I morgon är det 2½ år sedan
Då är det 2½ år sedan Tella föddes och 2½ år sedan hon dog, och det käns så tungt.
Vet inte varför jag fastnat för dessa halvårsdagar, varför de är så svåra, men de har varit det. Kanske för att det är början på den riktiga hösten, fram tills nu brukar det vara rätt varmt, men i slutet av september brukar det ändå kännas ordentligt som höst. Kanske för att jag fyller år några dagar senare, det käns inte som om det skulle vara värt att fira. I år fyller jag dessutom 30, inte för att det spelar någon roll igentligen, men det har hänt så mycket, så mycket som har gått så fel, andra som är 30 är ju rätt unga, jag känner mig bara så väldigt gammal, förstår inte hur jag skall orka kanske dubbelt så lång tid till? Går inte att greppa och jag vet inte ens om jag vill?
Kanske är det tungt för att det inte är någon mer än jag och mina stora tjejer som tänker på, ingen som går och tänker på det liksom, och varför skulle någon göra det? Det är en dag som alla andra.
Fast vi mins ju, vi vet ju, och vi lever med och i detta.
I går när jag och Saga var på väg hem från cykelaffären, vi hade just stigit av cyklarna och gick den sista biten hem på trotoaren, så började Saga säga något om att hon tyckte det var så hemskt med något, började prata om att hon var ute hos mormor och morfar dagen innan Tella dog, jag avbröt henne och sa att det var ju den dagen hon dog, att hon dog på kvällen, att de ringde morfar då hon redan låg och sov. Och Saga sa något om att hon visste att Tella var född och så sa morfar att hon var död, hon han aldirg komma till saken, istället bröjade hon gråta helt hysteriskt, så att hon nästan tappade andan. Vi bara stod där på trottoaren med cyklarna, jag ville så gärna trösta henne, ta bort lite av hennes sorg men det kan jag ju inte, kände bara i hela mig hur fel allt var och är, grät jag med.
Och just det är så svårt att förklara, så svårt att få andra att förstå, hur oerhört ont det gör i oss alla, tiden går ju, men tiden läker inga sår alls.
Kanske ger den en kraft att hitta glädje och kraft att orka vidare, ingen är så stark som vi. Kanske kan tiden göra det lite, lite lättare att leva med sorgen. Men den läker inget, allt är lika stort och svårt som det var för 2½ år sedan.
I morgon skall jag åka ut till mina föräldrar, pappa håller på att lägga om taket, han skulle vara på jobbet i morgon, men stannar hemma och hämtar och lämnar mig vid tåget så att jag slipper cykla som förra året, känner att jag vill vara lite hos Tella, vid hennes grav.
Dessa nycklar...
Saga fick Annas gammla cykel förut i sommras, då Anna fick en ny i födelsedagspresent av mig och farmor. Till både cyklarna fans det två nycklar, en de skulle ha själva och en reserv nyckel.
I förra veckan, då Saga var på fotbollen, tappade hon bort den ena i gräset, hon letade länge efter den med tårarna sprutandes åt alla håll, tillslut gav hon upp men var så ledsen så hon inte ville spela längre, utan åkte hem i stället. När Anna och jag kom hem hade hon hittat båda nycklarna, den ena i skåpet, den andra i sin ryggsäck, som hon inte ens haft med till fotbollen! Hur hon fått upp låset innan är ett mysterium, men det var ju bra att hon hittade den i alla fall. Men redan dagen efter så kom hon hem lika ledsen som dagen innan, då hade hon, på riktigt denna gång, tappat ner sina nycklar i en gatubrunn utan för Louise hus. Så då fick hon reservnycklarna, som vi fäste i ett nyckelband som hon fick stränga oder om att hänga in i skåpet då hon inte andvände cykeln. Så i tisdags var hon och lekte med Emilia, de va ute och cyklade och när de kom hem upptäckte Saga att hon tappat nycklarna, bandet hade gått sönder......
Som tur var hade hon inte låst cykeln, så i går var vi i väg och köpte ett nytt lås till henne. Får se hur länge hon håller reda på de nycklarna.
Anna brukar ha sin nyckel i jackfickan, i går morse bråkade vi i massor, tillslut blev jag förbannad, tycker inte det är ok att hon kommer försent till skolan för att hennes hår inte ligger som hon vill (och annat i den stilen) och körde ut henne och hennes skor, jacka, väska i trappen, stoppade ner reservnyckeln (viste inte var hon hade den andra, och det var inte läge att fråga henne) i hennes ficka.
Hon påstår att hon la den i sin jacka, och det kan jag gå med på, så brukar hon ju göra, men jackan blev hon av med i skolan igår, hon säger att den var borta när hon skulle gå hem, men jag vet inte om det stämmer, dels käns det konstigt att någon skulle ta den, hon går högst upp i gammla byggnaden så det är inte så många elever som går förbi, i princip hennes klass och paralell klassen där hon känner alla barna, dels hade hon tidigare på dagen varit och badat med skolan, varit i matsalen och varit på gymnastilken med jackan med sig (enligt henne), jag tror mer på att hon glömmt den någonstans där, hon skulle leta i dag. Men problemet med nyckeln kvarstår, hon säger att hon bara hade den nyckeln jag gav henne med sig, men jag tror att hon hade den andra i jackfickan redan, och i så fall är båda nycklarna borta. Och hon hade varit ordentlig och låst sin syckel...... Ja vad säger man? Och vad 17 gör man? Kan man kanske gå till en lås smed med cykeln? Har ju kvittot på att den är vår kvar (någonstans, tror jag....), det borde väl räcka för att de skall tro på att den är våran, eller det gör de kanske inte? Vi behöver ju värkligen våra cyklar!
Länge sedan nu
Livet rullar på, konstigt nog. Det är tungt, det gör ont, men oftast så går det ju ändå.
Hade sett fram emot att få komma tillbaks till skolan, men så blev det inte, försäkringskassan skulle skicka mig till en ny handläggare som samarbeter med arbetsföremdelingen, de både handläggarna på fk sitter tom på samma kontor, bara några dörrar ifrån varandra, men givetvis kunde det ändå inte gå smidigt, har nu gått tre månader och nu är nog Fk klar med sitt i alla fall. Har varit på en massa möten där de sagt samma sak om och om igen, fått ett papper i taget så de velat ha under skrivet, i stället för att ge mig alla då jag blev överskriven från början, men det hade väl varit för enkelt eller nått.....
Senaste mötet på arbetsförmedlingen slutade i tårar, försökte förklara för min handläggare som inte ens kunde nämna Tellas död i normala ordalag (hon refererade till det tråkiga som hänt..... tja, så kan man väl se det med.) hur jag kände det och varför jag var där, men hon reagerade liksom inte, kändes som om det var det de förväntade sig av mig, att man skall vara ledsen och må skit, eller så trodde hon kanske att jag bara spelade för att få sympatier eller något sådant? Vet inte, men obehagligt var det, var inte fören jag inte kunde prata längre, då allt bara låste sig och orden inte längre fans där som jag tor att hon började förstå att jag faktiskt inte mår bra.
Besöket på Fk slutade på liknande sett, men där orkade jag inte med att dra allt igen för någon som inte bryr sig om hur jag mår, jag gick tillslut min väg.
Så nu vet jag inte, AF har provat att ringa skolan en gång, men det var ingen som svarade och sedan var det liksom inte mer med det, känner mig så totalt värdelös ibland, jag ville värkligen, jag såg fram emot detta, drömde lite, lite om att kanske, kanske få någon form av tjänst på del tid eller något, ett jobb helt enkelt, där jag var välkommen och kände att jag kunde göra något nytta, men det hoppas jag inte längre på, orkar inte bry mig, vet inte om jag hade klarat av att gå dit nu även om det ordnade upp sig rent praktistk, det är märkligt vad fort det gick att bryta ner något som tog så lång tid att bygga upp.
Så något trevligare, mycket trevligare, en måndagskväll då Saga just kommit hem från ridlägret och jag höll på att städa hallen och garderoberna och allt var totalt upp och ner ringde Sofia och undrade om hon kunde komma och hälsa på . Nu, dirket, med sambo, hund och två barn. Ringde mamma och hörde om vi kunde sova där allihop, och det gick ju bra, så nu har vi träffats, efter nästan 7 års vänskap.
"Alla" trodde vi skulle tycka det var konstigt, att det skulle bli väldigt känslosamt eller nått, men vi känner ju varandra! Hon är hon och jag är jag, och ja, vi är vänner, riktigt bra sådana med. Olika i mycket, lika i ännu mer. Var värkligen kul att ses, lite synd bara att vi inte hade så mycke tid/möjlighet att bara sitta och prata vi två, blev mycket barn och djur och sånt. Jag hoppas de kommer ner fler gånger. Och Tom Ole var så snäll, jag glömde min medicin i Malmö såklart, och han körde mig fram och tillbaks bara för att hämta den, jätte snällt gjort då vi igentligen inte ens känner varandra. Efter de hade åkt åkte mamma och pappa upp till tändalen så det blev ett långt besök ute hos föräldrarna, jag cyklade till skivarp och handlade och köpte lite blommor till Tella, det har varit lite visset där i sommar, men så har ju vädret varit konstigt också.
Mins inte om jag skrivit det ännu, men Tellas gravsten har blivit godkänd! Eller ja, skissen, käns så skönt, vill få den gjord nu också.
Och så vill Ulrika, en annan underbar människa som jag ännu inte träffat, att jag skall vara fadder till hennes lilla tjej, Enya, oh, vad glad jag är, och rörd! Vet i alla fall vad hon skall få i dop present!
Skriver mer en annan dag, ville mest visa att jag fins och lever, även om det är tveksamt vissa dagar.