katarina76 -Om att överleva ett barns död.

Som jag skrev något.
Livet rullar på, konstigt nog. Det är tungt, det gör ont, men oftast så går det ju ändå.
Hade sett fram emot att få komma tillbaks till skolan, men så blev det inte, försäkringskassan skulle skicka mig till en ny handläggare som samarbeter med arbetsföremdelingen, de både handläggarna på fk sitter tom på samma kontor, bara några dörrar ifrån varandra, men givetvis kunde det ändå inte gå smidigt, har nu gått tre månader och nu är nog Fk klar med sitt i alla fall.  Har varit på en massa möten där de sagt samma sak om och om igen, fått ett papper i taget så de velat ha under skrivet, i stället för att ge mig alla då jag blev överskriven från början, men det hade väl varit för enkelt eller nått.....
Senaste mötet på arbetsförmedlingen slutade i tårar, försökte förklara för min handläggare som inte ens kunde nämna Tellas död i normala ordalag (hon refererade till det tråkiga som hänt..... tja, så kan man väl se det med.) hur jag kände det och varför jag var där, men hon reagerade liksom inte, kändes som om det var det de förväntade sig av mig, att man skall vara ledsen och må skit, eller så trodde hon kanske att jag bara spelade för att få sympatier eller något sådant? Vet inte, men obehagligt var det,  var inte fören jag inte kunde prata längre, då allt bara låste sig och orden inte längre fans där som jag tor att hon började förstå att jag faktiskt inte mår bra. 
Besöket på Fk slutade på liknande sett, men där orkade jag inte med att dra allt igen för någon som inte bryr sig om hur jag mår, jag gick tillslut min väg.
Så nu vet jag inte, AF har provat att ringa skolan en gång, men det var ingen som svarade och sedan var det liksom inte mer med det, känner mig så totalt värdelös ibland, jag ville värkligen, jag såg fram emot detta, drömde lite, lite om att kanske, kanske få någon form av tjänst på del tid eller något, ett jobb helt enkelt, där jag var välkommen och kände att jag kunde göra något nytta, men det hoppas jag inte längre på, orkar inte bry mig, vet inte om jag hade klarat av att gå dit nu även om det ordnade upp sig rent praktistk, det är märkligt vad fort det gick att bryta ner något som tog så lång tid att bygga upp.

Så något trevligare, mycket trevligare, en måndagskväll då Saga just kommit hem från ridlägret och jag höll på att städa hallen och garderoberna och allt var totalt upp och ner ringde Sofia och undrade om hon kunde komma och hälsa på . Nu, dirket, med sambo, hund och två barn. Ringde mamma och hörde om vi kunde sova där allihop, och det gick ju bra, så nu har vi träffats, efter nästan 7 års vänskap.
"Alla" trodde vi skulle tycka det var konstigt, att det skulle bli väldigt känslosamt eller nått, men vi känner ju varandra! Hon är hon och jag är jag, och ja, vi är vänner, riktigt bra sådana med. Olika i mycket, lika i ännu mer. Var värkligen kul att ses, lite synd bara att vi inte hade så mycke tid/möjlighet att bara sitta och prata vi två, blev mycket barn och djur och sånt. Jag hoppas de kommer ner fler gånger.  Och Tom Ole var så snäll, jag glömde min medicin i Malmö såklart, och han körde mig fram och tillbaks bara för att hämta den, jätte snällt gjort då vi igentligen inte ens känner varandra. Efter de hade åkt åkte mamma och pappa upp till tändalen så det blev ett långt besök ute hos föräldrarna, jag cyklade till skivarp och handlade och köpte lite blommor till Tella, det har varit lite visset där i sommar, men så har ju vädret varit  konstigt också.

Mins inte om jag skrivit det ännu, men Tellas gravsten har blivit godkänd! Eller ja, skissen, käns så skönt, vill få den gjord nu också.

Och så vill Ulrika, en annan underbar människa som jag ännu inte träffat, att jag skall vara fadder till hennes lilla tjej, Enya, oh, vad glad jag är, och rörd! Vet i alla fall vad hon skall få i dop present!

Skriver mer en annan dag, ville mest visa att jag fins och lever, även om det är tveksamt vissa dagar.