katarina76 -Om att överleva ett barns död.

Fredagar har blivit mina långa dagar, går från kvart över 8 till kvart över 1, för "alla andra" är det ju en tidig fredag, en rätt normal sista dag på arbetsveckan, lite skönt att kunna gå så tidigt.  För mig är det jätte länge. Inte så mycket när jag är där, det flyter på och dagen går rätt snabbt, men sedan, tårarna kommer så fort jag går ut genom grinden, jag behöver få vara ifred med mig själv lite med. Och sedan kommer tröttheten, Saga red för sista gången den här terminen, Anna följde med Amalia hem, så det vara bara jag och Saga som cyklade dit. Hästen stod i hagen, och Saga fick rykta henne där,vi hade lite bråttom, trodde vi, så jag hjälpte henne, så mysigt det kändes att stå där och pyssla med en häst igen, var så länge sedan, saknar värkligen att rid och allt pyssel med hästar, önskar vi kunde ha en någon gång, men det lär nog förbil en dröm, kommer aldrig att få råd med det.
På hemvägen cyklade Saga rakt in i en buske och blev lesen och arg, tjurade på vägen hem och cyklade så långsamt hon bara kunde, blev riktigt sur på henne.  Och sedan, när Anna kommit hem, så gick det bara inte längre, gick och la mig i sängen vid åtta, somnade och sov nog en timme medans de satt och såg på Tv. Känner att jag borde göra en massa, men jag orkar bara inte nu, är för trött.
Och så värker det i vänster handen, i handflatan, kan fortfarande känna Tella under den, känna hur det var att ligga där med handen kupad över hennes huvud, hennes lena hår framför örat, aldrig har jag känt något så lent. Är mäst tom i huvudet, men kroppen den sörger och längtar.