Den långa fredagen...
Jobbade på morgonen, fattar inte vad jag tänkte på då jag sa ja, men det gick ju, men hade nog varit mycket bättre om jag varit hemma med Saga. När jag kom hem var hon arg som ett bi och for runt åt alla håll, hade inte borstat håret eller något alls och Anna var stressad för att hon inte hittade sin baddräkt och jag blev arg på dem båda. Bara så där stressat och dumt som det blir ibland. Anna fick låna min, men grät hela vägen till bussen över sin egen, ville köpa en ny men jag trodde inte hon hade varken råd eller tid.
Jag och Saga cyklade till kyrkan, var en del folk, de gick in just när vi kom och jag var lite osäker på när det började, hur mycket klockan var, smög in med Saga och satta oss lite för oss själva. Hade tänkt ta fler foton och hade igentligen hunnit men det viste jag ju inte just då, och jag ville liksom inte störa de andra.
Det var väldigt, väldigt jobbigt att vara där, men för egen del kändes det lite skönt, inte med begravningen, men för att alla de där arga känslorna som poppar upp bara jag tänker på Sagas pappa i normala fall inte alls fans där, är första gången på 8 år som jag kan träffa honom utan att vara arg. I dag var han bara den där killen som var rätt kul att vara med och som råkade bli pappa till ett mycket oplanerat Sagotroll, och som det var väldigt synd om. Har nog aldrig sätt någon så ledsen som honom, eller jo, men inte utanför familjen liksom. Veronica, hans flick vän, var rätt borta, jag tror inte hon grät alls, vi åkte med till kyrkogården och då satt jag begrevid henne, pratade lite med henne, berättade om Tella, pratade om att sörga, om att det inte är bråttom eller så utan att det tar den tid det tar, att han ändå alltid kommer finnas med henne på något vis, även om det är väldigt jobbigt att ingen ser det, ser att man just blivit mamma.
När jag sa att min lilla flicka dött för två årsedan så såg hon på mig, som om jag skulle ha någon tröst att jag, men det har jag ju inte. Tror att hon ville att jag skulle säga att det blir bra igen, men det blir det ju inte. Sa det till henne, att känslorna för hennes son nog inte kommer förändras, inte sorgen så mycket heller, men att hon så småningom kommer bli starkare, så stark att hon orkar vara glad också. Hon var i alla fall väldigt glad att vi var där, kanske ännu mer än Jimmy, kanske var det skönt att ha med någon som inte står så nära, som inte delar sorgen men kan förstå den? Tycker det själv ibland, att det är lättare att prata med någon som jag inte står nära.
Och Saga var så duktig, är så stolt över henne. Hon tyckte det var jobbigt, men hon förstod vad hennes pappa behövde och kunde ge honom det, försod när han ville att hon skulle sitta hos honom, jag sa att hon inte måste, men hon ville, fast hon var lite rädd. Och vid graven när hon skulle lägga ner en blomma, hon är ju den tredje närmaste, så hon skulle gå fram efter Jimmy och Veronica, kände att det var fel av mig att gå med då, men det klarade hon jätte bra, men hon såg så lite ut, alla tittade på henne där hon gick med sin blomma och sin gose hund i famnen. Nej, blä, jag önskar innerligt att livet kommer bli mycket, mycket lättare för henne i framtiden.
Efteråt var vi bara hemma och vilade, jag var så trött och det tror jag Saga var med, men hon ville till ridningen så vi cyklade dit på kvällen, vi åker förbi kyrkogården där lillebror ligger så vi passade på att se hur det såg ut nu, graven varigen grävd och alla blommor borta, konstigt tycker jag, så brukar de ju inte göra, eller så ville de kanske ha dem hemma eller nått? Men Saga var nöjd, hon plockade några tusenskönor i gräsmattan och la på graven, innan vi cyklade vidare.
Jag och Saga cyklade till kyrkan, var en del folk, de gick in just när vi kom och jag var lite osäker på när det började, hur mycket klockan var, smög in med Saga och satta oss lite för oss själva. Hade tänkt ta fler foton och hade igentligen hunnit men det viste jag ju inte just då, och jag ville liksom inte störa de andra.
Det var väldigt, väldigt jobbigt att vara där, men för egen del kändes det lite skönt, inte med begravningen, men för att alla de där arga känslorna som poppar upp bara jag tänker på Sagas pappa i normala fall inte alls fans där, är första gången på 8 år som jag kan träffa honom utan att vara arg. I dag var han bara den där killen som var rätt kul att vara med och som råkade bli pappa till ett mycket oplanerat Sagotroll, och som det var väldigt synd om. Har nog aldrig sätt någon så ledsen som honom, eller jo, men inte utanför familjen liksom. Veronica, hans flick vän, var rätt borta, jag tror inte hon grät alls, vi åkte med till kyrkogården och då satt jag begrevid henne, pratade lite med henne, berättade om Tella, pratade om att sörga, om att det inte är bråttom eller så utan att det tar den tid det tar, att han ändå alltid kommer finnas med henne på något vis, även om det är väldigt jobbigt att ingen ser det, ser att man just blivit mamma.
När jag sa att min lilla flicka dött för två årsedan så såg hon på mig, som om jag skulle ha någon tröst att jag, men det har jag ju inte. Tror att hon ville att jag skulle säga att det blir bra igen, men det blir det ju inte. Sa det till henne, att känslorna för hennes son nog inte kommer förändras, inte sorgen så mycket heller, men att hon så småningom kommer bli starkare, så stark att hon orkar vara glad också. Hon var i alla fall väldigt glad att vi var där, kanske ännu mer än Jimmy, kanske var det skönt att ha med någon som inte står så nära, som inte delar sorgen men kan förstå den? Tycker det själv ibland, att det är lättare att prata med någon som jag inte står nära.
Och Saga var så duktig, är så stolt över henne. Hon tyckte det var jobbigt, men hon förstod vad hennes pappa behövde och kunde ge honom det, försod när han ville att hon skulle sitta hos honom, jag sa att hon inte måste, men hon ville, fast hon var lite rädd. Och vid graven när hon skulle lägga ner en blomma, hon är ju den tredje närmaste, så hon skulle gå fram efter Jimmy och Veronica, kände att det var fel av mig att gå med då, men det klarade hon jätte bra, men hon såg så lite ut, alla tittade på henne där hon gick med sin blomma och sin gose hund i famnen. Nej, blä, jag önskar innerligt att livet kommer bli mycket, mycket lättare för henne i framtiden.
Efteråt var vi bara hemma och vilade, jag var så trött och det tror jag Saga var med, men hon ville till ridningen så vi cyklade dit på kvällen, vi åker förbi kyrkogården där lillebror ligger så vi passade på att se hur det såg ut nu, graven varigen grävd och alla blommor borta, konstigt tycker jag, så brukar de ju inte göra, eller så ville de kanske ha dem hemma eller nått? Men Saga var nöjd, hon plockade några tusenskönor i gräsmattan och la på graven, innan vi cyklade vidare.
Kommentarer
Trackback