katarina76 -Om att överleva ett barns död.

Skrev detta i natt;
Hade sagt att jag skulle arbetsträna, tänkte att
jag nog skulle klara de timmarna, men det bara gick inte, både jag och
tjejerna har mått så dåligt, mår riktigt dåligt, hade ångest hela natten
över just detta, hur 17 jag skulle orka, så jag ringde i morse, fick
inte tag i någon så jag pratade med en telefonsvarare, hoppas de fick
medelandet i alla fall. Idag har jag redan bestämmt att jag skulle vara
hemma, har pratat med Anna och Sagas lärare, de är väldigt
förstående,var självklart att de får vara hemma nu om de behöver det,
och det gör de.
Vi tog tåget till Ystad på förmidagen, det går inte så många bussar till
Vallösa så det blir minst en väntan på en  timme, tyckte det var bättre
att ta ett ännu tidigare tåg och gå på McDolnads i Ystad och köpa lite
blommor. Har letat efter nejlikor, de är de ända blommor som håller både
färg och form när det är riktigt kallt, men det fins helt enkelt inte
just nu! Var i sex olika affärer i Malmö och flera olika i Ystad. Till
slut fick det bli tulpaner, de håller färgen och lindar man stjälken med
ståltråd så håller det formen rätt bra med, i alla fall några dagar, och
så hittade jag massa vide kvistar, blev riktigt fint tillslut.
När vi kom ut till Vallösa gick Saga och jag upp till graven och
plockade bort sådant som gick, det är så mycket snö fortfarande så det
var lite krångligt, blommorna från allahjärtasdag låg kvar och dem ville
jag ta bort nu.
Sedan klädde Anna och Saga om, Anna plattade håret och hadde sig en
massa, ville vara riktigt fin och sedan började hon vispa ihop saker
till tårtfyllning, hon är så duktig på sådant. Vi fick ordning på
blommorna till slut och sedan kom Eva med sina tre barn, var så skönt
att ha henne där, att slippa vara ensamma. Var meningen att vi skulle
äta rätt tidigt, men så fort Anna fått sälskap av en kompis så blev det
mer
flams och trams än tårtbakning, tiden bara gick och sedan kom ju mina
föräldrar hem, mamma tog över matlagningen (var glad att slippa just då)
och vi andra gick upp till graven, fast Anna tyckte det var rätt jobbigt
och Evas snara två åring var inte alls på humör, hon fick pappret från
Tellas presenter att leka med och lugnade sig lite, men sedan blev hon
lika arg igen, men det är ju så, barn i den åldern är ju inte dirket
kända för stort tålamod *s*, men det blev fint på graven med blommorna
och lite annat från oss.
Sedan gick vi hem igen, åt middag under visst kaos, men ett trevligt
sådant. Fast sedan blev lill flickan för trött och dessutom ilsk som ett
bi, speciellt på hunden, hon var inte rädd alls, utan bara arg, stackars
Milda som är så snäll, hon fattade inget alls.
Sedan åt vi tårtan som flickorna gjort, hade ett ljus som ser ut som en
tvåa i det och så hade de skrivit Tella med råsa strössel på, riktigt
fin var den. Anna fick tända det, men sedan bara stod hon där, hon
visste inte vad hon skulle ta sig till riktigt, jag la armen om hennes
axlar och frågade om hon ville sjunga något. -Ja, sa hon, men vi kan ju
inte sjunga ja må hon leva, det bara går ju inte! Sa att vi kan ju
sjunga "Vi grattulerar" eller nått, men hon bara blundade och lutade
huvudet mot min axel, sa att hon var så trött, tyckte så synd om henne.
Så Evas äldsta tjej tog tag i det, vi sjöng "Vi grattulerar" för henne,
fast sedan viste de inte om man skulle säga "hon leve" eller "hurra"
eller vad man nu säger om ett barn som dött. Blev bra ändå, allt denna
dag var så jobbigt, men vi försökte värkligen ändå att få det till en
bra dag, och jag tror vi lyckades riktigt bra, Eva var ledsen över att
lillflickan strulat så mycket, men jag tycker det är helt ok, tycker det
är rätt skönt att få se det med, tänk att man kan bli glad av ett barn
som kasstar sig på golvet och illvårlar när det inte får som det vill!
Glad över att min bild av ett barn i den åldern är sann, att jag inte
glömt, och glad över att det fins ett barn där som lever och tar plats.
När de åkt, vid åtta på kvällen gick jag och Anna upp till Tella igen,
det var alldeles mörkt och helt klart, hela himlen var alldeles full med
stjärnor, så oerhört vaker. Vi har bestämt att de tre stjärnorna i
Orions bälte är mina flickors, den längst åt höger (om man ser honom åt
rätt håll, med över kroppen uppåt alltså) är Annas, den längst åt
vänster är Sagas och den i mitten är Tellas. Lite fånigt kanske, men vi
säger det alltid då vi ser dem,tycker om tanken lite.
Anna och jag tända fyra gravmashaller och de lös upp så mycket, blev
helt ljust på graven och så ville Anna sjunga för henne nu när vi var
ensamma och det var mörkt, hon tyckte vi skulle sjunga "Ja må hon leva"
för det är just det vi vill, så det gjorde vi och så sa vi grattis på
födelseagen till henne, sjöng en vaggvisa för henne och sedan gick vi
hem.
Nu sover alla andra sedan länge, och snart jag med, det var en väldigt
lång dag, en vädlgit jobbig dag, men även detta år kändes den mer som en
dag vi firade än en dag då vi sörgde, fast sorgen var så närvarande
ändå. Får se hur det är i morgon, offta kommer den stora smällen för mig
efter åt, när man kan slappna av lite mer, fast vem vet, kanske slipper
den i år?