katarina76 -Om att överleva ett barns död.

Får höra det ibland när någon inte vet om det är ok att prata om Tella eller inte, att de inte vill riva upp något, och jag brukar säga att det inte går att riva upp något som inte är läkt.
Men det är nog inte helt och hållet sant, sorgen innehåller så många delar, så många olika känslor, och en del av dessa sorgerum stängs till ibland, försvinner gör det inte, men de stängs i alla fall. Tills något kommer och öppnar det igen.
Begravningen av Sagas lillebror påvärkade nog mig mer än jag orkat inse, var jobbigt då vi var där, och har varit jobbigt på olika sätt efter åt med hennes pappa, mycket där med som rivits upp, fins mycket mellan oss.
Men just känslorna runt själva begravningen, runt Tellas begravning, de blev åter så väldigt starka och tydliga, det gör så oerhört ont igen, det bara växer innom mig, kan känner exakt hur det kändes då när jag vari kyrkan, hur det kändes att säga farväl till henne och den känslan kväver mig, den är så stor och så stark att jag inte vet vad jag skall göra med den. Och just precis de känslorna hade jag nog ändå lyckats pressa undan rätt bra, de överskade mig helt med sin kraft och sin storlek. Att livet kan få vara så här, jag förstår det bara inte.