katarina76 -Om att överleva ett barns död.

Men allt är bara skit, skit, skit och åter skit.

Har infelensa, eller har haft eller nått, har haft massa feber och mått apa, varit sängliggande sedan måndagförmidag tills i går kväll, har inte gjort ett jotta, lyckases över tala Saga att ringa morfar på jobbet så att han kunde ringa till tandläkaren och avboka min tid, kunde inte ens det, och Annar har varit sjuk, hon blev det någon dag innan mig och har mäst legat i soffan brevid min säng och sovit, vete 17 vad Saga haft för sig, men det fattas en massa mat i kylen så mat har hon i alla fall tagit. (Ibland är det skönt att de börjar bli stora).
Nu är det i alla fall lite bättre, har sovit till fyra i dag och har lyckats knåpa i hop ett halvt sytt album, Anna är helt och har varit på dagridläger med lilla syster hela dagen, både fick sina favorit hästar, och nu sover de över hos ett syskonpar som de båda är kommpisar med.
Min dator har fått totalfnatt, eller den fick det helt plötsligt, stängde av sig så fårt jag försökte starta den, hann logga in, så startades den om automatiskt, höll på måååånga timmar, tillslut fick jag nog och provade att åter ställa fabriks inställningarna (så sparas alla egna filer), men den ville ändå inte, gick inte ens att starta den efter det. Så jag provade att  formater om allt, pationer och rubbet. Då blev det mycket bättre, så länge man inte spelade något spel, så fort fläkten gick i gång så dog datorn.
Tillslut skruvade jag i sär den, tänkte att det kanske var glapp någonstans. Och hittade massor av dam! Hela ventil öppningen var igen satt på insida, var så tjockt med dam att det gick att dra loss som en lång remsa. När det var borta funkade allt bra, och har gjrot så i en vecka nu, så det måste varit något överhettnings skydd som gått i gång... konstigt nog syntes det inte alls utifrån.  Jag har varit rätt bra på att spara foton osv, har bränt ner så fort jag haft till en hel cd, har inte tagit så jätte mycket på sistonde, och hade "bara ca500mb bilder i datorn, dvs från oktober och framåt ungefär.. alla de är borta nu, käns så himla trist, och onödigt. Satt dagen innan datorn rasade och gjorde irodng för att ladda upp på min hemsida, men gjorde det så klart inte, och nu är allt borta 

På måndag skall jag få börja i en 1-3:a som någon form av resurs, roligt och bra på alla sätt och vis, men nu krånglar det med intyg från brotts registret, fick besked  så sent som i fredags om att jag skulle börja där nu, har beställt utrad från registret men inget fått ännu, så jag ringde till Kiruna i dag och de sa att det tar två veckor minst att få ett utdrag, är rädd att jag inte skall få börja på måndag, och rektorn är inte där denna vecka så jag har inge att fråga om det heller. Antagligen går det bra, men jag orkar inte gå och oroa mig för mer, har liksom nog annars med. Och så vet jag inte hur det går med kontakten med min bildtreapeft, hon har inga lediga tider just nu som passar med skolans, behöver värkligen gå hos henne, men måste ju börja arbetsträna med, vet inte alls vad jag skall göra.
Ekonomin har gått åt helsike igen, eller ja, jag har kvar pengar av dem jag ärvt, men jag vill värkligen inte ta av dem, de skall gå till körkort och framför allt till en gravsten till Tella, inte till massa skit räkningar som jag igentligen kan betala, men jag har inte fått besked om bostadsbidrag, har haft 2000 i månaden och klarar mig inte utan det, läste att det var 1½ månad förseknat i Malmö, så jag är väl inte ensam om att vara drabbad, men jobbigt är det, vill inte halka efter en massa igen.

I dag, eller ja, nu är det ju igår, är det exakt en månad kvar tills Tella skulle ha fyllt två år, och det är bara jobbigt. Jag vänjer mig inte vid det, jag gör bara inte det. Jag har accepterat hennes död, jag funkar rätt bra för det mästa, kan vara glad osv, men jag vänjer mig inte vid att hon inte fins mer och för varge dag saknar jag bara henner mer och mer.
Igår blev jag arg på henne, låter kanske helt knäppt, men jag vara bara så trött på allt och på att vara ledsen, och blev så väldigt arg på henne för att hon är död och arg på henne för att jag tycker så himla mycket om henne, bara så där förvirrat och irrationelt som just känslor kan vara. Och sedan var jag jätte ledsen över att jag varit arg, för man kan inte vara arg på någon som är död, och man skall inte vara arg på någon som bara skulle ha varit knappt två år och som defenetivt aldrig gårt något dumt över huvudtaget. Och ledsen för att jag aldrig kommer kunna förklara det för henne, varken det eller hur mycket jag faktistk älskar henne.
Och så käns det hämskt att hon inte har någon gravsten, men jag vill inte, kan inte! Men samtidigt få vill jag ju, vill att det skall stå att det är hon som ligger där. Är kanske lite knäpp, men för mig är det viktigt att det syns att det är hon som ligger där, och exakt var hon ligger. Det blir ju en liten hög där graven är, normalt sätt så plattar man till gjorden när den satt sig så mycket som den skall, men jag ville inte det, ville ha kvar kullen, så vi tog bort gruset i våras (jorden hade sjunikt ner mer på sidorna av kistan, så fast den ligger mer än en meter under jorden, så syntes det så väl exakt var kistan låg, man såg liksom kunturerna av den genom formen på jorden, var jätte jobbigt och samtidigt väldigt skönt att få se, så otroligt värkligt det blev) och la dit gräs i stället men lät kulle vara kvar, så alla kan se exakt var hon ligger och hur liten hennes kista var/är.  Har tänkt göra något annorlunda, vill ha en emaljerad platta med hennes namn och lite annan text, antingen på en sten (om jag någonsin hittar en som jag är nöjd med....) eller på en trä platta, vill ha den emaljerade plattan i form av en blomma... tror jag.... eller nått.... Så väldigt svårt.

Är så väldigt mycket jag har med mig sedan innan med, när jag först kom till min psykiatiker, hösten 2001 så sa hon något om att nu kunde det ju i alla fall inte bli värre, det säger hon inte längre, och ingen annan som känner mig heller, det kan alltid blir värre, och av någon underlig andledning så blir det också det. Har slutat hoppas på att det skall bli bättre, jag tror faktistk inte det blir det längre.
Pratade med pappa förut ikväll, min Anna kan vara rätt jobbig förtillfället, typiska pupertets grejor, som nog är rätt kul att se på när man själv inte är drabbad. Pratade lite med honom hur det är med barn i tonåren, är ju själv snart där, sa något om att min syster i alla fall var värre än mig.(vilket är en under drift, hon var värre än det mästa). Pappa blev aldeles tyst, så sa han att jo, så var det ju, du fans ju inte ens, och det var kanske ännu värre.  Och det är just så jag alltid känt, att jag inte fans, jag utplånade mig totalt som tonåring, det var så mycket med min syster, hade varit det så länge, så i stället för att bråka och bli arg när jag ingen såg mig så bara försvan jag, jag var det absolut snällaste barn som funits. På bekostnad av mig själv, allt det som borde ha vairt jag. Och så var det inte bara när jag var tonåring, sedan fem års åldern ungefär, framtills jag fick egna barn när jag var 18.
På något vis kändes det samtidigt skönt att han sa så, att det inte bara är som jag inbillar mig, utan att det värkligen var så hämskt som jag mins det, att jag inte överdriver eller förvrider något. Har haft många samtal med pappa, framför allt sedan Tella dog, var han som satt med mig hela den första natten med henne, när hon precis dött, tror vi kom närmare varandra då, fast vi var nära ändå. Vi har pratat om mycket som varit jobbigt, och allt det jag känt, allt det jag mins, det har stämt. Det är både skönt och jobbigt.

Nu har jag skrivit en halv roman om inget vättigt alls. Sammanfattning : allt är skit och lär så förbli.