katarina76 -Om att överleva ett barns död.

Kom att tänka på en sak herromdagen, bara så där.
Jag behöver inte sorgen längre. Eller jo, det gör jag, jag behöver sorgen som en ventil när det blir försvårt, behöver den som ett ställe att vila lite i. Och jag behöver den för att orka och kunna bearbeta allt det svåra, om och om igen, och det kommer jag nog alltid att behöva sorgen till.
Men jag behöver inte den för att känna mig nära Tella, innan har det varit i det alldra svåraste, svartaste, starkaste sorgen som jag känt mig alldra närmast henne, känt det som om avståndet ökat då jag inte varit lika ledsen, när sorgen inte fått komma fram, så jag har behövt sorgen för att inte mista henne helt, inte mista henne en gång till. För jag har tagit henne till mig, helt och hållet och så fulkomligt som bara en förälder kan göra, mina känslor för Tella skiljer sig inte det alldra minsta från dem jag hyser för hennes systrar, hon har en lika stor plats i mitt liv som de har, och det skall hon få ha.
Men jag behöver inte sorgen för att känna det så, och det är en oerhörd lättnad, jag kan faktistk ta mitt barn och vända mig i från den iblan. Inte gå där ifrån, jag kan nog aldrig lämna den helt, men sorgen och Tella hör inte ihop, inte alls, hon har inget med min sorg att göra, det är hennes död jag sörger och inte henne, oavsätt vad jag tänker, känner, säger eller gör kan jag aldirg lämna henne, avståndet kommer inte att växa, jag kan släppa den känslan helt nu. Och det är så oerhört skönt.
Och kanske just därför, för att jag känner att jag efter en lång period då allt varit jobbigt, kan slapna av lite, så har jag bara gråtit, gråtit och åter gråtit de senaste dagarn. Men gråter gör inte lika ont längre.