fel!
Han beter sig som ett svin i stort sätt alltid, är jag riktigt elak mot honom så håller han sig offtast någorlunda lugn, men är jag det minsta snäll mot honom så blir det så här, då vill han att jag skall komma och reda ut alla hans problem och hälst ta hand om honom med, han käns ibland som en gigantisk två åring som skriker på mamma fast det är hon som varit arg på honom.
Jag bara orkar inte med detta också, har för mycket i livet ändå....
Kommentarer
Trackback