katarina76 -Om att överleva ett barns död.

Den började inte så bra, satt och försökte få i hop ett album halva kvällen innan, men till slut blev det ändå att jag sydde och monterade det sista på tåget upp, är så dålig på att planera ibland.
 Först missade jag bussen här hemma, den kom lite tidigt, och nästa buss var försenad. Skulle köpa  ett rabbat kort, men de var slut, så jag fick betala kontant, hade sparat en massa på att ha rabbat kort så det kändes rätt trist. När jag kom till stationen var det bara två minuter tills tåget skulle gå, var så törstig, men det fans ju ingen tid att springa och handla något, gick på och satte mig. Det skulle gå 9:08, men det gjorde det inte, blev något fel och det gick inte fören 9:21, hade hunnit köpa något bara jag vetat om det innan, kändes jätte trist, dessutom gick det inte direkt utan stannade över allt längst vägen, kom jätte försenad fram till träffen. Väl där var alla glada, men jag var så stressad, de hade redan presenterat sig och gått igenom vad som skulle hända under träffen, de trodde dessutom att jag redan var där, hade prickat av mig fast jag ännu inte kommit, sådant som händer, sedan viste jag inte var alla satt, så jag satta mig vid ett helt tomt bord, tänkte att det kanske skulle komma fler sedan, men jag var ju sist så jag fick sitta ensam, vilket jag aboslut inte ville.   Gick för att ta fika, försökte vara glad, gick så där, lyckades tappa osten på frallan i golvet, och då ville jag bara gråta, lyckades hålla mig då, men det var jobbigt, gick ut till mässan i stället, lite för att komma bort, försökte att inte gråta men grät hela vägen dit, fick stanna en lång stund utanför sedan så jag kunde lugna mig lite, försökte tänka att jag skulle vara glad, att det var detta jag längtat efter, men det var svårt.   Mässan i sig tyckte jag om, men det var så mycket folk, hittade det jag skulle ha och mer där till, men kände hur det började bli jobbigt, klarar inte av sådnat riktigt, så jag gick tillbaks till träffen, då var det nästan ingen där och det kändes konstigt nog bättre, kände mig inte så utanför då, satte igång lite med tävlingarna, och det gick bra, var roligt att göra något, var länge sedan jag scrappade sist.  Nästan alla värkade veta vem jag var, fast jag inte hade någon namn skyllt, gick och la mina album på ett bord,   brevid låg en liten bäbis i sin vagn och skrek medans dess stackars mamma satt och försökte pumpa, frågde om hon ville ha hjälp och det ville hon, fick lyfta upp den lilla flickan, hon var mindre än vad Saga var då hon föddes, hon var hugrig och ledsen men det var ändå så skönt att hålla i ett levande litet barn, och så skönt med en mamma som inte döljer sitt barn för mig, många blir så, vill nästan gömma sina bäbisar när jag är med, vet att det är av omtanke, men det käns bara ännu värre, jag vill ju få vara den jag är, och jag är väldigt förtjust i barn, blir så fel.   Fast sedan visade det sig att hon inte viste vem jag var, och det var kankse tur, det är väldigt skönt att bara få vara varnlig ibland. Resten av lördagen blev bra, hade roligt och fick mycket gjort. Åkte hem med tåg vid halv tolv, men på tåget kom tårarna igen. Det är så nära mellan glädje och sorg nu, och på sätt och vis är det skönt, käns som jag inte längre fastnar i ett läge, som jag har lite, lite mer makt över mitt liv nu.