katarina76 -Om att överleva ett barns död.

Kom att tänka på en sak herromdagen, bara så där.
Jag behöver inte sorgen längre. Eller jo, det gör jag, jag behöver sorgen som en ventil när det blir försvårt, behöver den som ett ställe att vila lite i. Och jag behöver den för att orka och kunna bearbeta allt det svåra, om och om igen, och det kommer jag nog alltid att behöva sorgen till.
Men jag behöver inte den för att känna mig nära Tella, innan har det varit i det alldra svåraste, svartaste, starkaste sorgen som jag känt mig alldra närmast henne, känt det som om avståndet ökat då jag inte varit lika ledsen, när sorgen inte fått komma fram, så jag har behövt sorgen för att inte mista henne helt, inte mista henne en gång till. För jag har tagit henne till mig, helt och hållet och så fulkomligt som bara en förälder kan göra, mina känslor för Tella skiljer sig inte det alldra minsta från dem jag hyser för hennes systrar, hon har en lika stor plats i mitt liv som de har, och det skall hon få ha.
Men jag behöver inte sorgen för att känna det så, och det är en oerhörd lättnad, jag kan faktistk ta mitt barn och vända mig i från den iblan. Inte gå där ifrån, jag kan nog aldrig lämna den helt, men sorgen och Tella hör inte ihop, inte alls, hon har inget med min sorg att göra, det är hennes död jag sörger och inte henne, oavsätt vad jag tänker, känner, säger eller gör kan jag aldirg lämna henne, avståndet kommer inte att växa, jag kan släppa den känslan helt nu. Och det är så oerhört skönt.
Och kanske just därför, för att jag känner att jag efter en lång period då allt varit jobbigt, kan slapna av lite, så har jag bara gråtit, gråtit och åter gråtit de senaste dagarn. Men gråter gör inte lika ont längre.

I går ringde det när jag pratade med pappa i telefon, tänkte det kunde vara Saga, hon hade fått låna min mobil när hon var på dansen, då hon inte var säker på om de slutade sju eller halv åtta, jag svarade, vilket jag nästan aldrig gör, brukar låta telefonsvararen ta det annars om jag redan pratar i telefon.
I alla fall, jag svarade, kände igen rösten men kopplade inte först, tänkte det var någon vän till Jimmy, han pratade Engelska, och jag svarade konstigt nog på svenska, blev liksom fel i kopplingen innan det hela föll på plats. Det var Francis som ringde! Francis Yoboha, en gansa nära bror till Richard, Annas pappa. Eller ja, han säger bror men det är Richards mammas halvsysters son, eller om han är halvbror till hennes son, är inte riktigt säker.... men de kallar sig för bröder, och det är ju huvudsaken. Han och Richard delade lägenhet när jag var där, träffade honom för 10½ år sedan senast, har inte hört något alls om honom. Det är ju sex årsedan vi hörde ifrån Richard, så det var defenetivt inte väntat.
Han berättade att han bott på Irland ett tag, men nu var tillbaks i London, Richard är i Ghana sedan fyra år tillbaks, han har flyttat mellan olika ställen där, sitt barndoms hem, Kumasi och Accra, så han viste inte ritkigt var han var nu, men lovade att ta reda på det, lovade att leta reda på en adress eller ett telefonnummer. Han var väldigt förvånad över att vi inte hört ifårn honom, jag tror han länge hållit skenet uppe av att vi fortfarande är tillsammans, vet inte varför, men har förstått det så. De flästa vet inte att inte Saga är hans dotter, tror han brukar säga att hon är hans med, och enligt hans sätt att se det är det kanske så också? Fast Francis vet ju.
Frågade efter Annas farmor, han viste inte hur det var, hon levde sist han hörde, men viste inte alls hur det var nu, hon var mycket sjuk då.  Han har en ännu närmare bror (kanske tom en bror i svensk bemärkelse?) i Norge och har varit där en hel del, han funderade på att åka till danmark och i så fall även till Sverige , ett visum gäller ju inom hela EU. 
Berättade sedan för Anna vad han sagt, och hon blev så glad, så otroligt glad, hon fårgade mig en massa, och ville prata själv med honom om han ringer igen, jag trodde inte hon kunde så mycket engelska, men resten av kvällen pratade vi engelska och det gick riktigt bra, hon är duktig min tjej. Och givetvis kan Saga lika mycket hon, hon är lite rolig min tjej, hon har många sidor inte ens jag känner till.

Annars var gårdagen en jobbig dag, båda tjejerna hemma då Anna hade feber och jag inte orkade bråka med Saga, och det var så väldigt gnälligt hela tiden, båda två har varit så irriterade på varandra och mig, Anna bara bråkar så fort Saga säger något, och Saga är inte sen att reta henne, jag blir så trött på det.

Förra veckan var väldigt rörig, var hemma på måndagen för det bara inte gick, mådde bara blä, var orolig och allt var bara så svårt, gick inte att gå till skolan och vara glad och social och lugn. På tisdagen var jag hos tandläkaren, tog bort visdomstanden, och den framför, den hade rötte som gick långt upp och det var allmänt jobbigt, och ont gjorde det, käns dessutom hämskt att ha tagit bort så många tänder, har en mun som en gammal tant, och det sörger jag, hade fina tänder som liten.
Fick feber sedan på kvällen, kankse pga tanden, och var hemma på onsdagen med, svullen och dan över kinden och väldigt, väldigt trött, fortfarande lite feber. Kom inte på fören jag gått och lagt mig på kvällen att det var onsdag och att jag borde ha varit hos sjukgymnasten......
Torsdagen gick bättre, var i skolan och det fungerade rätt bra. På kvällen skulle tjejerna till fotbollen förförsta gången, men allt blev bara fel, de skulle fotografera sig och då fick ju mina tjejer stå brevid, Saga blev jätte blyg och ville gå hem, Anna smälte in i laget ganska direkt, men det märktes att hon var lite nervös, hon gorde värkligen sitt yttersta hela tiden och det syntes att hon spelat länge, de andra tjejerna hade inget alls att sätta emot, tränaren var imponerad.
Men Saga stod bara hos mig och grät, sa att hon hatade fotboll och aldirg velat gå dit. Önskar någon av tränarna sätt henne, kommit fram och pratat eller nått, men inget sådant, och det tycker jag var dåligt av dem, man måste ju få nya medlemar att känna sig välkommna. Men efter åt på kvällen så sa hon att hon ville vara med, att hon bra ville ha en dag att stå och titta på först, så vi får väl se.
I dag skulle de ha varit där igen, men de hade utflyckt med skolan och var inte hemma fören klockan var över halv fem, de hade aldig hunnit eller orkat vara med, så vi får ta det på torsdag i stället.

I fredags var det väldigt rörigt i skolan, massa folk och inget att göra, eller tvärt om, massa att göra och inget folk.... fick kläm på hur man spiralbinder häften i allafall, gjorde 15 st, hann med alla barnens, och klassföreståndaren blev så glad, fast jag han inte klart i tid, fick vara kvar nästan en timme extra. Och mitt i allt ihopa hade vi möte med personalpartner, det gick ju bra, men fick inga svar direkt, vi får väl se vad som händer, men skolan är väldigt glad över att ha mig där i alla fall,. kankse skall jag vara kvar tills midsommar, vi får se.
Hade bestämt med pappa att sätta flickorna på tåget till Ystad, jag skulle ut på lördagen sedan, men först ha en liten tjej midag. Skulle bara hämta pengar på vägen hem, men alla bankomater var avstängda eller så var det jätte köer, så jag handlade på konsum, tänkte ta ut pengar där i stället, men när jag kom till kassan sa de att Nordeas server var nere. Så jag kom hem en och en halv timme senare än jag tänkt mig, utan pengar och utan mat till kvälle. Pappa hade ringt och sagt att han hämtar dem i Malmö, och det var ju bra, fast det kändes hämskt att han skulle behöva köra så långt ändå, när vi planerat en massa för att han skulle få slippa.  Eva hade ringt med och sa att hon skulle ta med en vänninna, vilket ju bara var kul.
Var så oerhört stessad, fick låna pengar av pappa för att lösa ut maten, for runt hela lägenheten och städade och hade mig, kom på att julstjärnan och jul gardinerna hängde kvar, så dem fick jag ockås byta. Men konstigt nog han jag, han tom duscha och sitta en stund här framför datorn. Men det var nog inte så bra,så fort jag började slappna av så blev det så där jobbigt som det varit länge nu, är när jag slappnar av som alla känslorna kommer, och det är inga bra känslor, även om de måste få finnas där.

Och sedan, när två av gästerna kommit, ringde Eva, hon hade fått punktering och kunde inte ta sig in, så vi blev bara tre på middagen, lite tirst, fast vi hade trevligt ändå, pratade en massa, men så sent blev det inte, mammor är ett trött släkte.

I dag har både Anna och Saga haft utflyckter med sina klasser, Anna till bulltofta och Saga till Skånes Djurpark, de hade haft det bra båda två, och senare på kvällen gick de på teater som en kompis till Anna spelar i, så det blev en väldigt lugn dag. För utom att Saga hittade en hink med vad hon trodde var vatten på parkeringplatsen då hon var på väg hem. Den bara måste hon ju hälla ut, men det var inte vatten i utan antagligen terpentin eller något liknande, luktar i alla fall starkt av terpentin, alla hennes kläder var indränkta med det så hon fick byta om och lägga kläderna i blöt, det kan ju vara själv antändande, så jag vill inte ha dem någon annan stans än i badkaret och då välsköjda i vatten tills vi har tvätt tid igen.

Annas fröken ringde idag, både hem och till mobilen, såg det inte fören jag gick från skolan, var lite rörigt idag. Många barn med myror ibena, börjar märkas på dem att det är både slutet av terminen och slutet av veckan och dessutom varmt, fick bli lite arg på två av dem.
Fick tag i fröken, Annas kompis farfar hade dött och hon var ledsen, så klart, detta väkte något innom Anna, hon hade blivit så ledsen, så ledsen, pratat om Tella och gråtit i mängder. Hon har en bra fröken som ser och förstår, och det krävs rätt mycket innan hon ringer mig, då hon själv inte kan trösta Anna, men idag var en sådan dag. Min lilla gumma, att hon skall behöva ha det så svårt. Många har så svårt att förstå min sorg, tror det offta är ännu svårare för ett barn, hon är ju glad och leker och skrattar offta, det är svårt för många att förstå att hon också är så ledsen, så ledsen.  Men hon stannade kvar i skolan, det gick ändå, men när hon kom hem la vi oss i sängen en stund, hon fick ligga på min arm och prata lite, tror vi båda behövde det, ibland är det en tröst att kunna sörga tillsammans.

Hade lovat att köpa skor i dag, Louise följde med, vi åkte till skopunkten, Anna hittade ett par med hög klack som jag sa nej till, efter det kunde hon inte hitta något hon ville ha, jag hittade ett par till mig och Saga bestämde sig direkt, men Anna bara velade. Tillslut sa hon att hon inga skulle ha, jag sa att hon kunde ju ta ett par som kändes så är i alla fall, tar man två får man det tredje på köpet och det kändes dumt att inte utnyttja. Då frågade hon om hon fick dem hon ville ha från början, att ha som finskor, och jag gav med mig, vet inte när hon tänkt ha dem , men hon är glad i alla fall, och det är huvudsaken.

Hämtade ut bilderna från fjällen med, hade lyckats ladda upp dubbelt av flera, men det gör inte så mycket då kan baran få egna att ha i sin album och jag kan scrappa de andra.  Anna tittar på något program på fryan om en tjej som kan prata med de döda, jag hänger inte med, sitter hellre framför datorn, men idag blev hon så ledsen igen, vi låg och pratade lite om Tella, grät lite mer tillsammans innan hon gick och la sig.

Tittade igenom det jag skrivit från det att jag blev gravid, är över 300 sidor nu, käns som jag borde göra något med dem, det är ju en hel bok!
Frågade på scrappiz om det fans någon som var intresserad av att läsa igenom det åt mig, har tänkt fråga innan, men i dag tog jag mod till mig, får se hur det går.

Var så fint väder idag, och båda tjejerna på gott humör, hästarna var ute så de fick rykta och sköta om dem där, hur härligt som hälst. Jag köpte en kopp kaffe och satte mig att lösa soduko i en tidning, solen värmde presic lagom, det blåste lite grand, en ljum vind, barn badade i fontänen, andra lekte på lekplatsen. En helt underbar eftermidag, borde njutit av att bara få sitta där. Men hela vägen dit har det värkt inom mig, och till slut kunde jag inte hålla trårarna tillbaka, satt och grät där i solen, grät för att jag kan sitta så, önskar så innerligt att jag hade haft min lilla tjej att jaga på lekplatsen eller vada i vattnet i fontänen med medans stora systrarna skötte om hästarna. Hade säkerligen längtat efter att få sitta så  med kaffe och tidning i solen, men nu hade jag gjort var som hälst för att ha slupit.
Tella, jag saknar dig något så fruktansvärt mycket!

Frysen stod öppen när jag kom hem från jobbet idag, kanske har den stått så sedan igår kväll, då vi tog glass. Allt var i alla fall tinat i den (blir vist falukorv till middag idag), och glassen hade så klart smält, så typiskt, är sällan vi köper större förpackningar med glass, men just nu hade vi det så klart. Jag och Saga cyklade i kapp glassbilen på väg hem från folkdansen i måndags. Då hade hon varit borta väldigt länge innan, jag mailade hennes ledare på dagen innan, berättade lite vad som hänt, om hennes lillebror och så, vet inte om de han läsa det innan.
Anna red för sista gången den här terminen i månags, red Rasmus, och det gick rätt bra, fast han är lite lag, hon var glad då, men efteråt hände något och hon blev halvt hysterisk, skulle sluta rida om Rasmus var kvar till höste och en massa annat dumt, vet inte vad det tar åt henne ibland. Och på kvällen, då hon skulle sova, skrek och grät hon en massa för att hon inte ville vara med på frittidshemets dag, men det är ju inget hon bara kan välja bort, det är på skoltid och då är det inte så mycket att diskutera tycker jag. Och när hon sedan varit där tyckte hon det var riktigt kul, så så illa kan det ju inte ha varit.
Eva, min handledare, tyckte jag värkade må mycket bättre nu än i början, blev lite förvånad, för det tycker jag inte att jag gör, helgen var en av de värsta sedan begravningen, men det orkar jag inte skriva om just nu. Var med barna på gymnastiken, de spelade brännboll ute i en park, solen sken och det var riktigt skönt att vara ute en timma på dagen, tycker det går bra på jobbet, var där från åtta till två i fredags, skall fortsätta komma på morgonen på fredagar nu, behöver öka på tiden lite känner jag, blir mäst hattigt att bara vara där tre timmar åt gången.

Jag vet att det bara är jag själv som kan bryta de där jobbiga situationerna, de där dagarna som käns så tunga, så tunga, bara jag själv som kan ta mig och flickorna ur det jobbiga, om så bara för en stund,men var hittar man orken att göra det?  När det käns så där, så som det käns för det mesta just nu, måste det hända något, måste hitta på något att göra med dem, försöka ha roligt på något vis, men det är svårt att komma dit, komma över tröskeln av motstånd som stundtals är så hög.

Valborgsmässoafton blev en rätt jobbig dag, Saga bara bråkade hela tiden, om allt och inget, fick halvt hysteriska utbrått och jag var arg mäst hela dagen. Men det var barnvärksamhet med hyresgästföreningen, så vi måste ju i väg på det i alla fall, är jag och Inger som har hand om det, och bara vi kom ut på gården släppte det lite, Saga sprang i väg och lekte med de andra barna och åt en massa korv, fast Anna följde mig som en svans, tycker inte alls om att hon gör så ibland, står nästan ovan på mig, blir bara arg på henne när hon beteer sig så.  Vi, jag och Inger, bestämde ett datum för en tjejträff, vi har pratat om det sedan förra gången, och nu är det snart ett år sedan. Men den 19 maj bestämde vi oss för, skall prata med Eva och Christina om det med.
Anna hade bestämt att hon skulle träffa några kompisar vid majbålet och blev jätte arg för att jag och Saga skulle dit med, jag hade tänkt laga något lite godare till midag, men de bråkade så med varandra hela tiden, till slut fick de sitta i köket och hallen en sund, och jag fick äta ensam, så trist när det blir så.
När vi skulle hem från parken cyklade Saga åt ett annat håll än oss och lyckades missa oss när vi gick förbi henne, hon blev jätte arg och sedan upptäkte vi att hennes nyklar fattades och då blev hon halvt hysterisk, morfar har sagt att hon absolut inte får tappa bort nyckeln till det låset, för han vet inte vara han har den andra, också var hon rädd för att cykeln skulle bli stulen. Hade ett vajerlås liggandes som hon fick, och då lugnade hon sig lite, fick prata med morfar och sedan kändes det nog bättre. Anna surade resten av kvällen för att majbrasan brann upp så fort.  Vissa dagar vill man hälst bara glömma.

Jobbade på morgonen, fattar inte vad jag tänkte på då jag sa ja, men det gick ju, men hade nog varit mycket bättre om jag varit hemma med Saga. När jag kom hem var hon arg som ett bi och for runt åt alla håll, hade inte borstat håret eller något alls och Anna var stressad för att hon inte hittade sin baddräkt och jag blev arg på dem båda. Bara så där stressat och dumt som det blir ibland. Anna fick låna min, men grät hela vägen till bussen över sin egen, ville köpa en ny men jag trodde inte hon hade varken råd eller tid.
Jag och Saga cyklade till kyrkan, var en del folk, de gick in just när vi kom och jag var lite osäker på när det började, hur mycket klockan var, smög in med Saga och satta oss lite för oss själva. Hade tänkt ta fler foton och hade igentligen hunnit men det viste jag ju inte just då, och jag ville liksom inte störa de andra.
Det var väldigt, väldigt jobbigt att vara där, men för egen del kändes det lite skönt, inte med begravningen, men för att alla de där arga känslorna som poppar upp bara jag tänker på Sagas pappa i normala fall inte alls fans där, är första gången på 8 år som jag kan träffa honom utan att vara arg. I dag var han bara den där killen som var rätt kul att vara med och som råkade bli pappa till ett mycket oplanerat Sagotroll, och som det var väldigt synd om. Har nog aldrig sätt någon så ledsen som honom, eller jo, men inte utanför familjen liksom. Veronica, hans flick vän, var rätt borta, jag tror inte hon grät alls, vi åkte med till kyrkogården och då satt jag begrevid henne, pratade lite med henne, berättade om Tella, pratade om att sörga, om att det inte är bråttom eller så utan att det tar den tid det tar, att han ändå alltid kommer finnas med henne på något vis, även om det är väldigt jobbigt att ingen ser det, ser att man just blivit mamma.
När jag sa att min lilla flicka dött för två årsedan så såg hon på mig, som om jag skulle ha någon tröst att jag, men det har jag ju inte. Tror att hon ville att jag skulle säga att det blir bra igen, men det blir det ju inte. Sa det till henne, att känslorna för hennes son nog inte kommer förändras, inte sorgen så mycket heller, men att hon så småningom kommer bli starkare, så stark att hon orkar vara glad också. Hon var i alla fall väldigt glad att vi var där, kanske ännu mer än Jimmy, kanske var det skönt att ha med någon som inte står så nära, som inte delar sorgen men kan förstå den? Tycker det själv ibland, att det är lättare att prata med någon som jag inte står nära.
Och Saga var så duktig, är så stolt över henne. Hon tyckte det var jobbigt, men hon förstod vad hennes pappa behövde och kunde ge honom det, försod när han ville att hon skulle sitta hos honom, jag sa att hon inte måste, men hon ville, fast hon var lite rädd. Och vid graven när hon skulle lägga ner en blomma, hon är ju den tredje närmaste, så hon skulle gå fram efter Jimmy och Veronica, kände att det var fel av mig att gå med då, men det klarade hon jätte bra, men hon såg så lite ut, alla tittade på henne där hon gick med sin blomma och sin gose hund i famnen. Nej, blä, jag önskar innerligt att livet kommer bli mycket, mycket lättare för henne i framtiden.

Efteråt var vi bara hemma och vilade, jag var så trött och det tror jag Saga var med, men hon ville till ridningen så vi cyklade dit på kvällen, vi åker förbi kyrkogården där lillebror ligger  så vi passade på att se hur det såg ut nu, graven varigen grävd och alla blommor borta, konstigt tycker jag, så brukar de ju inte göra, eller så ville de kanske ha dem hemma eller nått?  Men Saga var nöjd, hon plockade några tusenskönor i gräsmattan och la på graven, innan vi cyklade vidare.