Mötet igår.
Var ju iväg på ett "förutsättnings löst möte" med en skola i går, ang arbets prövning där. Är på en rätt liten skola, bara f-6 klasser, ålders intergerade sådana dessutom, inne i centrum. Gillade rektorn direkt, en, för att vara rektor, rätt ung kille (dvs max 40 ) som bara varit rektor i en månad och således fortfarande full av ideér och framtids tro, kul att träffa folk som värkligen tycker det är roligt med sitt arbete.
Han var väldigt posetivinställd till att ha mig där, han värkade rätt säker på att det skulle gå bra, men behövde prata med övrig personal innan, (han hade tydligen gjort det lite redan, och fått posetiv respons)så om allt går bra börjar jag arbets träna där v.9!
Jag har ju rätt dålig erfarenhet från försäkringskassan (lite lustigt igentligen, en av mina närmare vänner jobbar där, fast inte med just sjukskrivningar), och nu när de märkte att det skulle kunna fungera så måste de ju bara bråka .
Min handläggare säger att jag max kan få arbetsträna i 8 veckor, sedan skall jag vara uppe i helt tid och slussas över till arbetsförmedlingen, min läkare har sjukskrivit mig till sista juli, och hon anser att jag inte ens behöver arbetsträna om jag inte värkligen vill, så väldigt olika syn på saken. Nu vill jag ju, men det käns lite jobbigt med försäkringskassans krav. Nu sa hon som skall vara min handledare (från något som heter personal partner) att det alldrig är frågan om mindre än 16 veckor, och det käns bättre, i så fall är det rätt lagom fram till skolan slutar. Jag får väl se.
Rektorn frågade givet vis om min bakgrund, och varför jag var sjkskriven, sa som det var, att det i mars är två årsedan min yngsta dotter dog. Är så olika hur folk tar det, men han såg bara så väldigt ledsen ut, frågade om jag ville att han berättade om det för de andra i personalen på mötet de skulle ha, sa att det var ok, men det är så svårt. Det är jobbigt när ingen vet, svårt att hålla masken och låssas som inget, samtidigt är det skönt att få vara varnlig, vara som alla andra mammor. Men det kommer ju fram i vilket fall som, jag pratar ju om Tella på samma sätt som jag pratar om mina andra tjejer, är bara rädd att någon kommer ha svårt att prata med mig, vet att en del undviker mig pga hennes död, att det käns för jobbigt att möta mig. Å andra sidan, om de vet om det redan innan, så får de som känner att det är jobbigt en changs att tacka nej till att ha mig i deras arbetslag, och det är ju posetivt även för mig. Förstod att arbetslagen var väldigt små, 1-3 personer.
Han undrade också om jag ville vara i en f klass eller i en 1-3, men det spelar mig ingen roll, tror det kan bli bra vilket som.
På det hela stora ett bra möte, men allt sådant tar på krafterna.
Han var väldigt posetivinställd till att ha mig där, han värkade rätt säker på att det skulle gå bra, men behövde prata med övrig personal innan, (han hade tydligen gjort det lite redan, och fått posetiv respons)så om allt går bra börjar jag arbets träna där v.9!
Jag har ju rätt dålig erfarenhet från försäkringskassan (lite lustigt igentligen, en av mina närmare vänner jobbar där, fast inte med just sjukskrivningar), och nu när de märkte att det skulle kunna fungera så måste de ju bara bråka .
Min handläggare säger att jag max kan få arbetsträna i 8 veckor, sedan skall jag vara uppe i helt tid och slussas över till arbetsförmedlingen, min läkare har sjukskrivit mig till sista juli, och hon anser att jag inte ens behöver arbetsträna om jag inte värkligen vill, så väldigt olika syn på saken. Nu vill jag ju, men det käns lite jobbigt med försäkringskassans krav. Nu sa hon som skall vara min handledare (från något som heter personal partner) att det alldrig är frågan om mindre än 16 veckor, och det käns bättre, i så fall är det rätt lagom fram till skolan slutar. Jag får väl se.
Rektorn frågade givet vis om min bakgrund, och varför jag var sjkskriven, sa som det var, att det i mars är två årsedan min yngsta dotter dog. Är så olika hur folk tar det, men han såg bara så väldigt ledsen ut, frågade om jag ville att han berättade om det för de andra i personalen på mötet de skulle ha, sa att det var ok, men det är så svårt. Det är jobbigt när ingen vet, svårt att hålla masken och låssas som inget, samtidigt är det skönt att få vara varnlig, vara som alla andra mammor. Men det kommer ju fram i vilket fall som, jag pratar ju om Tella på samma sätt som jag pratar om mina andra tjejer, är bara rädd att någon kommer ha svårt att prata med mig, vet att en del undviker mig pga hennes död, att det käns för jobbigt att möta mig. Å andra sidan, om de vet om det redan innan, så får de som känner att det är jobbigt en changs att tacka nej till att ha mig i deras arbetslag, och det är ju posetivt även för mig. Förstod att arbetslagen var väldigt små, 1-3 personer.
Han undrade också om jag ville vara i en f klass eller i en 1-3, men det spelar mig ingen roll, tror det kan bli bra vilket som.
På det hela stora ett bra möte, men allt sådant tar på krafterna.
Kommentarer
Trackback