Tisdagen....
På tisdagen sken solen och det var vindstilla och flera plusgrader ute! Jätte härligt väder, så vi tänkte se om vi kunde åka utför lite, åkte först till svansjöliftarna, men det gick inte att hitta en ända ledig parkerings plats, det var helt fullt! Åkte till Bruksvallarna brevid, där fans det plats, men ingen skiduthyrning, åkte tillbaks till Svansjön men hittade fortfarande ingen parikerings plats, Saga gärt för hon ville ju åka ut för, Anna ville inte åka slalom om hon måste ha pjäxor som sitter åt och pappa var bara allmänt irriterad. Och jag ville bara gråta, jag orkar inte med sådant, inte den minsta lilla motgång orkar jag med.Försökte hela veckan vara glad och trevlig och ha mer tålamod än vad som kan vara nyttigt men jag bara KAN inte.
När vi åkte därifårn började Saga bråka än värre, vi åkte och handlade i Funäsdalen, Saga fick sitta kvar i bilen, hon grät så tårarna sprutade åt alla håll, men hon måste lära sig att man inte kan bete sig hur som hälst. Visst får hon bli både arg och ledsen, men inte säga så mycket dumt som hon gjorde då. Blir arg bara jag tänker på det.
Men sedan blev det bättre, när vi ätit lite så bestämde vi oss för att åka upp på fjället igen, vi tog med lite dricka och gav oss av, jag mådde mycket bättre i knät och det fungerade hur bra som hälst, vi åkte riktigt långt, var i väg i flera timmar och Anna och Saga hittade lite backar att åka i, fast mer på längden då. Jag bestämde mig för att inte vara rädd, är så väldigt höjd rädd annars, och åkte i bakarna jag med och det var ju riktigt kul! Fast på vissa ställen var spåren så djupa att man liksom bara fick åka med, gick varken att styra eller bromsa och det var lite jobbigt, men det gick ju bra det med! Vi träffade rätt många andra som var ute på långturer, många som hade barn med. Träffade en liten, liten kille, skulle tro att han var runt två år, så som Tella skulle ha varit, som försökte åka, gick inte så bra, men han var så glad och så jätte söt. Är ofta just när det är som bäst som jag saknar henne som alldra mäst.
På kvällen var vi och hälsade på hos farmor och farfar, pappa berättade för Mats om våra problem med utförsåkningen och han erbjöd sig direkt att hjälpa oss dagen efter, då varken Anna eller Saga åkt innan och jag inte åkt utför på 21 år så behövde vi helt klart hjälp, blev glad, han är värkligen jätte snäll (fast min faster värkade lite sur, men det bryr han sig inte så mycket om, hon har överhuvudtaget svårt för andras barn, det säger hon själv.) Anna och Saga uppförde sig som små änglar även denna gång, ibland är jag aldeles extra glad över dem.
Nedför backen...
Uppför den samma.
När vi åkte därifårn började Saga bråka än värre, vi åkte och handlade i Funäsdalen, Saga fick sitta kvar i bilen, hon grät så tårarna sprutade åt alla håll, men hon måste lära sig att man inte kan bete sig hur som hälst. Visst får hon bli både arg och ledsen, men inte säga så mycket dumt som hon gjorde då. Blir arg bara jag tänker på det.
Men sedan blev det bättre, när vi ätit lite så bestämde vi oss för att åka upp på fjället igen, vi tog med lite dricka och gav oss av, jag mådde mycket bättre i knät och det fungerade hur bra som hälst, vi åkte riktigt långt, var i väg i flera timmar och Anna och Saga hittade lite backar att åka i, fast mer på längden då. Jag bestämde mig för att inte vara rädd, är så väldigt höjd rädd annars, och åkte i bakarna jag med och det var ju riktigt kul! Fast på vissa ställen var spåren så djupa att man liksom bara fick åka med, gick varken att styra eller bromsa och det var lite jobbigt, men det gick ju bra det med! Vi träffade rätt många andra som var ute på långturer, många som hade barn med. Träffade en liten, liten kille, skulle tro att han var runt två år, så som Tella skulle ha varit, som försökte åka, gick inte så bra, men han var så glad och så jätte söt. Är ofta just när det är som bäst som jag saknar henne som alldra mäst.
På kvällen var vi och hälsade på hos farmor och farfar, pappa berättade för Mats om våra problem med utförsåkningen och han erbjöd sig direkt att hjälpa oss dagen efter, då varken Anna eller Saga åkt innan och jag inte åkt utför på 21 år så behövde vi helt klart hjälp, blev glad, han är värkligen jätte snäll (fast min faster värkade lite sur, men det bryr han sig inte så mycket om, hon har överhuvudtaget svårt för andras barn, det säger hon själv.) Anna och Saga uppförde sig som små änglar även denna gång, ibland är jag aldeles extra glad över dem.
Nedför backen...
Uppför den samma.
Kommentarer
Trackback