Mer om fredagen
Var på möte om min arbetsträning, var tänkt att vara mer folk med, men det blev bara jag, min handledare(klassföreståndaren) och hon som ordnade platsen för FK. Det går riktigt bra, mina "kolegor" är väldigt nöjda med det jag gör, är ibland väldig skönt att få beröm *s* när man vet att personen menar det den säger. Skall utöka timmarna med en dag till from nästa vecka, så det går ju lite framåt.
Men så frågade min handledare hur jag tyckte det var i personal rumet och så (hon har nog sätt att jag offta sitter ensam och tittar i en tidning eller nått), och jag tycker det käns ok, offta behöver jag den stunden att koppla bort, är svårt att vara glad och posetiv hela tiden liksom. Men när jag började på skolan sa rektorn att han skulle prata med personalen om vad som hänt mig, trodde därför alla viste, men det var bara min handledare. Hon undrade om jag ville berätta om det på nästa personalmöte, som är på måndags morgon, men jag sa nej, att det kommer då det kommer, jag undviker inte alls ämnet, svarar ärligt som det är till alla som frågar, lärare och elever (är två av barna som undrat, och för dem har jag berättat). Men insåg helt plötsligt när jag satt där att det är helt sant, jag pratar om Tella på samma sätt som om mina andra tjejer, när det kommer upp helt enkelt, om någon frågar hur många barn jag har så berättar jag givet vis det, och jag tycker inte det är jobbigt längre! Faktistk inte det minsta jobbigt! Ser att andra tycker det, dem jag berättar det för, men för mig är det så självklart att jag är mamma till Tella, och tyvärr att hon är död. Jag kan prata om graviditeten med henne och om mina tankar kring henne utan att vara ledsen, är bara det som rör döden som gör mig ledsen, bara det faktum att hon inte fins här längre. Inte det att hon faktistk var här, att hon är en av mina tjejer.
Massa svamel, men det kändes så skönt att helt och fullt känna det, att känna det så självklart och starkt. Är sådant jag längtar efter, att saker skall kännas lättare, att jag skall kunna släppa jobbiga saker utan att släppa Tella det alldra minsta lilla.
Men så frågade min handledare hur jag tyckte det var i personal rumet och så (hon har nog sätt att jag offta sitter ensam och tittar i en tidning eller nått), och jag tycker det käns ok, offta behöver jag den stunden att koppla bort, är svårt att vara glad och posetiv hela tiden liksom. Men när jag började på skolan sa rektorn att han skulle prata med personalen om vad som hänt mig, trodde därför alla viste, men det var bara min handledare. Hon undrade om jag ville berätta om det på nästa personalmöte, som är på måndags morgon, men jag sa nej, att det kommer då det kommer, jag undviker inte alls ämnet, svarar ärligt som det är till alla som frågar, lärare och elever (är två av barna som undrat, och för dem har jag berättat). Men insåg helt plötsligt när jag satt där att det är helt sant, jag pratar om Tella på samma sätt som om mina andra tjejer, när det kommer upp helt enkelt, om någon frågar hur många barn jag har så berättar jag givet vis det, och jag tycker inte det är jobbigt längre! Faktistk inte det minsta jobbigt! Ser att andra tycker det, dem jag berättar det för, men för mig är det så självklart att jag är mamma till Tella, och tyvärr att hon är död. Jag kan prata om graviditeten med henne och om mina tankar kring henne utan att vara ledsen, är bara det som rör döden som gör mig ledsen, bara det faktum att hon inte fins här längre. Inte det att hon faktistk var här, att hon är en av mina tjejer.
Massa svamel, men det kändes så skönt att helt och fullt känna det, att känna det så självklart och starkt. Är sådant jag längtar efter, att saker skall kännas lättare, att jag skall kunna släppa jobbiga saker utan att släppa Tella det alldra minsta lilla.
Kommentarer
Trackback