Jobbigt igen (fortfarande?)
Så är jag tillbaks mitt i det jobbiga, eller snarare strax brevid, har fastnat och kommer inte låss. Är inte så ledsen just nu, är defenetivt inte glad, mer ----neutral? Fast ändå inte, jag känner hur spänningen växer, hur mycket det fins där inne som bara behövar komma ut, men som inte gör det just nu. Mår illa nästan hela tiden, blir arg mäst hela tiden, särskilt på mina andra barn, och det käns hämskt, vill ju inte vara arg och sur, vill vara en bra mamma. Förre helgen var jag värdens bästa mamma (enligt dem) denna helgen är jag allt annat än just det.
Skall på ett "förutsättnings löst möte" i morgon klockan tio, på en skola, skall om jag har tur, få vara där och hjälpa till i en förskoleklass, börja några timmar i veckan och arbetsträna, och igentligen vill jag ju. Men det hade känts ännu bättre om jag hade varit välkommen oavsätt vad, nu käns det som jag måste prestera något, vara glad och trevlig och bete mig som folk är mäst. Fast det inte alls käns så, fast det knappt ens är så. Kanske släpper spänningen lite sedan, kanske kan jag gråta lite efteråt, känner att det är så mycket tårar som måste få komma ut, måste få slapna av lite, lite grand igen. Och så har terapeften ledigt denna vecka, så jag kommer inte dit fören det gått 14 dagar, och det är också jobbigt, vill ha kontinutet i det hela.
Var hos föräldrarna i helgen, trodde det kanske skulle släppa lite där, men har så svårt att ens tänka på det, det käns så jätte jobbigt. Var uppe flera gånger vid Tellas grav, vill ju vara där, men det gör så ont att tänka att det är min lilla tjej som ligger där. Ibland liksom får jag bilder inne i huvudet av hur hon skulle ha sätt ut nu, inte så att jag tänker aktivt på det utan de bara kommer, fick en sådan bild i huvudet i dag, av en liten skrutta i blå overall, mössa så man knappt kan se ansiktet på henne och bävernylon tumvantar ute i snön, hon bara stod där, kanske väntade hon på något, men jag tycker om de bilderna, de har liksom inget att göra med mina stora tjejer (även om jag förstår att det nog är minnen från deras småbarnstid som jag stoppar in Tella i), de är liksom bara hon.
Har tittat en massa på kort av Anna då hon var liten, helt nyfödd, och hon är ju faktistk sig lik! Syns absolut att det är samma tjej. Samma sak med Saga, och det käns också skönt när jag tänker på Tella, den bild av henne som jag har vet jag stämmer.
Var och köpte rosor och brudslöja i dag, tjejerna köpte var sitt litet färdigt arragemang, och så gjorde jag iordning ett hjärta i oasis med detta till Tella. Vi tog med den röda hjärt lyktan, Anna fick tända den så det ser lite fint ut på alla hjärtans dag. Ett hjärta till mitt lilla hjärta.
Skall på ett "förutsättnings löst möte" i morgon klockan tio, på en skola, skall om jag har tur, få vara där och hjälpa till i en förskoleklass, börja några timmar i veckan och arbetsträna, och igentligen vill jag ju. Men det hade känts ännu bättre om jag hade varit välkommen oavsätt vad, nu käns det som jag måste prestera något, vara glad och trevlig och bete mig som folk är mäst. Fast det inte alls käns så, fast det knappt ens är så. Kanske släpper spänningen lite sedan, kanske kan jag gråta lite efteråt, känner att det är så mycket tårar som måste få komma ut, måste få slapna av lite, lite grand igen. Och så har terapeften ledigt denna vecka, så jag kommer inte dit fören det gått 14 dagar, och det är också jobbigt, vill ha kontinutet i det hela.
Var hos föräldrarna i helgen, trodde det kanske skulle släppa lite där, men har så svårt att ens tänka på det, det käns så jätte jobbigt. Var uppe flera gånger vid Tellas grav, vill ju vara där, men det gör så ont att tänka att det är min lilla tjej som ligger där. Ibland liksom får jag bilder inne i huvudet av hur hon skulle ha sätt ut nu, inte så att jag tänker aktivt på det utan de bara kommer, fick en sådan bild i huvudet i dag, av en liten skrutta i blå overall, mössa så man knappt kan se ansiktet på henne och bävernylon tumvantar ute i snön, hon bara stod där, kanske väntade hon på något, men jag tycker om de bilderna, de har liksom inget att göra med mina stora tjejer (även om jag förstår att det nog är minnen från deras småbarnstid som jag stoppar in Tella i), de är liksom bara hon.
Har tittat en massa på kort av Anna då hon var liten, helt nyfödd, och hon är ju faktistk sig lik! Syns absolut att det är samma tjej. Samma sak med Saga, och det käns också skönt när jag tänker på Tella, den bild av henne som jag har vet jag stämmer.
Var och köpte rosor och brudslöja i dag, tjejerna köpte var sitt litet färdigt arragemang, och så gjorde jag iordning ett hjärta i oasis med detta till Tella. Vi tog med den röda hjärt lyktan, Anna fick tända den så det ser lite fint ut på alla hjärtans dag. Ett hjärta till mitt lilla hjärta.
Kommentarer
Trackback