Sagas pappa ringde nyss
Han sa att lillebror (undra om han fått något namn ännu?) skall begravas på fredag i Kirsebergskyrkan, Saga hade frågat efter det och jag har sagt att hon så klart får gå om hon vill, och det tror jag att hon vill. Sa att i så fall kommer jag med, för hon skall inte behöva gå på något sådant ensam, och jag tror han blev glad. Tycker det är jobbigt på alla sätt och vis, begravningar är jobbiga, barns betydligt svårare än andra, lider värkligen med honom i detta, men värkligen avskyr honom i alla andra samanhang, det är inte lätt detta, inte lätt alls.
Vet inte riktigt hur jag trivs på jobbet längre heller, eller jobb och jobb, arbetsträningen. Med barna fungerar allt riktigt bra, trivs värkligen med att vara med dem, men det är så rörigt runt omkring, kommer en massa nya vuxna som jag inte har den blekaste aning om vilka de är eller varför de är där, klassläraren värkar också tycka det är rörigt och det fins absolut ingen tid att säga något alls, vi hade kommit överens om att vi skulle ta en stund på fredagar och prata igenom sådant jag funderat över men inte haft tillfälle att ta upp innan, men hitintills har det inte blivit så alla. Var med Saga hos tandläkaren (hon hade ett hål och skall tillbaks i juni) på torsdags morgonen, hade sagt till assistenten att jag skulle dit och bett henne hälsa klass läraren, sedan var jag med treorna på slöjden, (slöjdlärarne hade frågat efter mig och det kändes väldigt bra att höra) så jag träffade klassläraren bara ett kort ögonblick, frågade om assistenten hade sagt till, men det hade hon inte, klassläraren trodde jag var i väg med någon nånstans och hade inte märkt att jag inte var där, fast hon sa att hon blev glad för att jag kom. Men det käns inte så bra, ingen som har någon riktig koll, ingen som värkar bry sig nämvärt. Är väl iofs inte så mycket att räkna med, kan inget, har ingen utbildning och skall bara vara där ett kort tag, vet inte ens vad det är jag arbetstränar som. Men just nu känner jag mig mer osynlig än på mycket länge, och det är riktigt jobbigt.
Anna sov över hos en Louise i natt, och är nu hos den andra, Saga följde med och Anna blev jätte sur över detta, de har pratat om att åka till folketspark så jag var i väg en sväng och tog ut pengar (skönt att man fått dem nu), köpte nya plastfickor, de gammla har tagit slut, och lim. Var en tjej som sålde vår blommor på Värnhemstorget, brukar inte vara någon som säljer där, men hon var både trevlig och billig, köpte massor av panseér och tusenskönor till balkong lådorna.
Låg och halv sov en kväll, tänkte på Tella hur hon såg ut när hon låg i min famn, hennes hår med virveln i pannan, de slutna ögonen, mjuka runda kinderna, hennes lilla uppnäsa, hur fin hon var, såg henne så tydligt framför mig, men jag måste ha somnat till för helt plötsligt liksom ryckte det till lite i ena kinden och hennes ansikte sprak upp i ett leende, så där som riktigt små barn ibland gör när de sover, eller bara ligger och njuter. Mins att mina stora tjejer gjorde så också från alldra första början, när jag suttit och ammat dem och de tillslut somnat och släpt taget, så har det efter en liten stund kommit ett sådant där leende mitt i drömmen. Fast Tella log aldrig, öppnade inte ens sina ögon, hon bara gled bort och dog.
Ryckte till och vaknade helt, blev både glad, för jag visste på något vis helt hur hon skulle ha sätt ut när hon log, och så otroligt ledsen, så oerhört ledsen för att hon inte är här hos mig.
Vet inte riktigt hur jag trivs på jobbet längre heller, eller jobb och jobb, arbetsträningen. Med barna fungerar allt riktigt bra, trivs värkligen med att vara med dem, men det är så rörigt runt omkring, kommer en massa nya vuxna som jag inte har den blekaste aning om vilka de är eller varför de är där, klassläraren värkar också tycka det är rörigt och det fins absolut ingen tid att säga något alls, vi hade kommit överens om att vi skulle ta en stund på fredagar och prata igenom sådant jag funderat över men inte haft tillfälle att ta upp innan, men hitintills har det inte blivit så alla. Var med Saga hos tandläkaren (hon hade ett hål och skall tillbaks i juni) på torsdags morgonen, hade sagt till assistenten att jag skulle dit och bett henne hälsa klass läraren, sedan var jag med treorna på slöjden, (slöjdlärarne hade frågat efter mig och det kändes väldigt bra att höra) så jag träffade klassläraren bara ett kort ögonblick, frågade om assistenten hade sagt till, men det hade hon inte, klassläraren trodde jag var i väg med någon nånstans och hade inte märkt att jag inte var där, fast hon sa att hon blev glad för att jag kom. Men det käns inte så bra, ingen som har någon riktig koll, ingen som värkar bry sig nämvärt. Är väl iofs inte så mycket att räkna med, kan inget, har ingen utbildning och skall bara vara där ett kort tag, vet inte ens vad det är jag arbetstränar som. Men just nu känner jag mig mer osynlig än på mycket länge, och det är riktigt jobbigt.
Anna sov över hos en Louise i natt, och är nu hos den andra, Saga följde med och Anna blev jätte sur över detta, de har pratat om att åka till folketspark så jag var i väg en sväng och tog ut pengar (skönt att man fått dem nu), köpte nya plastfickor, de gammla har tagit slut, och lim. Var en tjej som sålde vår blommor på Värnhemstorget, brukar inte vara någon som säljer där, men hon var både trevlig och billig, köpte massor av panseér och tusenskönor till balkong lådorna.
Låg och halv sov en kväll, tänkte på Tella hur hon såg ut när hon låg i min famn, hennes hår med virveln i pannan, de slutna ögonen, mjuka runda kinderna, hennes lilla uppnäsa, hur fin hon var, såg henne så tydligt framför mig, men jag måste ha somnat till för helt plötsligt liksom ryckte det till lite i ena kinden och hennes ansikte sprak upp i ett leende, så där som riktigt små barn ibland gör när de sover, eller bara ligger och njuter. Mins att mina stora tjejer gjorde så också från alldra första början, när jag suttit och ammat dem och de tillslut somnat och släpt taget, så har det efter en liten stund kommit ett sådant där leende mitt i drömmen. Fast Tella log aldrig, öppnade inte ens sina ögon, hon bara gled bort och dog.
Ryckte till och vaknade helt, blev både glad, för jag visste på något vis helt hur hon skulle ha sätt ut när hon log, och så otroligt ledsen, så oerhört ledsen för att hon inte är här hos mig.
Kommentarer
Trackback