katarina76 -Om att överleva ett barns död.

Igår, den 14/4, var det två år sedan jag för sista gången såg min Tella. Hon hade varit död i tre och en halv vecka då, och jag var lite rädd för hur hon skulle ha förändrats. Men jag ville ju så gärna se henne, hålla henne, var ju absolut sista gången, klocken två skulle hon begravas och vi hade tagit med kistan, var bara jag och pappa. Det var första gången jag bar henne, kunde inte det på förlossningen, var för dålig för att både kunna stå upp och hålla i henne samtidigt. Och första gången jag själv lyfte upp henne ur sängen, hon låg exakt så som jag och mamma bäddat ner henne tre veckor innan, i sin flees overall och med gose kaninen och ordentligt omstappad med täcket, det var ju kallt i kylrummet och jag ville inte att hon skulle frya. Pappa fick ta av henne bandet runt foten, ville ha kvar det, har tagit av det på mina andra döttrar och mig själv då vi åkt hem från BB, och nu så skulle ju Tella hem, eller i alla fall så nära hem hon någonsin fick komma. Jag hade med hennes fjärilshalsband, likadant som det som Anna och Saga fått,hon fick ha det på sig, var noga så att kedjan inte skulle skava och så att hon inte skulle kunna trasla in sig i det, konstig tanke, hon var ju redan död. Jag bar runt henne, luktade på henne, hon luktade så gott, så där som bara bäbisar gör, höll hennes lilla hand i min, läste någon finger ramsa och pussade fingrarna, vart och ett, berättade för henne hur mycket jag älskar henne och hur ledsen jag var och är, hur mycket jag önskar att det aldirg hade behövt bli så.
Till slut la jag henne i kistan, knäppte upp overallen så att hon mäst låg ovan på den, så det var lagom varmt och gosigt på vintern, men inte för varmt på sommaren, brukar tänka så fortfarande.
Stoppade om henne med täcket jag sytt, hon fick med sig sin kanin, enmassa täckningar, en kudde Anna sytt och foton av oss tre. Och så stängde jag locket om henne.
Vi åkte ner en sväng till havet efter åt, stod där och grät och väntade på att tiden skulle gå så att det var dags att åka till kyrkan, och min kappa luktade som henne, som litet barn.

Är ingen mer än jag som tänker på det, tror inte det är någon mer än jag som ens mins att det var just i dag, eller ja, igår nu då. På sätt och vis är denna dag värre än dagen då hon dog. Dagen då hon dog var också hennes födelsedag, och fram tills åtta på kvällen en av de bästa dagarna i mitt liv. Denna dag är bara en sorgens och saknadens dag.