katarina76 -Om att överleva ett barns död.

Var i väg i dag på första "riktiga" arbets prövnings dagen, var där i fredags,
men då var det mer för att titta runt och prata lite. Har fortfarande ont av
tanden, feber med, i natt gav jag upp och försökte sova sittandes, det går
bara inte att ligga mer (men tandläkaren tycker jag skall avvakta en dag till,
tycker det borde ha hjälpt nu, tyckte ju att det blev bättre, men det var
kanske inbillning?), men jag var ju hemma med Saga förra veckan, kan liksom
inte vara hemma igen, kommer aldrig i gång i så fall.
Lite dumt var det att börja i dag, för min handledare, klassföreståndaren, är
ledig på onsdagar, var lite nervös hur det skulle gå, men hade tur.
De har normalt sätt en annan lärare + fritids pedagog och elevasistent på
onsdagarna, dvs väldigt mycket folk där, men i dag var den läraren sjuk, de
skulle bygga modeller av sina rum och både fritidspedagogen och assistenten är
totalt opyssliga, tydligen är klassföreståndaren det med, vilket passade mig
utmärkt, har svart bälte i pyssel (om det nu funnits *s*) Och när någon annan
står handfallen så vaknar någon innom mig, jag tycker nog helt enkelt om att
leda och bestämma, fick dem att leta fram annan, tjockare kartong, typlappar,
sytråd, trä bitar från slöjden, stål tråd, rättsorts lim (de stackars barna
hade fått limma allt med limstift, vilket lyft textil och trä lim var för
dem!) osv. Och barna insåg ganska så omgående att det var jag som hade koll på
hur man syr kuddar, gör miniatyr gardinstänger mm. Hade massor att göra och
hade riktigt kul, och de andra vuxna var värkligen glada att ha mig där,
vilket givetvis kändes bra. Går bara tre timmar tre dagar i veckan, och det är
nog rätt lagom för mig just nu, känner att jag är helt slut i huvudet bara av
det lilla,  men det käns bra att gå dit i morgon igen, och barna ville inte
att jag skulle gå, kom och kramades när jag sa hejdå, sådant käns alltid bra.
Men vad jobbigt det är, varje liten sak, bara att få iväg mina egna barn på
morgonen, bara att komma dit i tid och vara där en liten, liten stund som tre
timmar är, allt sådant är så svårt. Hela livet är svårt. När Tella just dött
var det många som sa till mig att de inte hade orkat med det, att de hade dött
om deras barn dog. Nu är det ju inte så, man dör inte av att ens barn dör, men
det är inte långt i från, och man får värkligen kämpa för även det alldra mäst
vardagliga skall fungera. Och Tella fins där alltid, hon är alltid en av mina
tjejer, ett av mina barn och skanaden fins där för alltid.