katarina76 -Om att överleva ett barns död.

Allt är bara kaos nu, allt är åt helvete fel och inget, absolut inget fungerar längre. Om det någonsin gjort det.

Saga mår fortfarande riktigt dåligt, liiiite bättre blev det i veckan, framför allt med kompisar och i skolan, men i helgen blev det värre igen och i dag är det bara skit det med. Anna är det skit med också, fast i mer bokstavlig mening. Hon började må illa förra helgen, givetvis natten efter jag haft tvätt tid. Hon spydde ner hela sin säng och det var allmänt äkligt lite överallt, jag gick ner tidigt på morgonen, som tur var fans det en tvätt tid ledig direkt på morgonen, gick upp för att hämta tvätten men då hade någon annan börjat tvätta i stället! Blev först mäst förvånad, är andra gången på 8 år som det händer, så det hör ju inte till varnligheterna. Offta är det någon som ringer på och undrar om de kan låna den ena maskinen, torkrummet eller något sådant, och så gör jag med, vi byter lite hit och dit hej vilt, men det fungerar bra. Så jag tänkte att det var någon som tagit fel på dag och skrev en lapp på dörren, men det var det inte, har fått en ny granne på våningen över och hon tyckte minsan att jag inte behövde tvätta så offta, så hon skulle minsan ha den tiden.. lite knäppt då hon själv tecknat tiden efter min, var ju inte så att hon var i akut behov av tvätt tid eller nått. Fick tvätta i en "hemlig" matttvätt maskin som inte centrufugerar i stället och försöka torka duntäcket i badrumet, inte så väldans lätt det heller.

Sedan rullade veckan på, men nu i helgen blev Anna dålig igen, fast denna gång var det min säng som drabbades, jag bara orkade inte, åkte hem med tvätt och sjuka barn till mamma och pappa, fast det gjorde inte så mycket, för mamma var själv redan dålig.Tur att de har två toaletter.

Idag har de varit hemma båda två, väntar bara på att bli sjuk själv.

Jag har mist kollen totalt på mina räkningar, vilka jag betalt och vilka jag inte betalt, orkar inte ta tag i det heller, borde ficka nätbank eller nått, men orkar inte det heller, vill inget alls. Min bostadsbidrags ansökan kom bort hos FK, så jag måste skicka in en ny och jag får inget för jannuari och februari, och har jag otur inget för mars heller. Och otur brukar jag ha. Blir så trött på det, är alltid en massa sådant som krånglar, och inte heller det orkar jag ta tag i. Utan bostadsbidraget halkar jag ännu längre efter, och får ännu sämre koll på räkningarna, jag som var i kapp med allt i sommras då jag fick pengar efter morfar, har ju kvar pengar, hade jag bara orkat samman ställa vad det är som skall betalas hade jag ju  kunnat gjort det och sluppit stressen för det, men jag orkar inte. (ja, jag är lite väl tjatig idag).

Idag har både Anna och Saga varit hemma, Anna är fortfarande dålig och Saga säger att hon mår illa och jag tror henne, fast det är kanke lika mycket psykiskt som fysiskt.

Var och betalade en annons till Tellas tvåårs dag på onsdag, hade blivit något fel och de hade skrivit fakturan i hennes namn i stället, kändes bara så fel, inte 17 kan man debitera ett dött spädbarn för en minnes annons väl? De sa att man alltid skriver namnet i början på odern, och att det ibland blir fel. Nu är det ju ändå jag som betalar, men tänk om det hade varit tex en grattis annons för mormor, hur kul är det för det lilla barnet att få en räkning i födelsedags present? Dumt system tycker i alla fall jag. Å andra sidan är jag hyper känslig just nu, tål aboslut inget alls. Grät hela vägen till stortroget där jag skulle betala den och grät hela vägen hem, folk tittar på mig då jag gråter och då gråter jag ännu mer, grät mig igenom ett besök på hemköp också, när jag skulle stoppa ner brödet i kassen så var det inte ordentligt tillslutet, var sådant där färdiskivat så det flög brödskivor över hela golvet. Släpte skiten, tog min kasse och gick, kanske dumt, men jag struntar i det just nu, ville bara komma hem.

Har igentligen inte råd att köpa färdigmat, men orkar inte laga något heller, så det blev pizza i dag, bråkade med tjejerna innan, sa att vi skulle äta fiskpinnar idag, men ändrade mig och ville överaska dem när jag kom hem. Men det blåste så mycket, och jag kunde bara hålla pizzorna med ena handen då jag hade fler kassar och en cykel att hålla med den andra, helt plösligt blåste det till ordentligt och pizzorna flög ut i gatan. Som tur var ramlade de inte ur sina kartonger, men de blev lite tillknycklade. Började så klart gråta över det med.

Kom hem och tjejerna blev först jätte glada, men så bad jag Saga att hämta en kniv att dela med, då blev hon sur och vände sig väldigt demonstrativt om, med ena armen i en svepande rörelse, hon lyckades putta till ena pizzan så den for i väg och välte ett glas med saft som välte ut över min fotölj, mitt ben och halva golvet.  Och jag blev jätte arg, skrek något dumt åt henne, hon skrek något dumt tillbaks, jag satte mig bara på golvet och stor tjöt, hon satt i köket och grät lika mycket hon och Anna sprang omkring och försökte torka och skälla på Saga för att jag blev så ledsen.

Samlade mig någorlunda och gick ut till Saga i köket, satt med henne i knät en lång stund, sedan fick jag trösta Anna som var ledsen för att jag var ledsen och för att Saga kallat henne tjockis och för att allt bara är fel, fel, fel.

Och så håller vi på, jag bara gråter, gråter och gråter och sedan orkar jag inget göra, bara fryser hela tiden. Saga hon gråter lika mycket med, då hon inte istället blir arg, fast då blir hon ledsen och gråter istället igen. Och Anna hon försöker trösta och skälla på ömsom mig för att jag är dum mot Saga, ömsom Saga för att hon är dum mot mig, och där i mellan gråter hon med. Och nu gråter hon för att hon är sjuk och inte hinner köpa någon present till Tella, jag har köpt från oss alla tre, men hon tycker det är viktigt att det är från henne själv.

Saga har åter börjat titta på katastrof program, dessa när de spelar upp en värklig olycka och hur personen sedan blir räddad, särkskilt dem där det är små barn med fastnar hon för, hon kan titta på dessa program hur mycket som hälst (undra hur många sådana det fins igentligen, massor käns det som.) och var ända gång så berättar hon vad föräldrarna gör fel och att vi aldirg hade gjort så med Tella och sedan gråter hon, över att Tella är död och över att det fins föräldrar som ger sina småbarn jordnötter och låter dem leka själva brevid sjöar och pooler men som ändå får ha kvar sina barn, över livets orättvisor i sin alldra mäst grundläggande och enklaste form. I dag var det föresten nyheterna och något inslag om GBS som upprörde henne, för hon vet att jag fick medecin för det när jag väntade Tella. Och jag håller med henne i hennes upprördhet, om man råkar ut för "allt" och lyckas förebygga det/upptäka det i tid, om man lyckas undan röja vad man tror är alla faror, vad 17 måste man då komma på ännu ett sätt att ta livet av ett litet barn på, det käns bara så otroligt orättvist och fel.

Jag har av någon knäpp anlednign sagt att jag skall jobba på onsdag, men att jag inte kommer på torsdag, men hur skall jag orka, hur skall jag kunna gå dit på onsdag?

Nu låter jag mina stora tjejer själva avgöra om de vill till skolan eller ej (förutsatt att de blir friska fysiskt) fram till torsdag, då skall vi vara ute hon mamma och pappa, jag tror vi alla tre behöver bara få vara ifred, gräva ner oss i deras bäddsoffa och komma fram när det inte fins några fler tårar att gråta mer. Och jag kan fortfarande inte fatta att tiden bara fortsätter att gå, att resten av värden fortsätter som innan, jag hinner inte alls med....